Synoden offentliggör rapporter om fattigdom, miljö och polygami

Vatican News

Synodens generalsekretariat offentliggjorde tisdagen den 24 mars slutrapporten från arbetsgrupp nr 2 om temat ”Att lyssna till de fattigas och jordens rop” samt rapporten från kommissionen vid symposiet för biskopskonferenserna i Afrika och Madagaskar (SECAM) om temat ”Den pastorala utmaningen med polygami”.

Båda rapporterna vittnar, i sin tematiska mångfald, om kyrkans synodala väg: en kyrka som lyssnar, urskiljer, följer och, förankrad i evangeliet, aldrig upphör att närma sig varje man och kvinna och svara på vår tids utmaningar. Slutrapporterna och en kort sammanfattning på fem språk finns tillgängliga på webbplatsen för synodens generalsekretariat: www.synod.va.

Påve Leo XIV har bett om att man publicerar slutrapporter, för att i en anda av öppenhet och ansvarighet dela med sig av frukterna av den reflektion och det urskiljande som ägt rum under synoden till hela Guds folk. Dessa betraktas som arbetsdokument. I och med inlämnandet av slutrapporterna till synodens generalsekretariat avslutar de arbetsgrupper som har utarbetat dem det uppdrag som anförtrotts dem och ska därför betraktas som upplösta.

Slutrapport från arbetsgrupp nr 2

Slutrapporten från arbetsgrupp nr 2 om ”Att höra de fattigas och jordens rop” består av flera avsnitt. Rapporten inleds med en reflektion av kardinal Michael Czerny, prefekt för dikasteriet för främjande av hållbar mänsklig utveckling, och syftar till att besvara de fem grundläggande frågor som anförtrotts gruppen om hur kyrkan bättre kan höra de fattigas och jordens rop. Dokumentet utgår från den teologiska övertygelsen att det att lyssna till de fattiga och till jorden inte är ett pastoralt val, utan en troshandling som är en väsentlig del av kyrkans uppdrag, rotad i det dubbla kärleksbudet och i exemplet med den barmhärtige samariern. Som kardinal Czerny påminner om i sitt förord, betecknar termen ”lyssnande” en helhetsprocess som innefattar möte, förståelse av problemet, handling, utvärdering och andligt stöd, och som berör varje kristen, inklusive dem som själva känner sig fattiga.

Den vägledande frågan för gruppens arbete blir därmed: hur kan kyrkan bättre lyssna till dessa två sammanlänkade rop, medveten om att, att svara på de fattigas rop också innebär att svara på jordens rop och vice versa? Rapporten beskriver de arbetsmetoder som antagits, de begränsningar som stötts på och de lärdomar som dragits. Den identifierar de verktyg som redan finns inom kyrkan, inklusive församlingar, basgemenskaper, rörelser, Caritas-organ, ekumeniska och internationella nätverk, och lyfter fram deras rikedom, samtidigt som den uppmanar till att övervinna frestelsen att på ett olämpligt sätt delegera till specialiserade strukturer, och påminner varje döpt person om medansvar.

Bland de konkreta förslagen finns inrättandet av ett kyrkligt observatorium för funktionsnedsättning, föreslaget av en undergrupp som till stor del består av personer med funktionsnedsättning, som en modell som kan replikeras på lokal och regional nivå för att ge röst åt alla marginaliserade grupper. På teologisk nivå understryker rapporten behovet av en teologi som växer fram ur lyssnandet till de fattiga och till jorden som autentiska teologiska loci, och uppmanar teologer från de mest utsatta gemenskaperna att aktivt delta i utarbetandet av dokument gällande läroämbetet. Särskild uppmärksamhet ägnas åt utbildning, med tanke på utbildningsprogram för lekmän, ordensfolk och seminarister, och man påpekar att dessa måste integrera direkt möte med existentiella periferier, kompetens i att lyssna som en andlig disciplin, inte bara som en teknik och social analys.

Rapporten avslutas med en vision om en synodal kyrka som själv kan bli ett verktyg för lyssnande, inte bara genom att ha strukturer för lyssnande, utan genom att omvandla var och en av sina medlemmar till en missionär närvaro vid de mest utsattas sida.

Historik för SECAM-kommissionen om polygami

SECAM-kommissionen som fokuserar på utmaningen med polygami bildades som svar på en begäran från den första sessionen av den 16:e ordinarie generalförsamlingen för biskopssynoden i oktober 2023, som uppmuntrade SECAM att främja teologisk och pastoral urskiljning avseende polygami och att följa personer i polygama förbindelser som kommer till tro. Följaktligen inrättade kyrkan i Afrika, genom sitt kontinentala organ SECAM, en särskild expertgrupp.

Expertgruppen, bestående av 12 specialister från olika regioner i Afrika och dess öar och representerande olika områden såsom dogmatisk och fundamental teologi, bibelstudier, pastoral omsorg, kanonisk rätt och antropologi, sammanträdde både fysiskt och virtuellt.

Utkastet till dokumentet delgavs dikasteriet för trosläran via synodens generalsekretariat. SECAM fick uppmuntrande återkoppling från dikasteriet, tillsammans med specifika synpunkter som skulle beaktas, och texten skickades tillbaka till expertgruppen för vidare finjustering. Den preliminära texten presenterades och diskuterades av biskopar och teologer under SECAM:s plenarförsamling, som hölls i Kigali, Rwanda, den 30 juli–4 augusti 2025. Insikterna från denna församling låg till grund för dokumentets slutliga version. Efter överläggningarna vid plenarförsamlingen överlämnades den slutliga texten till synodens generalsekretariat och dikasteriet för trosläran för ytterligare vägledning, och slutrapporten publicerades tisdagen den 24 mars.

Översikt över SECAM-rapporten

SECAM presenterar så en helhetssyn över den pastorala utmaningen som polygami utgör, förankrad i den afrikanska kontinentens kulturella, antropologiska och teologiska sammanhang. Rapporten inleds med ett erkännande av det heliga värdet i den afrikanska familjen, grundat på förbundet mellan människogrupper, med förfäderna och med Gud, där barnet betraktas som en gudomlig välsignelse och önskan om många barn utgör en integrerad del av den gemensamma identiteten. Det är inom denna kontext som polygamins historiska existens är belägen, ett fenomen som inte är exklusivt för Afrika men som är särskilt rotat där och pastoralt angeläget.

Den bibliska analysen avslöjar dess ambivalens: tolererad i Gamla testamentet, överskuggas den gradvis av den nytestamentliga uppenbarelsen, där Jesus, med hänvisning till Skaparens ursprungliga plan, tydligt bekräftar äktenskapets enhet och oupplöslighet. Dokumentet upprepar bestämt kyrkans lära: det kristna äktenskapet är monogamt till sin teologiska natur och inte på grund av kulturella påbud. På det pastorala planet utesluter SECAM varje form av erkännande av polygami och rekommenderar att polygama katekumener inte ska tillåtas att döpas innan de frivilligt åtagit sig ett monogamt äktenskap. Det handlar inte om uteslutning eller stigmatisering, utan om ett tålmodigt och respektfullt stöd, inspirerat av Kristi barmhärtighet.

Kvinnors värdighet står i centrum för detta pastorala tillvägagångssätt, med Maria, Jesu moder, som förebild för evangelisering förkroppsligad i kulturen. Slutsatsen öppnar upp för en ”pastoral omsorg i närheten” som kan öppna kyrkans dörrar för dem som lever i andliga och existentiella periferier, och som i varje person ser ett Guds barn kallat till trofast kärlek och till förbundet.

Slutsats i rapporten om polygami

Rapporten avslutas med ett konstaterande att polygami fortfarande är en realitet i afrikanska samhällen idag, men att dess förekomst och utbredning varierar beroende på varje stats politik, den dominerande religionen och traditionella kulturella influenser.

”I detta sammanhang möter förkunnelsen av evangeliet och dess uppmaning att följa ett monogamt äktenskap ibland ett visst motstånd som motiveras av kulturella skäl.

Man erkänner att det genom evangeliseringens historia har gjorts försök att ta emot människor som lever i polygama relationer i den kristna gemenskapen, och att dessa försök har haft olika modeller, ibland varierande från ett stift till ett annat, från en biskopskonferens till en annan, men ändå inom samma sociokulturella utrymme.

”I en tid då kyrkan avser att fullt ut leva ut sin synodala karaktär, i gemenskap och delaktighet för alla, blir det angeläget för kyrkan i Afrika”, står det i rapporten, ”att dela dessa modeller och utvärdera dem doktrinärt och pastoralt, och, där så är lämpligt, föreslå andra vägar, i syfte att erbjuda alla möjligheten till ett möte med Kristus och hans evangelium.”

Kyrkans pastorala verksamhet i Afrika när det gäller att följa polygama par, som ber om att få bli välkomna i kyrkan, framstår som ett försök att vara trogen kyrkans förståelse av äktenskapet och den kristna familjen.

”Behovet av att välkomna och stödja individer och familjer blir allt tydligare”, betonar de afrikanska biskoparna, ”så att de tydligare kan svara på det kall som evangeliet riktar till dem genom den sanning som det uppenbarar om familjens kallelse och uppdrag i kyrkan och i samhället.”

”Därför”, avslutar de, ”är det brådskande att ha en pastoral strategi präglad av närhet och uppmärksamhet för att hjälpa till att förstå äktenskapssakramentet, inte som en social konvention, utan som en gåva för makarnas helgelse och frälsning”, och påpekar: ”Som kallelse och uppdrag tas det emot som en gåva.”