Ebola i D.R. Kongo– liv i fara i småskaliga guldgruvor

Vatican News

Vissa är ”redan döda”, andra fortsätter sitt slitsamma arbete: det är nödvändigheten som får dem att hålla ut, trots rädslan för att smittas. Det är guldgrävarna i de småskaliga gruvorna i Mongbwalu, i provinsen Ituri, epicentrum för den ebolaepidemi som officiellt konstaterades den 15 maj i östra delen av Demokratiska republiken Kongo. Det är en av dessa informella gruvarbetare, Justin Uketi, som har intervjuats av AFP, som har gjort ett reportage: ”De talar om smittskyddsåtgärder, men hos oss är det svårt att följa dem eftersom vårt arbete tvingar oss att vara i kontakt med andra.” Den senaste officiella nationella sammanställningen visar över 270 döda över 1000 bekräftade fall, men krisens verkliga omfattning i området är fortfarande svår att bedöma.

Bakom honom är den ockrafärgade marken översållad med hål där dussintals småskaliga gruvarbetare gräver med bara händerna utan uppehåll ända sedan gryningen, i hopp om att den ekvatoriella hettan inte ska bli ännu mer outhärdlig. Män och kvinnor bär plastpåsar över sina kläder, lokalt kallade ”decalots”: de ska skydda mot leran men hjälper i själva verket föga när de i den blöta jordmassan letar efter stenar och krossar dem för att utvinna guldkorn.

Osäkerhet och otrygghet

De tillbringar timmar sida vid sida, svettas och sliter oavbrutet under fruktansvärda förhållanden vad gäller hygien och säkerhet. Det finns också gruvarbetare som kommer från andra provinser och grannländer, som Uganda, för att försöka tjäna, i bästa fall, några hundra dollar i veckan. Det är just dessa omfattande befolkningsförflyttningar, i ett osäkert läge där viruset redan skulle ha hittat en ”gynnsam” miljö att sprida sig i, som har bidragit till spridningen av ebola, enligt hälsomyndigheterna i Kinshasa.

Jeannette Akelo, daglönare vid dagbrottet, förklarar för den franska nyhetsbyrån att gruvarbetarna inte har något val. De måste fortsätta ”för att överleva”, säger hon utan omsvep: hon är mor till sju barn. ”Ebola finns verkligen och skrämmer oss, men om jag stannar hemma, vad ska då mina barn äta?”, undrar en annan gruvarbetare, Justin Okaume.

Smittan och riskerna för barnen

Inte långt därifrån, uppe i bergen, fortsätter Röda Korsets personal, utrustade med skyddsutrustning, sitt arbete med att på säkert sätt packa in de dödas kroppar eftersom de bär på smitta. I Mongbwalu har över 200 personer smittats, varav 89 har avlidit, enligt officiella uppgifter. Bland offren finns flera gruvarbetare, vilket lokala sjukhuskällor har bekräftat för pressen. Samtidigt slår UNICEF larm om cirka 2,95 miljoner barn och ungdomar i åldern 18 år eller yngre som är i riskzonen, både på grund av ebola och på grund av att de grundläggande tjänsterna har kollapsat i den östra delen av Demokratiska republiken Kongo, liksom i Ituri samt i Nord- och Syd-Kivu.

Beväpnade grupper och gruvfält

Sedan epidemins början har dessutom många sjuka föredragit att vända sig till traditionella läkare istället för att uppsöka sjukhus eller vårdcentraler. Misstron bland befolkningen är stor i en region som i över trettio år har varit utsatt för våld från väpnade grupper, framför allt M23. I Ituri kontrolleras de flesta gruvfälten av lokala miliser, som drar in stora intäkter, framför allt – vilket FN upprepade gånger har påpekat – genom att ta ut skatter. Det olagligt utvunna guldet smugglas oftast över gränsen. Jordskred, kvävning, eldstrider mellan rebeller som kämpar om en del av dessa rikedomar och, återigen, ebola: ofta betalar man med livet för ett arbete som borde vara värdigt men som i de informella gruvorna i praktiken inte är det.