Farväl till Angelo Gugel, i tjänst hos tre påvar

L’Osservatore Romano – Vatican News

Med diskretion och återhållsamhet under ett halvt sekel, mellan slutet av 1900-talet och gryningen av det nya millenniet, tjänade Angelo Gugel tre påvar. Han avled i går kväll i Rom, 90 år gammal. Från det korta pontifikatet för venetianen Johannes Paulus I, som kallade den då unge landsmannen till sina lekmannamedarbetare, till det mycket långa pontifikatet för Johannes Paulus II, vars tyste vittne han var i nästan tjugosju år, och fram till början av Benedictus XVI:s pontifikat, då han – redan i sjuttioårsåldern – avslutade sin tjänst.

Angelo Gugel föddes den 27 april 1935 i Miane (Treviso). Han var sedan 1964 gift med Maria Luisa Dall’Arche och far till fyra barn: Raffaella, Flaviana, Guido och Carla Luciana Maria. Han var en av de sista som på mycket nära håll – kammartjänarna är en integrerad del av den påvliga familjen – upplevde den korta tiden med Luciani som påve, och han vittnade senare i den process som ledde till hans saligförklaring. Han levde även den långt längre perioden med påven Wojtyła och stod vid hans sida också under attentatet den 13 maj 1981, liksom under den första tiden då den polske påven efterträddes av Ratzinger.

Han kom från en jordbrukarfamilj och hade bakom sig även två år i prästseminarium. År 1955 anställdes han som gendarm i Vatikanen. Efter att ha insjuknat i tuberkulos och genomgått en lång konvalescens förflyttades han till Guvernementet, tills Luciani – hans tidigare biskop i Vittorio Veneto, ville ha honom vid sin sida. Redan under Andra Vatikankonciliet hade Gugel varit hans chaufför i Rom och även ätit middag hemma hos honom.

Alltid oklanderligt klädd, med en sober elegans som aldrig var prålig, bevarade Angelo Gugel den diskretion som hans känsliga uppdrag krävde även efter pensioneringen. Han gav sällan intervjuer. Vid hundraårsminnet av den helige Johannes Paulus II:s födelse ville han dela några minnen i det specialnummer som L’Osservatore Romano gav ut för att uppmärksamma jubileet.

– Det skakade i benen på mig när jag kallades tillbaka till lägenheten efter Johannes Paulus I:s död, skrev han då, och beskrev hur han kallades till Apostoliska palatset av påven ”som kommit från mycket långt bort”. – Men det förtroendefulla klimat som den helige fadern skapade, och även monsignor Stanislao och systrarna, fick mig att känna mig ”hemma”, skrev han och syftade på Wojtyłas personlige sekreterare, dagens kardinal Dziwisz, och de polska ordenssystrar som bistod honom.

När han berättade om de 27 åren med Johannes Paulus II, fyllda av verksamhet, möten och resor, mindes han både de internationella resorna till alla fem kontinenter och de mer intima stunderna, som de få semesterdagarna i Cadore eller i Aostadalen, då även Gugel lade av sig den obligatoriska mörka kostymen med slips och tog på sig tröjor och bergsbyxor.

– Att bevara tystnadsplikten om mitt arbete, även inom familjen, var helt naturligt. När vi gick ut med påven privat fick även mina familjemedlemmar veta det genom tidningarna, tillade han. Och attentatet den 13 maj 1981 mindes han i varje detalj: från kulhålet, till påven liggande på marken vid ingången till Vatikanens sjukvårdsbyggnad, till den långa färden mot Gemellisjukhuset.

I en intervju med Corriere della Sera 2018 berättade Gugel två anekdoter:
– Två dagar efter valet ringde statssekretariatets substitut, Giuseppe Caprio, klockan 11.30 till Guvernementet och sade: ”Herr Gugel ska infinna sig i påvens privata lägenhet, klädd som han är.” Jag gick upp till översta våningen i Apostoliska palatset. Benen skakade. Där fanns bara polska prelater; jag var den ende som talade italienska.

En användbar egenskap för att hjälpa den nye påven med korrekt uttal av de första talen.
– Jag blev ställd när påven på morgonen den 22 oktober 1978, innan han gick ut på Petersplatsen för den högtidliga inledningen av sitt pontifikat, kallade in mig till sitt arbetsrum och läste predikan han snart skulle hålla: ”Var inte rädda! Öppna, ja, slå upp portarna för Kristus! Var inte rädda! Kristus vet vad som finns i människan. Endast han vet det!” Han bad mig markera felaktiga uttal och antecknade med blyertspenna var betoningarna skulle ligga. Två månader senare, när han mötte mina tidigare kollegor i gendarmeriet, sade han plötsligt något som gjorde mig häpen: ”Om jag betonar något fel är 50 procent Angelos fel”, och log mot mig.

I samma intervju mindes han också tiden då hans hustru Maria Luisa väntade deras fjärde barn, som de skulle kalla Carla Luciana Maria till ära för påve Luciani och påve Wojtyła. Under graviditeten, berättade han: ”uppstod mycket allvarliga problem i livmodern. Gynekologerna vid Gemellisjukhuset – Bompiani, Forleo och Villani – uteslöt att graviditeten kunde fullföljas. En dag sade Johannes Paulus II till mig: ”I dag har jag firat mässan för er hustru.” Den 9 april fördes Maria Luisa till operationssalen för ett kejsarsnitt. När han kom ut sade doktor Villani: ”Någon måste ha bett mycket.” På födelsebeviset skrev han ”kl. 7.15”, ögonblicket då påvens morgonmässa nådde Sanctus. Vid frukosten informerade syster Tobiana Sobotka, föreståndarinna för systrarna i Apostoliska palatset, påven om att Carla Luciana Maria hade fötts. ”Deo gratias”, utropade Wojtyła. Och den 27 april ville han själv döpa henne i det privata kapellet.