Petrocchi-kommissionen säger nej till kvinnliga diakoner

Vatican News

”Status quaestionis i den historiska forskningen och den teologiska undersökningen, liksom deras inbördes samband, utesluter möjligheten att kvinnor blir diakoner förstått som en grad av vigningssakramentet. I ljuset av den heliga Skriften, Traditionen och Kyrkans Magisterium kvarstår denna bedömning med kraft, även om den för närvarande inte tillåter att ett definitivt omdöme formuleras, som i fallet med prästvigning.”

Detta är den slutsats som nåtts av den andra kommissionen, ledd av kardinal Giuseppe Petrocchi, ärkebiskop emeritus av L’Aquila, Italien, som — på begäran av påve Franciskus — har granskat möjligheten att gå vidare med vigning av kvinnor till diakoner, och som avslutade sitt arbete i februari. Detta framgår av den sjusidiga rapport som kardinalen skickade till påve Leo XIV den 18 september och som nu offentliggörs på påvens begäran.

Under sin första arbetsomgång (2021) konstaterade kommissionen att ”Kyrkan vid olika tider, på olika platser och i olika former har erkänt titeln diakon/diakonissa i förhållande till kvinnor, men utan att ge den en entydig innebörd.” År 2021 drog den teologiska diskussionen enhälligt slutsatsen att ”en systematisk studie av diakonatet, inom ramen för teologin om vigningssakramentet, väcker frågor om förenligheten mellan kvinnors diakonvigning och den katolska läran om ämbetet.” Kommissionen uttryckte också enhälligt stöd för att inrätta nya tjänster som ”skulle kunna bidra till samverkan mellan män och kvinnor.”

Under den andra arbetsomgången (juli 2022) godkände kommissionen (med sju röster för och en emot) det uttalande som citeras i sin helhet i början av denna artikel. Detta utesluter möjligheten att gå vidare mot att tillåta diakonvigning av kvinnor, men utan att för närvarande avge ”ett definitivt omdöme”.

Vid den sista arbetsomgången (februari 2025), efter att synoden tillåtit vem som helst att lämna in bidrag, granskade kommissionen allt material. ”Även om många inlagor skickades in, kom de endast från tjugotvå personer eller grupper och representerade få länder. Följaktligen kan materialet, även om det är omfattande och i vissa fall skickligt argumenterat, inte betraktas som synodens röst, än mindre som Guds folks röst som helhet.”

För och emot

Rapporten sammanfattar argumenten för och emot. Förespråkarna hävdar att den katolska och ortodoxa traditionen att reservera diakonvigning (liksom präst- och biskopsvigning) för män enbart motsäger ”det lika tillståndet mellan man och kvinna som Guds avbild”, ”båda könens lika värdighet, baserat på denna bibliska grund”, trosbekännelsen att ”det inte längre är jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna; alla är ni ett i Kristus Jesus” (Galaterbrevet 3:28), samt samhälleliga utvecklingar ”som främjar lika tillgång för båda könen till alla institutionella och operativa funktioner.”

På motsatt sida framfördes följande tes: ”Kristi manlighet, och därför männens manlighet som mottar vigningssakramentet, är inte något tillfälligt utan en integrerad del av den sakramentala identiteten och bevarar den gudomliga frälsningsordningen i Kristus. Att förändra denna verklighet skulle inte vara en enkel justering av ämbetet, utan ett brott mot den symbolik som uttrycker frälsningens mysterium.” Denna paragraf sattes under omröstning och fick fem röster för att bekräftas i denna form, medan de andra fem röstade för att den skulle strykas.

Med nio röster mot en uttryckte kommissionen förhoppningen att ”kvinnors tillgång till instiftade tjänster för gemenskapens tjänst skulle kunna utökas (…) vilket skulle säkerställa ett adekvat kyrkligt erkännande av de döptas diakonia, särskilt kvinnors. Ett sådant erkännande kommer att vara ett profetiskt tecken, särskilt där kvinnor fortfarande utsätts för könsdiskriminering.”

Två teologiska riktningar

I sin slutsats betonar kardinal Petrocchi att det råder ”intensiva samtal” mellan två teologiska riktningar. Den första hävdar att diakonvigningen är för tjänst och inte för prästämbete: ”denna faktor skulle öppna vägen för vigning av kvinnliga diakoner.” Den andra, däremot, insisterar ”på enheten i vigningssakramentet, tillsammans med den symboliska betydelsen av de tre vigningsgraderna, och avvisar hypotesen om kvinnliga diakoner; den påpekar också att om kvinnor skulle tillåtas till den första graden av vigningssakramentet, skulle uteslutningen från de andra vara obegriplig.”

Av denna anledning är det enligt kardinalen avgörande att man i fortsatt forskning genomför ”en rigorös och omfattande kritisk undersökning fokuserad på diakonatet i sig — det vill säga dess sakramentala identitet och dess kyrkliga uppdrag — och klargör vissa strukturella och pastorala aspekter som för närvarande inte är fullt definierade.” Det finns nämligen hela kontinenter där diakontjänsten är ”nästan obefintlig” och andra där den är verksam med funktioner som ofta ”sammanfaller med uppgifter som egentligen hör till lekmanstjänster eller ministranter i liturgin.”