Påve Leo XIV: ”Maria leder oss till himlen”

Hela påve Leo XIV:s predikan

Kära bröder och systrar,

Det är med stor glädje som jag ännu en gång firar högtiden för Jungfru Marias upptagning i himlen tillsammans med er.

Kyrkans läroämbete lär oss att Maria, ”efter att ha fullbordat sitt jordiska liv, upptogs med kropp och själ till den himmelska härligheten” (Pius XII, den apostoliska konstitutionen Munificentissimus Deus, 1 november 1950), och visar oss i detta mysterium fullbordan av den mest fullkomliga nåd som Gud skänkte henne vid hennes obefläckade avlelse (jfr ibid.).

Därför framställs hon i många konstverk som en vacker ung kvinna som vid slutet av sitt jordiska liv kroppsligen stiger från jorden mot himlen. Dessa verk är inspirerade av den scen som beskrivs i det avsnitt ur Uppenbarelseboken som vi hörde i den första läsningen: ”en kvinna klädd i solen, med månen under sina fötter” (Upp 12:1), vilket uttrycker att himmel och jord, tid och evighet möts i Marias hjärta.

Vid första anblicken tycks denna bild stå i kontrast till vår erfarenhet av vad årens gång gör med oss. När vi blir äldre blir våra kroppar inte smidigare utan tyngre; vår hud blir inte friskare utan visar åldrandets tecken; vårt hår får inte mer färg och glans utan blir grått och sedan vitt. Vad har vi då gemensamt med den vackra unga kvinna som avbildas på altartavlorna i våra kyrkor?

För att förstå detta måste vi förena de två tecken som vi har nämnt: Guds Moders oförgängliga kropp och hennes obefläckade hjärta. För det är själens renhet som, i Maria – liksom i oss – genom Guds nåd upplyser och förvandlar hela människan och leder oss till himlens härlighet.

Marias förhärligande till kropp och själ lär oss att vår sanna skönhet inte ligger i att dölja åldrandets tecken, utan i att uppenbara tecknen på den kärlek som aldrig upphör och som till och med präglar sig i vårt kött (jfr 1 Kor 13:8).

Med detta i åtanke uppmanas vi att på nytt granska många av de skönhetsideal, till övervägande del hedonistiska och konsumistiska, som världen påtvingar oss. Dessa ideal riskerar att fånga oss i betungande förväntningar och få oss att slösa dyrbar energi på sådant som egentligen inte har någon betydelse och som inte består för evigt.

I vardagen möter vi människor vars ansikten är märkta av åren, och av lidandet, men som ändå förmår utstråla frid, vänlighet och ro omkring sig. På samma sätt kan vi se andra som kanske är tilltalande till det yttre men hårda och kalla i hjärtat. Det är lätt att se var den sanna skönheten finns och var det däremot fortfarande finns behov av omvändelse, förlåtelse och helande.

Om vi verkligen vill upptäcka och vårda den gudomliga skönhet som omger oss och som vi är skapade för, och dela den med människorna omkring oss, måste vi lära oss att se den såväl i en äldre människas rynkor som i ett barns späda ansikte, såväl i en vuxens mognad som i en ung människas livfullhet, såväl i arbetskläder och arbetsredskap som i festens utsmyckningar. Vi måste lyssna till de unika kärlekshistorier som var och en av dessa verkligheter berättar för oss och i dem känna igen små glimtar av himlen.

Kärleken är människans vackraste prydnad. Kärleken förvandlar, förändrar, förädlar och lyfter oss, gör oss lätta, fria och nära Gud, även mitt i livets upp- och nedgångar.

När den helige Paulus VI reflekterade över mysteriet med Jungfru Marias upptagning i himlen sade han att vi, för att förstå dess innebörd, ”måste omvandla de uttryck som vi använder i vårt jordiska och tidsbundna språk till superlativer och absoluta uttryck […] för att i liten skala föreställa oss det eviga” (Predikan, 15 augusti 1969).

När det gäller mötet mellan det oändliga och det ändliga i Guds Moder skrev påve Franciskus: ”Maria kunde förvandla ett stall till ett hem för Jesus, med fattiga lindor och ett överflöd av kärlek” (den apostoliska uppmaningen Evangelii Gaudium, 286).

Det under som Maria, flickan från Nasaret, erfor i sitt oskyldiga hjärta och som ledde henne till himlens härlighet, är ett möte mellan ytterligheter, vilket hon själv vittnar om genom de inspirerade orden i Magnificat, som vi hörde i evangeliet (jfr Luk 1:46–55).

I denna lovsång talar Guds Moder genom sin tros ödmjuka uttryck i enkla ord till oss om de storslagna mysterier hon fick erfara: hur Gud blev människa i henne för att frälsa mänskligheten och hur den Evige uppenbarade sig inom tiden för att på nytt öppna vägen till evigheten för oss. Samtidigt visar Maria, i sin ställning som en ”ödmjuk tjänarinna”, enligt den helige Paulus VI den ”ödmjuka dimension” där också vi kan möta Herren.

Vi behöver inte söka långt bort för att finna det upphöjda i det mysterium som vi firar. Vi kan möta det överallt där det finns sann kärlek.

Till exempel i ögonen hos en far och en mor som återvänder hem efter en lång dag, trötta men lyckliga över att få vara tillsammans med sina barn. I ansiktena hos far- och morföräldrar som, trots ålderdomens värk och smärtor, fylls av oväntad energi när de tar hand om sina barnbarn. I engagemanget hos unga människor som strävar efter att växa i moralisk resning och uppriktighet och som är beredda att gå mot strömmen av ”det som alla andra gör”. Slutligen i det dagliga arbetet hos så många män och kvinnor som med tro och hängivenhet bidrar till att föra en liten bit av himlen till jorden och jorden närmare himlen.

Kära vänner, Vår Frus vackra ansikte, är unikt. Det övergår varje möjlig avbildning och är samtidigt välbekant för oss. Till och med just i denna stund kan vi se hennes ansikte i människorna som står oss nära, såsom de bröder och systrar med vilka vi i tron delar det dagliga offret av våra liv.

Av denna anledning känner den troende gemenskapen igen sig själv i kvinnan i Uppenbarelseboken, och Andra Vatikankonciliet beskriver Maria som ”bilden och begynnelsen av kyrkan […] som ett tecken på säkert hopp och tröst” (den dogmatiska konstitutionen Lumen Gentium, 68).

I hennes heliga mänskliga natur ser vi, genom Guds nåd, också vår egen natur. Därför är också vi kallade att leva samma nådefyllda liv som hon levde och att få del av hennes härlighet.

När den helige Augustinus talade om Kristi uppståndelse uppmanade han sin tids kristna att göra den till kompassen och mittpunkten i sina liv. Han sade:

”Kristus uppstod från de döda för att aldrig mer dö […]. Ändra riktning, följ ljuset! Börja resa er från just den plats från vilken han reste sig” (Enarratio in Psalmos, 126:7).

Låt oss ta emot hans uppmaning. Låt oss följa den uppståndne Herrens ljus och ändra riktning om det behövs.

Låt oss göra det särskilt i dag genom att rikta blicken mot Maria, som Gud har krönt med härlighet till kropp och själ och som han har gett oss som Moder, vägvisare, följeslagare på vår vandring och beskyddare på vägen till himlen.