Erik Varden: fastereträttens åttonde reflektion – ”Guds änglar”

Vatican News

Trappistmunken och Trondheims biskop, Erik Varden, som även är den Nordiska biskopskonferensens ordförande, hade på torsdagsmorgonen kommit fram till sin åttonde reflektion av elva med temat: ”Upplysta av en dold härlighet”. I sina reflektioner väver han samman forntida monastisk teologi och samtidens utmaningar.

Torsdagen inleddes klockan 9 med middagsbönen Ters, omedelbart följd av den åttonde reflektionen med titeln ”Guds änglar”. På eftermiddagen: klockan 17 hålls den nionde reflektionen med temat ”Den realistiske Sankt Bernhard”. Därefter Eukaristisk tillbedjan och vesper, som varje afton under veckan.

Sammanfattning

Här följer en sammanfattning av den sjunde reflektionen som finns att läsa på biskop Erik Vardens hemsida Coram Fratribus:  

”Under Kristi fyrtio dagar i öknen kom Satan till honom och citerade Psalm 90, särskilt två verser om änglarna. ”Djävulen”, läser vi hos aposteln Matteus, ”tog honom med till den heliga staden och ställde honom högst upp på tempelbyggnaden.” Han utmanade Kristus att bevisa att han var Guds Son genom att kasta sig ner, ”ty det står skrivet: ‘Han skall befalla sina änglar” och ”de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten’.”

Endast Gud kan inbjuda oss att hoppa från en höjd. Hans uppmaning kommer dock att vara: ”Hoppa i mina armar”, inte: ”Kasta dig ner.”

Änglarnas ingripanden är inte alltid lugnande. De finns inte där för att tillmötesgå våra nycker. I en populär bön som kan spåras till Bernhards samtida, Reginald av Canterbury, ber vi vår skyddsängel att ”upplysa, bevara, styra och leda” oss. Det är kraftfulla verb. En ängel är en helighetens väktare.

Det monastiska livet uppfattades tidigt och framställdes som änglalikt på grund av sitt yttersta mål: lovsången; men också därför att munken är kallad att brinna av Guds kärlek och att vara ett sändebud, som för denna kärlek vidare till andra.

Kristi enda ”lovsången”, som Sacrosanctum Concilium talar om i ett vackert stycke, ljuder från jordens yttersta gränser till himlens höjder genom en pulserande kedja av förmedling. Änglarna är väsentliga i denna kedja, vilket vi bekräftar i den avslutande delen av varje prefation i mässans kanon.

Bernard av Clairvaux betonar änglarnas roll som förmedlare av Guds försyn. Förmedling är inte alltid nödvändig. Gud kan röra vid oss direkt, men han gläder sig åt att låta sina skapade varelser vara nådens kanaler för varandra.

Han förmanar oss att se på vad en ängel gör och göra likadant: ”Stig ner och visa barmhärtighet mot din nästa; låt sedan, i en andra rörelse, samma ängel upphöja dina begär, och använd hela din själs cupiditas för att höja dig mot den högsta och eviga sanningen.” Cupid nämns numera sällan i samma andetag som ”den högsta och eviga sanningen”. Bernhards ordval är talande. Det säger oss att alla naturliga mänskliga längtor, även de kroppsliga, är dragna mot sin fullbordan i Gud och därför måste ledas dit.

Änglarnas sista och mest avgörande kärlekshandling sker när de i vår dödsstund bär oss genom denna världens slöja in i evigheten. Då visar de vilka de är: ”De kan inte besegras eller förföras, än mindre kan de själva förföra.” All förställning faller i den stunden. Retoriken tystnar. Endast sanningen står kvar och ljuder, samstämd med barmhärtigheten.

Bernhard predikade försiktigt om dessa ting år 1139. 726 år senare skulle en man med ett helt annat temperament men liknande skärpa göra hans intuitioner uttryckliga i en utsökt dikt om döendet.

John Henry Newman tänkte mycket på änglar. Han föreställde sig prästens tjänst som änglalik. Prästen är hemma i denna värld och räds inte att gå in i mörka skogar för att söka den förlorade. Samtidigt håller han sitt sinnes ögon riktade mot Faderns ansikte och låter dess strålglans upplysa hela den närvarande verkligheten. Upplysning är alltid en dubbel process: intellektuell och väsentlig, sakramental och pedagogisk.

Newman, nu kyrkolärare, inbjuder oss också att återupptäcka läraren som en änglalik upplysare. Det är en profetisk utmaning, med tanke på hur mycket så kallad ”utbildning” nu överlåts åt digitala och artificiella medier, medan unga människor längtar efter att möta lärare som är värda förtroende och som kan förmedla inte bara färdigheter utan vishet.

Ett änglalikt möte är alltid personligt. Det kan inte ersättas av en nedladdning eller en chattbot.”

23- 27 februari

Mellan måndagen den 23 februari och fredagen den 27 februari hålls två reflektioner per dag: klockan 9 på morgonen, efter Ters (Ora media); samt klockan 17 på eftermiddagen, följd av Eukaristisk tillbedjan och vesper.

Sitlarna på de olika reflektionerna är. Den idealistiske Bernard; Guds hjälp; Att bli fri; Sanningens strålglans; Tusen skall falla; Jag skall förhärliga honom; Guds änglar; Den realistiske Bernard; Om urskillning – för att sedan avslutas med den sista meditationen med temat ”Att förmedla hopp”.

Publikationer

Allt som allt rör det sig om 11 reflektioner, under den kommande veckan, som längre fram kommer att publiceras på engelska av bokförlaget Bloomsbury, och på italienska av bokförlaget San Paolo.