Dei Verbum. Leo XIV: Läs Guds Ord i dess historiska sammanhang

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

Påve Leo XIV fortsatte i raden katekeser om konciliekonstitutionen Dei Verbum under onsdagens allmänna audiens, den 4 februari. Här följer påvens ord i sin helhet i svensk översättning.

Kära bröder och systrar, goddag och välkomna!

Konciliekonstitutionen Dei Verbum, som vi reflekterar över under de här veckorna, anger att den heliga Skrift, läst i kyrkans levande tradition, är en särskild mötesplats där Gud fortsätter att tala till män och kvinnor i alla tider, så att de genom att lyssna på honom kan lära känna och älska honom. Bibelns texter är emellertid inte skrivna på ett himmelskt eller övermänskligt språk. Som vi också lär av verkligheten i vardagen, kan två personer som talar olika språk inte förstå varandra, de kan inte inleda en dialog, de kan inte etablera en relation. I vissa fall är det en första kärlekshandling att göra sig förstådd av den andre. Därför väljer Gud att tala med hjälp av mänskliga språk, och så har olika författare, inspirerade av den Helige Ande, skrivit texterna i den Heliga Skriften. Som konciliedokumentet påminner om: "där Guds ord framställes med hjälp av mänskliga språk, anpassas det till mänskligt sätt att tala, såsom en gång den evige Faderns Ord när han antog vår svaga mänskliga natur blivit lik oss människor" (DV, 13). Följaktligen uppenbarar Skriften, inte bara i sitt innehåll utan också i sitt språk, Guds barmhärtiga välvilja gentemot människorna och hans önskan att närma sig dem.

Under kyrkans historia har man studerat relationen mellan Gud och de mänskliga författarna till de heliga texterna. Under flera århundraden har många teologer ägnat sig åt att försvara den gudomliga inspirationen i den Heliga Skriften, och nästan betraktat de mänskliga författarna som passiva verktyg för den Helige Ande. På senare tid har man omvärderat hagiografernas (de heliga författarnas) bidrag till de heliga skrifternas tillkomst, så att konciliedokumentet talar om Gud som den främsta ”författaren” till den heliga Skriften, men också kallar hagiograferna för de heliga böckernas ”verkliga författare” (jfr DV, 11).

Som en insiktsfull exeget från förra seklet påpekade, ”att förminska människans insats till en enkel skrivares är inte att ära Guds verk”.[1] Gud förminskar aldrig människan och hennes potential!

Så om Skriften är Guds Ord i mänskliga ord, är varje tillvägagångssätt som försummar eller förnekar någon av dessa två dimensioner ofullständigt. Följaktligen kan en korrekt tolkning av de heliga texterna inte bortse från den historiska miljö i vilken de har mognat och de litterära former som använts. Tvärtom riskerar avståendet från att studera de mänskliga ord som Gud har använt sig av att leda till fundamentalistiska eller spiritualistiska tolkningar av Skriften, som förvränger dess innebörd. Denna princip gäller även för förkunnelsen av Guds ord: om den förlorar kontakten med verkligheten, med människors förhoppningar och lidanden, om den använder ett obegripligt, svårförståeligt eller anakronistiskt språk, blir den verkningslös. I varje tidsålder är Kyrkan kallad att återförmedla Guds ord med ett språk som kan förkroppsligas i historien och nå hjärtan. Som påven Franciskus påminde om: ”Varje gång vi anstränger oss att komma tillbaka till källan och ta till oss evangeliets ursprungliga friskhet, dyker nya metoder och nya kreativa uppslag upp i olika skepnad och med mer talande tecken och formuleringar som har ett meningsfullt innehåll för vår värld i dag”.[2]

Lika reducerande är å andra sidan en tolkning av Skriften som bortser från dess gudomliga ursprung och slutligen uppfattar den som en renodlad mänsklig lära, som något som ska studeras enbart ur ett tekniskt perspektiv eller som ”en text som bara hör till det förflutna”. [3] Snarare, särskilt när den förkunnas i liturgins sammanhang, avser Skriften att tala till dagens troende, beröra deras nuvarande liv med dess problem, belysa de steg som måste tas och de beslut som måste fattas. Detta blir endast möjligt när den troende läser och tolkar de heliga texterna under ledning av samma Ande som har inspirerat dem (jfr DV, 12).

I detta avseende tjänar Skriften till att närma troendes liv och kärlek, som den helige Augustinus påminner om: ”Den som tror sig ha förstått de gudomliga skrifterna […], men genom denna förståelse inte lyckas upprätta denna dubbla kärlek, till Gud och till sin nästa, har ännu inte förstått dem”. [4] Skriftens gudomliga ursprung påminner oss också om att evangeliet, som anförtrotts de döptas vittnesbörd, trots att det omfattar alla dimensioner av livet och verkligheten, transcenderar dem: det kan inte reduceras till ett rent filantropiskt eller socialt budskap, utan är det glädjefyllda budskapet om det fulla och eviga liv som Gud har skänkt oss i Jesus.

Kära bröder och systrar, låt oss tacka Herren för att han i sin godhet inte lämnar oss utan den livsviktiga näringen från hans Ord, och låt oss be att våra ord, och framför allt våra liv, inte överskuggar den kärlek till Gud som återges i Skriften.

[1] L. Alonso Schökel, La parola ispirata. La Bibbia alla luce della scienza del linguaggio, Brescia 1987, 70.

[2] Franciskus, Apostolisk uppmaning Evangelii gaudium (24 november 2013), 11.

[3] Benedikt XVI, post-synodal apostolisk uppmaning Verbum Domini (30 september 2010), 35.

[4] S. Agostino, De doctrina christiana I, 36, 40.