Tjänsteman vid Världsbanken: Tillväxten avstannar de fattiga behöver den som mest

Vatican News

Vår värld bevittnar just nu det som Världsbankens vicepresident för utvecklingsfinansiering, Aki Nishio, beskriver som ”två olika världar”. Å ena sidan finns det många utvecklingsländer som fortsätter att göra betydande framsteg. Fler barn går i skolan, fler jobb skapas och tillgången till hälso- och sjukvård förbättras. Å andra sidan finns det dock vad Nishio berättar att Världsbankens chefsekonom har beskrivit som en ”utvecklingsfri zon” – länder där utvecklingen i stort sett har stannat av.

I en intervju med Vatican News konstaterar Nishio att den dubbla effekten av covid-19-pandemin och en betydande minskning av Offentligt utvecklingsbistånd (ODA) har gjort att några av världens mest utsatta länder kämpar för att komma vidare. ”Vi har sett stora framsteg”, konstaterar han. ”Men framstegen är ganska ojämna.”

Stöd till världens mest sårbara länder

Internationella utvecklingsfonden (IDA), en central del av Världsbanken, riktar en stor del av sina insatser mot sårbara och konfliktdrabbade stater. Cirka 40 procent av IDA:s finansiering går till länder som står inför den största instabiliteten och sårbarheten. I dessa regioner kombineras ofta problem som fattigdom, svaga institutioner och konflikter, vilket gör utvecklingsarbetet särskilt svårt.

Nishio betonar dock att stödet till dessa länder inte bara är en humanitär skyldighet, utan en global nödvändighet. ”Om en ny pandemi bryter ut i ett av dessa länder kommer hela världen att drabbas.” Han förklarar att svaga hälso- och sjukvårdssystem kan leda till att sjukdomar sprids oupptäckta, passerar gränser och blir globala hot. Att stärka hälso- och sjukvården, infrastrukturen och de grundläggande offentliga tjänsterna är därför avgörande inte bara för lokalsamhällena, utan även för den internationella stabiliteten. Nishio argumenterar sedan för att även om ekonomiska indikatorer förblir viktiga, så finns det verkliga måttet på utveckling i människors vardagsliv. Han talar kort efter ett besök i Kenya och använder landet som exempel, där han beskriver dess anmärkningsvärda framsteg sedan det blev mottagare av IDA-stöd på 1960-talet.

Sedan dess har faktiskt den förväntade livslängden nästan fördubblats, samtidigt som tillgången till hälso- och sjukvård har ökat dramatiskt. ”När man ser dessa enorma förändringar”, säger han, ”kan man verkligen se hur människors liv har förbättrats”. Förändringen beror dock inte på en enda sektor, förklarar han. Förbättringar inom hälso- och sjukvården är beroende av utbildning, infrastruktur och tillförlitliga offentliga tjänster. Sjukhus behöver el för att kunna förvara vacciner. Vägar behövs för att transportera patienter och medicinska förnödenheter. Samhällen behöver utbildning för att förstå och få tillgång till hälso- och sjukvård på ett effektivt sätt. Utveckling, menar Nishio, handlar i slutändan om hur dessa olika element samverkar för att skapa möjligheter för människor att blomstra.

Klimatförändringarna: En börda som de fattigaste får bära

När Nishio talar om klimatförändringarnas konsekvenser – som blir allt tydligare – betonar han den svåra verkligheten att de länder som bär minst ansvar för klimatförändringarna ofta är de som drabbas hårdast av dem. I Somalia har upprepade torka och översvämningar tvingat hundratusentals människor på flykt och tvingat familjer att överge mark som de har odlat i generationer. ”Utvecklingsländerna har bidragit mycket lite till klimatförändringarna”, konstaterar Nishio, ”men det är de som drabbas hårdast av de negativa effekterna.” Kusterosion, stigande havsnivåer och alltmer oförutsägbara vädermönster skapar nya former av sårbarhet, särskilt i samhällen som redan kämpar med fattigdom.

Genom IDA stöder Världsbanken klimatadaptationsprojekt och hjälper länder att bygga motståndskraftig infrastruktur och förbereda sig för allt vanligare klimatchocker. ”Behovet av sådant stöd kommer bara att öka”, varnar han.

Skuld, solidaritet och ett moraliskt ansvar

Skuldfrågan har blivit allt mer framträdande under de senaste åren, särskilt sedan påve Franciskus upprepade gånger efterlyste skuldlättnader för länder i svårigheter och uppmanat rikare länder att visa solidaritet med fattigare länder. Påve Leo XIV har fortsatt att uppmärksamma ojämlikheterna mellan norra och södra halvklotet. Nishio medger att skuldkrisen är ett växande problem i stora delar av utvecklingsvärlden, men han skiljer mellan den mycket förmånliga finansieringen som tillhandahålls genom IDA och de marknadsbaserade lånen som ofta innebär en tyngre börda för utvecklingsländerna. ”Den skuld som verkligen plågar dessa länder består till stor del av icke-förmånliga lån”, förklarar han.

IDA tillhandahåller däremot bidrag och lågräntefinansiering som är särskilt utformad för att stödja länder med begränsad återbetalningsförmåga. Bara under 2025 levererade IDA omkring 21 miljarder dollar i nettoflöden till mottagarländerna, vilket tillförde avgörande likviditet och hjälpte regeringarna att fortsätta tillhandahålla nödvändiga tjänster.

Från mottagare till givare

Det kanske starkaste beviset på utvecklingsbiståndets effektivitet, menar Nishio, är antalet länder som framgångsrikt har kommit förbi behovet av det. Sedan IDA inrättades har 33 länder avslutat sitt stöd från IDA. Anmärkningsvärt nog har 25 av dem sedan dess återvänt som givare. Sydkorea är ett av de mest slående exemplen. En gång ett av världens fattigaste länder och själv mottagare av IDA-stöd, är det nu en av de största bidragsgivarna till fonden. ”Vi bad dem inte att komma tillbaka”, säger Nishio. ”De kom av egen vilja eftersom IDA fungerade för dem.”

Länder i Asien och Östeuropa har följt liknande utvecklingsbanor, omvandlat sina ekonomier och senare valt att stödja andra som står inför utmaningar som de själva en gång kände till. För Nishio pekar dessa berättelser på en ofta förbisedd sanning om utvecklingsbistånd: när det lyckas skapar det förutsättningar för självförsörjning snarare än beroende. I en tid då det internationella samarbetet är under press och biståndsbudgetarna krymper ser han denna modell som viktigare än någonsin. Utmaningen, menar han, är inte om solidaritet fungerar, utan om världen är villig att fortsätta satsa på den.