Påven: Levande och hängiven liturgi väcker öppenhet för möte med Gud
Vatican News
Vid den allmänna audiensen onsdagen den 3 juni, fokuserade påve Leo XIV på rituella former, tecknen och symbolerna i liturgin. Detta var hans tredje katekes i raden om konstitutionen Sacrosanctum Concilium, som en del av serien om Andra Vatikankonciliets dokument. Påven anlände i påvemobilen bland troende och pilgrimer på Petersplatsen.
I liturgin förverkligas trons mysterium
I Sacrosanctum Concilium betonas att trons mysterium förverkligas genom liturgins riter och böner där de troende deltar i kropp, sinne och hjärta i andlig känslighet som påven betonade gör det möjligt ”att njuta av Guds närvaro genom Jesus Kristus” .
Genom den heliga riten formas vi således till att lyssna till Guds ord, till tacksägelse och tillbedjan, till broderligt delande och kyrklig gemenskap. Vi upptäcker att vi är en församling med många ansikten, förenade av samma tro.
Liturgins rituella form är väl definierad följd av gester och böner, preciserade påven, vars ”logik dock inte är att tvinga in friheten i fasta mönster”, utan snarare att ”riten, med sin högtidliga återhållsamhet, avbryter den hektiska aktiviteten och leder oss tillbaka till det väsentliga”. Därför möjliggör den ”en annan upplevelse av tid och rum”.
Under firandet upplever vi villkorslöshetens logik, vi finner en paus som återupplivar hjärtat, vi inser att vi föregås av den gudomliga nåden, vi lär oss att leva i en rytm som präglas av den Helige Ande. Firandets grammatik är vävd av de tecken och symboler som är typiska för liturgin.
Låta sig formas av den rituella formen
Enligt påven Leo XIV gäller det idag att låta sig ”formas av den liturgiska formen” och därför är det nödvändigt att ”med fin känsla och utan godtycke vårda skönheten” i ”firandena” och engagera sig ”i en äkta mystagogi”.
Upplevelsen av en levande och hängiven liturgi, åtföljd av en lämplig mystagogisk katekes, är den bästa metoden för att i alla väcka den öppenhet för mötet med Gud som, i inkarnationens logik, endast kan ske genom att hela människan involveras: ande, själ och kropp.
Tecknen i den liturgiska handlingen
När det gäller tecknen betyder de i liturgin ”människans helgande”. Så är till exempel vattnet, ”från skapelsens ursprung till syndafloden, från passage av Röda havet till Jordanfloden” fram till det ”som strömmar ur Kristi sida”, liturgiskt sett ”ett sakramentalt tecken på nedsänkningen” i Jesu ”död och uppståndelse”. Men ”tecknet” är också ”symboliskt” när det hänvisar ”till ett helt system av betydelser och värden”, preciserade Leo XIV. Så är fallet med bestänkningen ”med heligt vatten”, en gest genom vilken ”medvetandet om den gåva vi mottagit genom dopet och vår anslutning till det nya livet i Kristus väcks till liv i oss”.
Symbolerna
I liturgin finns dessutom ”symbolerna”, som kan vara ”enklare och vanligare handlingar, som att knäböja och önska varandra frid, eller mer krävande, som de handlingar som utgör varje sakrament”. Det som kännetecknar dem är den ”unika performativa och förvandlande dimensionen, både gentemot de materiella element som utgör dem och gentemot dem som kommer i kontakt med dem”, som skapar ”tillhörighet”, berör ”hjärtat och sinnet” och väcker ”autentiska kyrkliga relationer”, avslutade påven, som, liksom sin föregångare Franciskus i det apostoliska brevet Desiderio desideravi, med hänvisning till Romano Guardini, underströk att ”i det liturgiska bildningsarbetet” är människans ”första uppgift” att ”åter bli mottaglig för symboler”.
