Påven

Leo XIV: Guds ord, kyrkans skatt och en levande verklighet

I sin katekes vid den allmänna audiensen onsdagen den 28 januari talade påve Leo XIV vidare om konciliekonstitutionen Dei Verbum

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

Vid den allmänna audiensen onsdagen den 28 januari, presenterade påve Leo XIV sin tredje katekes om den dogmatiska konstitutionen Dei Verbum, om den gudomliga uppenbarelsen från den 18 november 1965. Påven fortsatte så sin reflektion över Andra Vatikankonciliets dokument och behandlade förhållandet mellan den heliga Skrift och Traditionen. "Guds ord är alltså inte stelt och oföränderlig, utan en levande och organisk verklighet som utvecklas och växer i traditionen". Här följer katekesen i sin helhet i svensk översättning.

Påvens katekes 28 januari 2026

Kära bröder och systrar, god morgon och välkomna!

Vi fortsätter att läsa konciliekonstitutionen Dei Verbum om den gudomliga uppenbarelsen och reflekterar idag över förhållandet mellan den heliga skriften och traditionen. Vi kan utgå från två episoder ur evangeliet. I den första, som utspelar sig i Övre salen, säger Jesus i sitt stora testamentsliknande tal till sina lärjungar: ”Detta har jag sagt er medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. […] Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen (Joh 14:25-26; 16:13).

Den andra episoden tar oss istället till Galileens berg. Den uppståndne Jesus visar sig för sina lärjungar, som är förvånade och tveksamma, och ger dem ett uppdrag: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar […] och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er” (Matt 28:19-20). I båda dessa episoder är det tydligt att det finns ett nära samband mellan det som Kristus säger och hur hans ord har spridits genom århundradena.

Det är vad Andra Vatikankonciliet bekräftar med hjälp av en tankeväckande bild: ”Den heliga Traditionen och den hela Skrift står därför i intimt samband och i ömsesidig växelverkan med varandra. Båda har ju samma gudomliga ursprung, växer liksom samman till ett och syftar mot samma mål”. (Dei Verbum, 9). Den kyrkliga traditionen sträcker sig genom historien genom kyrkan, som bevarar, tolkar och förkroppsligar Guds ord. Katolska kyrkans katekes (113) hänvisar i detta sammanhang till ett motto från kyrkofäderna: “Den heliga Skriften läses bättre i kyrkans hjärta än enbart genom att man använder sig av dess rent materiella uttryckssätt”, det vill säga i den heliga texten.

I linje med Kristi ord, som citerats ovan, bekräftar konciliet att ”Denna Tradition från apostlarna utvecklas i kyrkan med den helige Andes bistånd” (Dei Verbum, 8). Detta sker genom fullständig förståelse genom ”de troendes meditation över och studium”, genom insikten som kommer från ”genom andlig erfarenhet” och, framför allt, genom förkunnelsen från apostlarnas efterträdare som har fått ”sanningens nådegåva”. Sammanfattningsvis: ”Allt vad kyrkan själv är och allt vad hon tror på bär hon därför genom tiderna och ger det vidare till alla släkten, både genom sin lära, sitt liv och sin kult" (ibid.).

I detta sammanhang är sankt Gregorius den stores uttryck välkänt: ”Den heliga Skrift växer med dem som läser den”. Redan sankt Augustinus hävdade att ”det är endast Guds uttalande som utvecklas i hela Skriften och det är endast Ordet som återges av så många helgon”. Guds ord är alltså inte stelt och oföränderlig, utan en levande och organisk verklighet som utvecklas och växer i traditionen. Tack vare den helige Ande förstår traditionen ordets rika sanning och förkroppsligar det i historiens föränderliga sammanhang.

I detta sammanhang är det intressant att notera vad den helige kyrkoläraren John Henry Newman skrev i sitt verk Utveckling av den kristna läran. Han hävdade att kristendomen, både som gemenskapsupplevelse och som lära, är en dynamisk verklighet, på det sätt som Jesus själv angav med liknelsen om den växande sådden (jfr Mark 4:26-29): en levande verklighet som utvecklas tack vare en inre livskraft.

Aposteln Paulus uppmanar flera gånger sin lärjunge och medarbetare Timotheos: ”Timotheos, ta väl vara på det som har anförtrotts dig” (1 Tim 6:20; jfr 2 Tim 1:12.14). Den dogmatiska konstitutionen Dei Verbum återger denna text av Paulus där den säger: ”Den heliga Traditionen och den heliga Skrift utgör en och samma heliga skatt av Guds ord, anförtrodd åt kyrkan”, tolkat av ”kyrkans levande läroämbete. Detta utövar sin fullmakt i Jesu Kristi namn.” (10). ”Skatt” är ett begrepp som i sin ursprungliga betydelse är av juridisk natur och ålägger förvararen skyldigheten att bevara innehållet, som i detta fall är tron, och att förmedla det oförändrat.

Guds ords ”skatt” ligger även idag i kyrkans händer och vi alla, i våra olika kyrkliga ämbeten, måste fortsätta att bevara det i dess helhet som en ledstjärna för vår vandring i historiens och existensens komplexitet.

Avslutningsvis, kära vänner, lyssnar vi återigen till Dei Verbum, som framhåller kopplingen mellan den heliga Skriften och traditionen: som "inbördes är sammanknutna och förenade med varandra, att ingendera kan bestå utan de andra. Alla tre tillsammans bidrar verksamt till själarnas frälsning, var och en på sitt sätt under en och samme Andes ledning."