Migranter: FN bekräftar 144 döda och saknade utanför Mauretaniens kust

Cecilia Seppia – Vatikanstaten

En odyssé som varade i nästan en månad, hopträngda som djur, utan mat eller dricksvatten, innan de försvann och slukades upp av Atlanten. Det låter som handlingen i en skräckfilm, men är den tragedi som har drabbat 144 migranter utanför Mauretaniens kust. Båten hade gått från Bufalo, en ort i inlandet i den lilla republiken Gambia, i ett försök att nå Spanien, närmare bestämt Kanarieöarna, har Matthew Saltmarsh, talesperson för Förenta nationernas flyktingkommissariat UNHCR, förklarat. Totalt fanns det 144 passagerare, däribland kvinnor och barn, ombord på den provisoriska båten, men endast 38 överlevde; de övriga är döda eller saknade.

25 dagar på drift

Informationen som lämnats av talespersonen för FN-kontoret och av migranterna, som till största delen kommer från Västafrika, avslöjar skrämmande detaljer om resan. Båtens motor ska ha gått sönder efter bara några dagar till havs på grund av ett mekaniskt fel, vilket lämnade migranterna i hjälplöshet i de oförutsägbara och våldsamma havsströmmarna. Båten fick snart helt slut på bränsle, GPS-system och matförråd. Allteftersom veckorna gick började träbåten gå sönder: passagerarna, utmattade av hettan och ansträngningen, hade slut på dricksvatten och tvingades dricka saltvatten från havet för att överleva. Hunger, svår uttorkning och utmattning kostade de flesta migranterna livet. De som klarade sig berättar också om landstigningen den 14 juli i Nouadhibou i Mauretanien, där kustbevakningen i tre olika räddningsinsatser enbart denna månad, mellan den 14 och 18 juli, lyckades rädda omkring 390 personer. ”Det är inte få, men tankarna går till dem som inte klarade sig”, fortsätter Saltmarsh, som återigen beklagar den mänskliga kostnaden för dessa farliga migrationsrutter och betonar att sökandet efter de saknade pågick i fem dagar. Ett par migranter dog strax efter att de kommit i land.

Den dödligaste migrationsrutten

Enligt UNHCR bör dessa tragedier ses som en varning och påminna oss om att ”den atlantiska rutten som förbinder Västafrika med Kanarieöarna fortfarande är en av världens farligaste migrationskorridorer”, vilket även påve Leo XIV betonade under sin senaste resa till Spanien och därefter till Lampedusa, en annan destination för dem som flyr från krig, svält och de förödande konsekvenserna av klimatförändringarna. ”Det som framför allt förklarar denna farlighet är de långa avstånden, de oförutsägbara havsförhållandena, de överfulla och osäkra båtarna samt svårigheterna att få tillgång till snabba räddningsinsatser”, fortsätter talespersonen för FN-kontoret, som efterlyser säkra humanitära korridorer och även påpekar svårigheterna med att patrullera detta så vidsträckta havsområde.

Minskande antal landstigningar

Hamnen i Nouadhibou har i praktiken blivit det logistiska centrumet för det humanitära biståndet, även om den inte har tillräckliga resurser för att säkerställa medicinsk vård. Läkarna på det lokala sjukhuset har tagit hand om de överlevande från båten från Gambia och ordnat akut sjukhusvård för de personer som uppvisade de allvarligaste fallen av undernäring och uttorkning. Sedan årets början har Mauretanien registrerat sammanlagt 17 landstigningar mellan Nouadhibou och huvudstaden Nouakchott, vilket motsvarar totalt 2 147 personer som räddats av myndigheterna. Ur ett övergripande statistiskt perspektiv visar FN:s globala siffror på en motstridig utveckling: å ena sidan uppvisar skeppsbrott fortfarande en alarmerande dödlighet, å andra sidan har det totala antalet ankomster till Kanarieöarna via sjövägen minskat med 61 % jämfört med samma period 2025 och uppgick den 15 juli 2026 till omkring 4 400 ankomster totalt. En trend som syns i hela Europa, där ankomsterna längs de viktigaste sjövägarna uppgår till drygt 40 000 personer, jämfört med 65 407 under första halvåret 2025.

Långa avstånd och provisoriska båtar

Trots att flyktingströmmen till Europa har minskat är orsakerna till den höga dödligheten längs rutten fortfarande uppenbara. Den omfattande militariseringen och de gemensamma patrullerna längs de traditionella gränserna innebär dessutom att människosmugglare byter avreseorter och beger sig allt längre söderut mot Senegal eller det landsbygdspräglade Gambia. Denna förändring tvingar bräckliga båtar – gamla, överfulla fiskebåtar utan säkerhetsutrustning – att färdas sträckor på över 2 000 kilometer på öppet hav, vilket de inte står emot. Långa avstånd, total brist på radiokontakt och ingen möjlighet att snabbt bli upptäckta vid mekaniska fel förvandlar överfarten över Atlanten till ett rysk roulette under bar himmel, där hunger och vågor fortsätter att kräva ett oacceptabelt antal människoliv.