Kardinal Czerny inför Havets söndag: Fartyg får aldrig vara platser för isolering
Kielce Gussie - Vatikanstaten
Varje år, den andra söndagen i juli, firar kristna kyrkor världen över Havets söndag – en dag som ägnas åt böner för sjöfolk och deras familjer. År 2026 infaller dagen den 12 juli och temat är Hoppets hamnar - Kyrkan vid sjöfolkens sida. Kardinal Michael Czerny, prefekt för dikasteriet för främjande av integrerad mänsklig utveckling, har skrivit ett budskap inför Havets söndag med titeln Bortom last och handel - Havets mänskliga ansikte.
Mer än bara deras arbete
I budskapet betonar prefekten att världen fortsätter att vara beroende av hav, sjöar, floder och vattenvägar och han är noga med att lägga tonvikten på alla de som verkar bakom sjöfartsverksamhetens kulisser: de över 1,8 miljoner män och kvinnor vars arbete är knutet till vattenvägarna. Så många människors försörjning, samhällen och familjer är beroende av dessa personer.
”Krisen i Hormuzsundet har påmint världen om hur djupt mänskligheten är beroende av havet och dem som arbetar på det”, skriver kardinal Czerny och att den katolska kyrkan därför på Havets söndag ”minns dessa män och kvinnor, inte bara för det arbete de utför eller de varor de transporterar, utan som människor skapade till Guds avbild och likhet och utrustade med okränkbar värdighet.” Varje sjöfartsarbetare eller sjöman har en historia och, betonar kardinalen, förtjänar att ”ses, hedras och värnas om.”
En känsla av isolering
Kardinal Czerny påpekar samtidigt att sjöfolk fortfarande lever i osäkerhet, eftersom havet – ”som länge har förenat folk och nationer – i allt högre grad präglas av spänningar, otrygghet, krig och rädsla”. Besättningarna måste inte bara möta farorna till havs, utan står nu även inför konflikternas konsekvenser – livsmedelsbrist, isolering och rädsla för sina egna liv. Denna förändring har förstärkt deras känsla av isolering från samhället i stort, deras tid borta från familjerna och psykisk utmattning.
Trots den tekniska utvecklingen menar kardinalprefekten att många upplever en ännu större isolering, eftersom ”mänsklig närhet blir alltmer sällsynt”. Sjöfolket ser hur besättningarna blir mindre, tiden i land blir kortare och hur pressen och tidsplanerna blir allt stramare. Som påve Leo XIV betonar i sin encyklika Magnifica Humanitas, får tekniska och ekonomiska system aldrig reducera människor till ”data, ett kugghjul i en maskin eller en handelsvara”. Istället måste mänsklig värdighet och frihet bevaras. Ett fartyg får därför aldrig vara en plats för ”tyst isolering eller likgiltighet, ett modernt Babel där människor lever sida vid sida, men ändå förblir osynliga och ohörda”.
Havet förenar oss
Livet till sjöss kan tvärtom vara ett exempel på hur människor från olika nationer, kulturer och trosuppfattningar kan leva i broderskap, solidaritet och respekt. Kardinal Czerny betonar hur havet kan lära mänskligheten att ”vi hör ihop. Haven skiljer inte människor åt; de förenar dem.” Den katolska kyrkan arbetar för att påminna alla som arbetar till sjöss om att de aldrig är ensamma eller glömda. Dessutom är haven inte bara handelsvägar, utan de är Guds skapelse, som anförtrotts mänskligheten att ta hand om. Ändå drabbas världens vattenvägar av föroreningar, miljöförstöring och utnyttjande. Cirka 88 % av havets yta är förorenad av plastavfall. År 2018 hade nästan 90 % av världens fiskbestånd förbrukats eller uttömts.
Men detta är inte bara ett problem för det marina livet eller sjöfolket. Som kardinalprefekten betonar: ”När haven lider, lider mänskligheten med dem.” Det är allas ansvar att skydda det marina livet, främja etiska och hållbara metoder, försvara sjöfolkets värdighet och säkerhet samt utveckla en anda av globalt ansvar för att ta hand om våra hav. Kyrkan kan inte heller distansera sig från detta ansvar. Tvärtom måste hon stå nära sjöarbetare och sjömän. ”Hon är kallad att stiga ombord på båten: att följa med, lyssna, trösta, försvara människans värdighet och bli ett synligt tecken på hopp och hem mitt i livets stormar.” Genom kaplaner och den själavård som är avsedd för dessa män och kvinnor kan kyrkan fortsätta denna ”långa tradition av Apostolatet till sjöss (Opus Apostolatus Maris)”, med fokus på att påminna varje ”sjöman, fiskare, arbetare inom sjöfart och inlandssjöfart om att de är i våra tankar, uppskattade och aldrig ensamma.”
