Påven

Leo XIV: Kyrkans uppdrag är att ta ställning för de fattiga och offren för våld och krig

Vid den allmänna audiensen onsdagen den 6 maj, fortsatte påve Leo raden katekeser om den dogmatiska konstitutionen Lumen gentium och fokuserade på om Kyrkans uppdrag att leva i historien i tjänst för Guds rikes ankomst i världen.

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

"Som väktare av ett hopp som lyser upp vägen har den också fått uppdraget att tala klart och tydligt för att avvisa allt som förödmjukar livet och hindrar dess utveckling, och att ta ställning för de fattiga, de utnyttjade, offren för våld och krig och alla som lider, både i kropp och själ". Påve Leo XIV fortsatte sin trosundervisning med utgångspunkt från Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution Lumen gentium under onsdagens allmänna audiens, den 6 maj, på Petersplatsen i närvaro av omkring 30 000 troende.

I denna åttonde katekes i ämnet fokuserade påven på kyrkans eskatologiska karaktär, mellan ”redan” – Guds rikes början – och ”ännu inte” – dess slutgiltiga fullbordan. Här följer påvens ord i sin helhet i svensk översättning.

Katekes. Andra Vatikankonciliets dokument. II. Dogmatisk konstitution Lumen gentium. 8. Kyrkan, på pilgrimsfärd genom historien mot det himmelska hemlandet

Bröder och systrar, goddag och välkomna!

Vi ska idag titta närmare på en del av kapitel VII i Andra Vatikankonciliets konstitution om kyrkan och fundera över ett av dess utmärkande drag: den eskatologiska karaktären. Kyrkan vandrar just genom denna jordiska historia med blicken riktad mot det slutliga målet, som är det himmelska hemlandet. Det handlar om en väsentlig dimension som vi dock ofta försummar eller bagatelliserar, eftersom vi är alltför fokuserade på det som är omedelbart synligt och på de mer konkreta dynamikerna i den kristna gemenskapens liv.

Kyrkan är Guds folk på vandring genom historien, vars mål för allt sitt handlande är Guds rike (jfr LG, 9). Jesus grundade kyrkan just genom att förkunna detta rike av kärlek, rättvisa och fred (jfr LG 5). Vi är därför kallade att beakta den gemenskapliga och kosmiska dimensionen av frälsningen i Kristus och att vända blicken mot denna slutliga horisont, för att mäta och bedöma allt ur detta perspektiv.

Kyrkan lever i historien i tjänst för Guds rikes ankomst i världen. Hon förkunnar alltid och för alla detta löftes ord, tar emot en försäkran om det genom firandet av sakramenten, i synnerhet eukaristin, och förverkligar och upplever dess logik i relationer präglade av kärlek och tjänande. Dessutom vet den att den är en plats och ett medel där föreningen med Kristus förverkligas ännu ”närmare” (jfr LG, 48), samtidigt som den erkänner att frälsningen kan ges av Gud i den Helige Ande även utanför dess synliga gränser.

“Kyrkan är ett ”frälsningens universella sakrament””

I detta sammanhang gör konstitutionen Lumen gentium ett viktigt påpekande: Kyrkan är ett ”frälsningens universella sakrament” (LG, 48), det vill säga ett tecken och ett redskap för den fullkomlighet i liv och fred som Gud har utlovat. Detta innebär att den inte helt och hållet kan likställas med Guds rike, men att den är dess grodd och början, eftersom fullbordandet kommer att ges mänskligheten och kosmos först i slutet. De som tror på Kristus vandrar därför genom denna jordiska historia, präglad av det godas mognad men också av orättvisor och lidande, utan att vara varken förblindade eller förtvivlade; de lever med riktning mot det löfte de fått av Honom som "gör allting nytt.” (Upp 21:5). Därför fullgör Kyrkan sitt uppdrag mellan det ”redan” som är början på Guds rike i Jesus, och det ”ännu inte” som är den utlovade och efterlängtade fullbordan. Som väktare av ett hopp som lyser upp vägen har den också fått uppdraget att tala klart och tydligt för att avvisa allt som förödmjukar livet och hindrar dess utveckling, och att ta ställning för de fattiga, de utnyttjade, offren för våld och krig och alla som lider, både i kropp och själ (jfr Kompendium över kyrkans socialalära, nr 159).

Som ett tecken och sakrament på Guds rike, är kyrkan Guds folk på sin vandring på jorden, som just utifrån det slutliga löftet läser och tolkar historiens utveckling utifrån evangeliet, fördömer ondskan i alla dess former och med ord och gärningar förkunnar den frälsning som Kristus vill förverkliga för hela mänskligheten samt sitt rike av rättvisa, kärlek och fred. Kyrkan förkunnar alltså inte sig själv; tvärtom måste allt i den hänvisa till frälsningen i Kristus.

“ta ställning för de fattiga, de utnyttjade, offren för våld och krig och alla som lider, både i kropp och själ”

I detta perspektiv är kyrkan kallad att ödmjukt erkänna den mänskliga bräckligheten och förgängligheten hos sina egna institutioner, vilka, trots att de står i Guds rikes tjänst, bär denna världs flyktiga prägel (jfr LG, 48). Ingen kyrklig institution kan vara absolut, tvärtom, eftersom de lever i historien och i tiden är de kallade till ständig omvändelse, förnyelse av former och reformering av strukturer och ständig förnyelse av relationer, så att de verkligen kan leva upp till sitt uppdrag.

Mot bakgrund av Guds rike måste man även beakta relationen mellan de kristna som idag fullgör sin mission och de som redan har avslutat sitt jordiska liv och befinner sig i ett stadium av renande eller salighet. Lumen gentium fastslår nämligen att alla kristna bildar en enda kyrka, att det finns en gemenskap och ett delande av andliga gåvor som grundar sig på alla troendes förening med Kristus, en fraterna sollicitudo mellan den jordiska och den himmelska kyrkan: den heligas gemenskap som särskilt upplevs i liturgin (jfr LG, 49-51). Genom att be för de avlidna och följa i fotspåren av dem som redan har levt som Jesu lärjungar, får även vi stöd på vår väg och stärker vår tillbedjan till Gud: präglade av den Helige Ande och enade i den enda liturgin, prisar och lovar vi den Heliga Treenigheten tillsammans med dem som har gått före oss i tron.

Vi är tacksamma mot konciliefäderna för att ha påmint oss om denna så viktiga och vackra dimension av att vara kristna, och vi försöker odla den i våra liv.