Påve Leo XIV: Kyrkomusiken är bön och liturgi

Vatican News

”I liturgin är sång och musik en bön.” Med dessa ord sammanfattade påve Leo XIV en central del av sin katekes vid onsdagens allmänna audiens i Peterskyrkan, där han denna vecka riktade uppmärksamheten till kyrkomusiken.

Utgångspunkten var det sjätte kapitlet i Andra Vatikankonciliets konstitution om den heliga liturgin, Sacrosanctum Concilium, som beskriver kyrkans musikaliska tradition som ”en skatt av oskattbart värde, större till och med än någon annan konstarts”.

Anledningen är att den sakrala sången, förenad med orden, utgör en nödvändig eller integrerad del av den högtidliga liturgin.

Påve Leo betonade därför att musiken har en verklig tjänande funktion i liturgin, något som redan den helige Pius X framhöll i sitt motu proprio Inter sollicitudines från 1903.

”Musiken är en del av den liturgin och är inte bara en dekorativ del av firandet”, sade påven.

”Att sjunga tillhör den som älskar”

När de troende sjunger och spelar musik under liturgin handlar det enligt påven om att stämma det egna hjärtat i samklang med både Gud och de andra troende och därigenom aktivt delta i det mysterium som firas.

Musiken har dessutom en särskild förmåga att uttrycka bönens känslomässiga dimension. Påve Leo hänvisade till den helige Augustinus ord Cantare amantis est – ”att sjunga tillhör den som älskar”.

”Detta är mycket viktigt, eftersom det hjälper oss att öppna våra hjärtan för Guds nåds verkan och låta oss formas av den”, sade han.

Sången främjar samtidigt gemenskapen. När olika röster förenas i lovsång till Gud kan skillnader mellan människor övervinnas och hjärtan förenas.

Därför blir den liturgiska sången, enligt påven, ”en epifani av kyrkan”, en synlig och konkret manifestation av den gemenskap som tillhör kyrkans innersta natur.

Kyrkomusik får inte styras av modet

Kyrkomusikens djupa teologiska betydelse innebär också att vissa krav måste ställas på den, framhöll Leo XIV.

Musiken måste alltid vara anpassad till det liturgiska ögonblicket och får inte styras av rådande mode eller av enskilda kompositörers personliga smak och känslighet.

Den bör samtidigt vara både ädel och enkel, hålla hög musikalisk kvalitet och vara möjlig att framföra, särskilt när den är avsedd att sjungas av hela församlingen.

Samma krav gäller sångtexterna. De ska vara lämpliga för liturgin, djupa men samtidigt begripliga och framför allt hämta inspiration ur den heliga Skriften, de liturgiska böckerna och kyrkans andliga tradition.

Påven knöt detta till den gamla principen lex orandi, lex credendi – bönens lag är också trons lag. Det som kyrkan ber och sjunger formar med andra ord också hennes tro.

Hela församlingen deltar

Ett centralt tema i Sacrosanctum Concilium är de troendes aktiva deltagande i liturgin. Men detta deltagande får enligt påven inte förstås enbart som yttre aktivitet.

Med hänvisning till Benedictus XVI betonade Leo XIV att det måste utgå från en djupare medvetenhet om det mysterium som firas och dess förbindelse med det dagliga livet.

Kyrkomusiken har här en viktig uppgift. Församlingen ska uppmuntras att delta genom ”acklamationer, svar, psalmsång, antifoner och sånger”. Samtidigt framhöll påven också betydelsen av ”vördnadsfull tystnad”.

Liturgins skönhet uppstår därmed i en harmonisk balans mellan olika tjänster, sång, ord och tystnad. Var och en – både liturgiska tjänare och övriga troende – ska utföra de uppgifter som tillkommer honom eller henne enligt liturgins natur.

Gregoriansk sång

Påve Leo påminde om att Andra Vatikankonciliet tillmäter den gregorianska sången ett särskilt värde, samtidigt som andra former av helig musik inte utesluts från liturgin.

Konstitutionen ägnar också särskild uppmärksamhet åt piporgeln, medan andra instrument kan användas under förutsättning att de lämpar sig för heligt bruk, överensstämmer med kyrkorummets värdighet och verkligen bidrar till de troendes uppbyggelse.

Samtidigt lyfte påven fram konciliets betoning av inkulturation. Kyrkan måste ta olika folks musikaliska traditioner på allvar, eftersom dessa är en del av deras religiösa och sociala liv.

Lokala musiktraditioner kan därför få en plats i liturgin och bör, när det är möjligt, främjas både i utbildningen och i gudstjänstlivet.

Det innebär att kyrkans musikaliska arv och olika folks autentiska traditioner inte behöver stå i motsats till varandra. Tvärtom kan de berika kyrkans universella lovsång.

Kyrkokörens särskilda uppgift

En särskild roll ger konciliet schola cantorum, kyrkokören. Dess uppgift är både att på ett riktigt sätt framföra de delar av liturgin som tillkommer kören och att stödja hela församlingens aktiva deltagande i sången.

Det ställer också krav på dem som komponerar helig musik. Påve Leo betonade att kompositörer behöver känna till och bevara kyrkans musikaliska arv och samtidigt låta detta inspirera nya verk för liturgins tjänst.

De nya kompositionerna måste kunna möta samtidens känslighet och olika kulturella traditioner utan att förlora liturgins värdighet.

Påven citerade här den helige Johannes Paulus II:s uppmaning att rena gudstjänsten från ”stilistisk fulhet”, smaklösa uttrycksformer och oinspirerade texter som inte är värdiga ”den stora handling som firas”.

Utbildning i kyrkomusik

Leo XIV betonade slutligen behovet av en gedigen utbildning i kyrkomusik. Andra Vatikankonciliet rekommenderar att den främjas i seminarier, novitiat, ordenshus, katolska institutioner och skolor.

Även musiker och sångare behöver en gedigen liturgisk utbildning för att deras tjänst verkligen ska stå i liturgins och församlingens tjänst.

Påven avslutade sin katekes med den helige Ignatius av Antiochias ord om sången som en bild av kyrkans enhet:

”Låt var och en av er bli en kör, så att ni, harmoniskt förenade och i enheten stämda efter Guds ton, med en enda röst genom Jesus Kristus kan sjunga till Fadern.”

På så sätt, framhöll påve Leo XIV, blir kyrkomusiken något långt större än musikalisk utsmyckning: den blir bön, kärlek och ett konkret uttryck för kyrkans gemenskap.