Två folk, två stater: Påvarnas och Heliga stolens orubbliga hållning

Vatican News

”Tvåstatslösningen” är och förblir den enda möjliga vägen till fred mellan Israel och Palestina. Påvarna har avlöst varandra, liksom situationen i Mellanöstern har förändrats, där våldet och splittringen har intensifierats dramatiskt sedan den 7 oktober 2023. Ändå har Heliga stolens diplomatiska hållning förblivit orubblig under nästan åttio år: ”två stater” som den enda möjlighet som kan garantera rättvisa och varaktig fred. Påve Leo XIV är den senaste att kraftfullt bekräfta denna historiska hållning, som har bestått genom årtiondena trots den israeliska regeringens bestämda avvisande av den.

”Jag riktar en enträgen vädjan till det internationella samfundet att arbeta för att föra tvåstatslösningen framåt, för en rättvis och varaktig fred”, sade påve Leo vid Angelusbönen i Castel Gandolfo söndagen den 16 augusti, efter att ha fördömt de övergrepp och det våld som palestinier utsätts för på Västbanken.

Påven efterlyste förnyad kraft för att detta projekt – som för första gången formellt utformades 1947 i den plan som antogs av FN:s generalförsamling om att dela det brittiska Palestinamandatet i två stater – äntligen ska kunna bli verklighet.

En fast etablerad diplomatisk hållning

Med början i kravet på internationalisering av Jerusalems heliga platser 1947 blev tvåstatslösningen från 1980-talet och framåt en hörnsten i Heliga stolens diplomatiska hållning till den israelisk-palestinska konflikten.

Det är en fast hållning som inte formats av känslomässiga reaktioner på återkommande upptrappningar, utan är djupt förankrad i historien och konsekvent har bekräftats av påve efter påve.

Pius XII:s vädjan om att skydda de heliga platserna

De första uttalandena går tillbaka till 1948, då Pius XII i encyklikan In multiplicibus curis efterlyste ”en ordning som kan garantera trygghet i tillvaron och samtidigt de moraliska och materiella livsvillkor som främjar andligt och materiellt välbefinnande” för var och en av parterna i konflikten.

I den efterföljande encyklikan Redemptoris nostri cruciatus från 1949 uttryckte Pius XII oro för att de heliga platser som är förknippade med Frälsarens liv skulle drabbas av krigets förödelse.

Påven uppmanade därför de troende att ”använda alla legitima medel” för att förmå världens ledare att ge Jerusalem och dess omgivningar ”en rättslig status”, vars stabilitet på ett tillfredsställande sätt skulle kunna garanteras genom gemensamma insatser från fredsälskande nationer.

Paulus VI och palestiniernas legitima rättigheter

Paulus VI, den förste påven som reste till det Heliga landet, 1964, talade uttryckligen om det palestinska folkets legitima rättigheter före sexdagarskriget 1967 och omformulerade därmed frågan från en humanitär nödsituation till en grundläggande politisk fråga.

I ett innerligt budskap till FN:s generalsekreterare U Thant vädjade påve Paulus VI på hela den kristna världens vägnar om att ”alla ansträngningar” skulle göras för att Jerusalem, ”på grund av dess särskilt heliga och sakrala karaktär”, skulle förklaras vara ”en öppen och okränkbar stad”, fri från militära operationer och skyddad från krigets följder.

Johannes Paulus II gav avgörande kraft åt frågan

Den avgörande impulsen kom emellertid från Johannes Paulus II, den förste påven som kraftfullt krävde palestiniernas rätt till ett självständigt hemland samtidigt som han på nytt bekräftade Israels rätt att leva i säkerhet.

Denna dubbla vädjan slogs fast i det apostoliska brevet Redemptionis anno från 1984.

”För det judiska folk som lever i staten Israel och som i detta land bevarar så värdefulla vittnesbörd om sin historia och sin tro måste vi be om den efterlängtade säkerheten och den rättmätiga trygghet som är varje nations rättighet och en förutsättning för liv och utveckling i varje samhälle”, sade påven.

”Det palestinska folket, som har sina historiska rötter i detta land och som under årtionden har varit skingrat, har av rättvisan given naturlig rätt att åter finna ett hemland och att kunna leva i fred och trygghet tillsammans med de andra folken i området.”

Han upprepade samma budskap år 2000 under sin pilgrimsfärd till det Heliga landet – inte den första som genomfördes av en påve, men en resa som på grund av sin betydelse hyllades som ”historisk”.

Benedictus XVI:s stöd

Nio år senare satte ännu en påve sin fot i Jesu heliga men sårade land. Det var i maj 2009, då Benedictus XVI reste till Mellanöstern.

I sin föregångares fotspår betonade han att formeln ”två stater” inte var en utopisk vision, utan en nödvändig förutsättning för att bryta våldsspiralen och trygga en framtid för regionen.

”Heliga stolen stöder ert folks rätt till ett suveränt palestinskt hemland i era förfäders land, säkert och i fred med sina grannar, inom internationellt erkända gränser”, sade påve Benedictus.

Han uppmanade palestinierna att ”hålla hoppets låga levande, hoppet om att det går att finna en väg för att tillgodose både israelers och palestiniers legitima strävanden efter fred och stabilitet”.

Påve Franciskus ord och handlingar

Under påve Franciskus fick detta engagemang en mer internationell och formell karaktär. Det förstärktes genom diplomatiska initiativ – däribland Heliga stolens undertecknande 2015 av det övergripande avtalet som officiellt erkände staten Palestina – liksom genom mer pastorala gester, exempelvis bönen för fred i Vatikanens trädgårdar 2014 tillsammans med Israels president Shimon Peres och Palestinas president Mahmoud Abbas.

Detta möte var ett av resultaten av påve Franciskus resa till det Heliga landet i slutet av maj, under vilken Jorge Mario Bergoglio otvetydigt förklarade:

”Tiden har kommit för alla att finna modet att vara generösa och kreativa i det gemensamma godas tjänst, modet att skapa en fred som vilar på allas erkännande av två staters rätt att existera och leva i fred och säkerhet inom internationellt erkända gränser.”

Under de följande åren och fram till sin död försökte påve Franciskus ge ytterligare diplomatisk och symbolisk kraft åt genomförandet av denna lösning.

Hans ord och handlingar fick konsekvent stöd genom uttalanden från Heliga stolens permanenta representationer vid internationella organisationer och från kardinalstatssekreterare Pietro Parolin, som upprepade gånger betonade att lösningen ”två folk, två stater” är den mest angelägna politiska vägen att följa.

Påve Leo XIV:s appeller

Detta arv ligger nu i påve Leo XIV:s händer. Ända från början har han åter placerat tvåstatslösningen i centrum för den internationella debatten.

Särskilt uppmärksammade blev hans ord ombord på flyget från Istanbul till Beirut under hans apostoliska resa till Turkiet och Libanon:

”Heliga stolen har under flera år offentligt stött förslaget om en tvåstatslösning. Vi vet alla att Israel för närvarande fortfarande inte accepterar denna lösning, men vi ser den som den enda lösning som skulle kunna erbjuda – låt oss säga – en lösning på den konflikt som de ständigt lever med.”

Han upprepade denna hållning i sitt tal till diplomatkåren den 9 januari 2026:

”I synnerhet förblir tvåstatslösningen det institutionella perspektivet för att tillgodose båda folkens legitima strävanden.”

Påve Leos och hans föregångares vädjanden väntar fortfarande på ett svar. Kriget fortsätter att ödelägga folk, samtidigt som vägen mot fred tycks bli alltmer höljd i dunkel.

Men för påvarna och Heliga stolen innebär det politiska dödläget och den humanitära tragedin inte att lösningen har blivit ogiltig. Tvärtom visar de hur brådskande den är.

Det är denna brådska som påve Leo XIV har framhållit genom att uppmana det internationella samfundet att ta sitt ansvar.