Leo XIV vid årets sista allmänna audiens: Gud är kärlek!

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

På nyårsaftonen, onsdagen den 31 december, tog påven Leo XIV emot ett hav av troende vid den allmänna audiensen på Petersplatsen. Här följer påvens katekes i sin helhet i svensk översättning.

Leo XIV vid den allmänna audiensen Nyårsafton 2025

Välkomna kära bröder och systrar! 

Vi samlas vid detta möte för reflektion på det borgerliga årets sista dag inför slutet av Jubelåret och mitt i jultiden.

Året har gått och det är verkligen märkt av viktiga händelser: några glada, som pilgrimsfärden för många troende under Jubelåret; andra smärtsamma, som den sörjda påven Franciskus bortgång och de krigsscenarier som fortsätter att skaka världen. När året går mot sitt slut uppmanar kyrkan oss att lägga allt i Herrens händer, förlita oss på hans försyn och be honom att förnya, i oss och omkring oss under de kommande dagarna, underverken i Hans nåd och barmhärtighet.

Det är i detta sammanhang som traditionen med att högtidligt sjunga Te Deum hör hemma, med vilken vi ikväll tackar Herren för de välgärningar vi har fått. Vi sjunger: ”Vi prisar dig”, ”Vi hoppas på dig”, ”Din barmhärtighet, Herre, vare över oss”. I detta sammanhang observerade påven Franciskus att medan ”världslig tacksamhet och världsligt hopp är ytliga, […] inriktade på jaget och dess intressen, […] andas denna liturgi en helt annan atmosfär: en atmosfär av lovprisning, förundran och tacksamhet” (Predikan vid första vesper på Guds heliga moder Marias högtid 31 december 2023).

Och det är i denna anda som vi idag uppmanas att meditera över vad Herren har gjort för oss under det gångna året, och att göra en ärlig samvetsgranskning, utvärdera vårt svar på hans gåvor och be om förlåtelse för alla de gånger vi inte har kunnat ta till oss Hans anda och på bästa sätt förvalta de talenter han har anförtrott oss (jfr Matt 25:14-30).

Detta leder oss till reflektionen över ett annat viktigt tecken som har följt oss under de senaste månaderna: ”resan” och ”målet”. Många pilgrimer har under året kommit från hela världen för att be vid Petrus grav och bekräfta sin tro på Kristus. Detta påminner oss om att hela vårt liv är en resa, vars slutmål överskrider tid och rum, för att fullbordas i mötet med Gud och i fullständig och evig gemenskap med Honom (jfr Katolska kyrkans katekes, 1024). Vi kommer också att be om detta i bönen Te Deum, när vi säger: ”Giv åt dem [dina tjänare] bland dina helgon din eviga härlighet”. Det är ingen slump att den helige Paulus VI definierade Jubelår som en stor trosakt i ”väntan på framtida öden […] som vi redan nu gläder oss åt och […] förbereder oss för” (Allmän audiens, 17 december 1975).

Och i detta eskatologiska ljus möts det ändliga och det oändliga, och här kan vi se ett tredje tecken: att gå igenom den heliga porten, vilket många av oss har gjort, medan vi har bett om förlåtelse för oss själva och våra nära och kära. Det uttrycker vårt ”ja” till Gud, som med sin förlåtelse uppmanar oss att gå över tröskeln till ett nytt liv, genomsyrat av nåd, format efter evangeliet, uppfyllt av ”kärleken till den nästa, i vars definition [finns … ] varje människa, […] i behov av förståelse, hjälp, tröst, uppoffring, även om vi personligen inte känner honom, även om han är irriterande och fientlig, men utrustad med den ojämförliga värdigheten som broder” (S. Paulus VI, Homilia vid avslutningen av det heliga året, 25 december 1975; jfr Katolska kyrkans katekes, 1826-1827). Det är vårt ”ja” till ett liv som levs med engagemang i nuet och inriktat på evigheten.

Kära vänner, låt oss meditera över dessa tecken i ljuset av julen. Sankt Leo den store såg i firandet av Jesu födelse ett budskap om en glädje som för alla: ”Den helige ska jubla”, utropade han, ”för han närmar sig sin belöning; syndaren ska glädjas, för han erbjuds förlåtelse; hedningen ska ta mod till sig, för han kallas till livet” (Första talet till Herrens jul, 1).

Hans uppmaning riktas idag till oss alla, heliga genom dopet, eftersom Gud har blivit vår följeslagare på vägen mot det sanna livet; till oss syndare, eftersom vi, förlåtna, med hans nåd kan resa oss och fortsätta vår vandring; och slutligen till oss, fattiga och bräckliga, eftersom Herren, genom att göra vår svaghet till sin egen, har förlöst den och visat oss dess skönhet och styrka i sin fullkomliga mänsklighet (jfr Joh 1:14).

Därför vill jag avsluta med att återge de ord med vilka den helige Paulus VI, vid slutet av Jubelåret 1975, beskrev dess grundläggande budskap: Det, sade han, kan sammanfattas i ett enda ord: ”kärlek”. Och han lade till: ”Gud är kärlek! Detta är den obeskrivliga uppenbarelsen som Jubelåret, med sin pedagogik, sin avlat, sin förlåtelse och slutligen sin frid, full av tårar och glädje, har velat fylla våra själar med idag och för alltid i morgondagens liv: Gud är kärlek! Gud älskar mig! Gud väntade på mig och jag har återfunnit Honom! Gud är barmhärtighet! Gud är förlåtelse! Gud är frälsning! Gud, ja, Gud är livet!” (Allmän audiens, 17 december 1975). Må dessa tankar följa oss i skiftet mellan det gamla och det nya året, och sedan alltid, i vårt liv.