Påvens allmoseavdelning: En hjälpande hand till världens lidande
Edoardo Giribaldi
”Hjälpen får inte skjutas upp”, sade påve Leo XIV den 6 juni, den första dagen av sin apostoliska resa till Spanien, när han riktade sig till personalen och mottagarna av det sociala projektet Cedia 24 Horas i Madrid.
Dessa ord har inte bara förblivit ord – de har fått mänskliga ansikten. Det är en mamma och hennes dotter som håller ett paket kex och en påse pasta i sitt lilla sovrum, omgivna av en nallebjörn och en teckning av en ortodox katedral uppsatt på väggen. Det är en bild av den mat, medicin och humanitära hjälp som påven, genom dikasteriet för sociala frågor/påvens allmoseavdelening skickar till människor i nöd över hela världen.
”Solidaritet känner inga gränser och begränsas inte av nationalism”, säger dikasteriets prefekt, den augustinska ärkebiskopen Luis Marín de San Martín, till Vatican News. ”Den måste nå ut överallt där det finns lidande och akut nöd. Därför ser vi till att den är snabb, praktisk och väl samordnad, med särskild uppmärksamhet på de fattigaste, så att de kan uppleva påvens närhet och ömhet – som kyrkans kärleksfulla omfamning, som följer och stöder dem.” Det humanitära biståndet som skickas via dikasteriet har kontinuerligt stöttat befolkningen i det krigshärjade Ukraina sedan konfliktens utbrott, liksom folken i Gazaremsan och Libanon. I linje med mångårig solidaritet och genom att snabbt reagera när rop på hjälp hörs har påve Leo fortsatt att sprida tröst över alla kontinenter. Hans allmoseavdelning följer lidandets geografi – från Europa och Mellanöstern till Asien, Afrika och Amerika – med ett orubbligt engagemang och utan åtskillnad. Det är en karta präglad av jordbävningar och cykloner, torka och översvämningar, men också av vardagsvåld, övergivna barn och familjer som kämpar för att helt enkelt få tag på tillräckligt med mat.
En välkomnande närvaro i Europa
Även inom Europas gränser, bakom skyltfönstren på en kontinent som ofta framställs som välmående, döljer sig berättelser om fattigdom och utestängning. Heliga stolen har stöttat ett projekt på Cypern, en knutpunkt för migrationsvägarna i Medelhavsområdet, som leds av Sant’Egidio-kommuniteten och som hjälper asylsökande med måltider, hygienpaket och psykologiskt stöd i mottagningscentren. Längre österut, i Georgien, har stöd gått till att färdigställa byggandet av ett hem för utsatta pojkar i Tbilisi – ett projekt som påve Franciskus personligen varit engagerad i och som påve Leo nu ser till att fullfölja.
Hjälp till Mellanöstern och Asien
I Syrien, där kriget kanske har försvunnit från tidningarnas förstasidor men inte ur folkets vardag, utsätts den kristna församlingen fortfarande för påtryckningar och tysta hot. Tack vare ekonomiskt stöd från Vatikanen till den lokala Caritas-organisationen kommer den apostoliske nuntien, ärkebiskop Luigi Roberto Cona, under de kommande dagarna att dela ut 2 000 matpaket innehållande ris, spannmål och matolja till familjer.
I Bangladesh har påvens allmosor nått ut till två särskilt svåra situationer. Den första är Cox’s Bazar, världens största flyktingläger, där över en miljon rohingya-flyktingar fortfarande lever i överfulla bambuhyddor och plasttält, fast i år av statslöshet. Som en fortsättning på det stöd som pågått i många år skickade påven nyligen ytterligare praktisk hjälp till människor som, i det vidsträckta lägret, inte längre ens har ett land att kalla sitt eget. Den andra är stiftet Chattogram, som nyligen drabbats hårt av pågående svåra översvämningar. Påvliga medel har stöttat distributionen av nödvändiga förnödenheter, återuppbyggnaden av jordbruksverksamheten, initiativ för livsmedelssäkerhet, stöd till skolor och barnhem samt reparation av skadade bostäder. Praktiskt stöd fortsätter också att nå Gaza och Libanon. I april förra året levererades humanitärt bistånd genom den lokala apostoliska nuntien, bland annat omkging 15 000 förpackningar med livsviktiga läkemedel – däribland antibiotika, blodtryckssänkande läkemedel och smärtstillande medel – till en befolkning som är utmattad av kriget.
Hjälpa Afrika att återhämta sig
Påvens välgörenhet är mycket närvarande i Afrika. I Burkina Faso erhöll stiftet i Ouahigouya i början av juli ekonomiskt stöd för att driva ett hälsovårdsprojekt riktat till människor på flykt och de som lever i fattigdom, med särskilt fokus på mödravård och och barnhälsa.
I Kenya går stöd som skickas via dikasteriet till St Angela Embu Children’s Home, som hjälper övergivna barn som lever på gatan. Där möts de av välkomnande, inkludering, regelbundna måltider och utbildning. I Madagaskar vädjade ärkestiftet i Toamasina om hjälp efter den förödelse som cyklonen Gezani orsakade den 10 februari. Påvens allmosor finansierar en insats i flera steg, från omedelbar utdelning av mat till återuppbyggnad av bostäder och återställande av försörjningsmöjligheter. I Zambia förstörde en svår torka i början av juli skördarna och lämnade hela familjer i stiftet utan mat, däribland nittio skolbarn som varje dag går till skolan på tom mage. Påvens fond kommer att bidra till att försörja dem och ta hand om var och en av dem, precis som en far tar hand om sina barn.
En berättelse från Tanzania illustrerar kanske bättre än någon statistik vad uppoffring och kärlek till kyrkan verkligen innebär. En man vid namn Constantine skadades allvarligt och förlorade ett ben efter att ha skyddat sin församlingspräst från ett mordförsök under påskmässan. Eftersom han inte hade råd med medicinsk behandling vände han sig till påve Leo, som såg till att han fick den vård han behövde, inklusive en protes som har gjort det möjligt för honom att gå igen.
Återuppbyggnad i Amerika
På andra sidan Atlanten fortsätter påvens hjälpande hand att nå dem som är i nöd. I Argentina, i stiftet Tucumán, orsakade våldsamma stormar i april förra året allvarliga skador på matsalen och yrkesutbildningsverkstäderna vid ett centrum som betjänar omkring 450 utsatta barn och ungdomar, av vilka många annars varken skulle ha en daglig måltid eller tillgång till utbildningsaktiviteter. Ekonomiskt stöd som påven omedelbart skickade via dikasteriet har gjort det möjligt att påbörja återuppbyggnadsarbetet.
Längre norrut, i Haiti, där social instabilitet och våld från beväpnade gäng har gjort det dagliga livet nästan omöjligt för en stor del av befolkningen, ger påvligt stöd lättnad åt desperata familjer genom matutdelning samt medicinsk och hygienisk hjälp. I Venezuela har påvens välgörenhet tagit sig två kompletterande former. Den ena är projektet ”Almuerzos Nutritivos para el Alto Orinoco”, som stöds genom den lokala apostoliska nuntien och som under sex månader kommer att tillhandahålla en näringsrik lunch till eleverna vid skolan i Mavaca och internatskolan i La Esmeralda, vilka främst betjänar ursprungsbefolkningar med extremt begränsad tillgång till grundläggande resurser. För många av dessa barn är detta den enda fullvärdiga måltiden de får varje dag. Samtidigt fortsätter det ekonomiska stödet till de människor som drabbats av landets senaste förödande jordbävning. Efter det första nödbidraget som skickades omedelbart efter katastrofen har ytterligare hjälp fortsatt att anlända för att stödja den långsiktiga återuppbyggnaden. Det senaste bidraget skickades i morse till ärkestiftet i Caracas som ett tecken på förnyelse och ett frö av hopp.
Bortom behovet – upptäck orsakerna
Var och en av dessa initiativ återspeglar det engagemang som monsignore Luis Marín de San Martín betonar: ”Välgörenhet slutar inte med omedelbar hjälp.” Det uppmanar oss också ”att reflektera över orsakerna till fattigdomen, för att bidra till att förändra de orättvisor, som har sina rötter i synden, och som ger upphov till utestängning och lidande.”
Han avslutar med att förklrar att dikasteriet strävar efter att hålla medvetandet levande om att ”kärleken är nyckeln till det kristna livet. Nödhjälpens karaktär, levd som ett svar på evangeliet, driver oss varje dag att närma oss våra bröder och systrar och, som kyrka, dela både deras svårigheter och deras förhoppningar.”
