Leo XIV: ”De fördrivna barnens rop stiger varje dag upp till Gud”

Vatican News

”De fördrivna barnens rop stiger i dag upp till Gud”, säger påve Leo XIV i sitt budskap inför den 112:e världsdagen för migranter och flyktingar, som kyrkan firar den 27 september. Påvens budskap offentliggjordes i dag av Heliga stolens pressrum.

Årets dag har temat ”Ett enda sådant barn”, hämtat ur evangeliet.

Påve Leo XIV inleder sitt budskap med att framhålla att titeln ”Ett enda sådant barn” riktar vår uppmärksamhet mot de minderåriga som själva berörs av migration och flykt, den omsorg som de har rätt till och Herrens löfte att ”den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig” (Mark 9:37).

Minderåriga är den mest utsatta gruppen

Påve Leo påminner om att minderåriga är den mest utsatta gruppen inom de globala migrationsströmmarna och konstaterar att migrantbarnens lidande inte upphör när de har förflyttats till en annan plats.

Han påminner om mycket små barn som har förlorat föräldrar, bröder, systrar och vänner och som har bevittnat obeskrivliga våldshandlingar; om andra som under långa perioder har skilts från sina familjer; och om minderåriga som, även när de gör resan tillsammans med sina föräldrar, utsätts för extrema och traumatiska förhållanden.

”Slutligen”, fortsätter han, ”kan vi inte glömma den tragiska situationen för dem som skiljs från sina föräldrar på grund av repatriering.”

Påven beklagar också de många dödsfallen längs migrationsvägarna, människohandel och exploatering, rekrytering av minderåriga för användning i väpnade konflikter, sexuellt våld, tvångsäktenskap och de grymheter som barnen själva har utsatts för eller bevittnat under sina resor.

Deras värdighet trampas ned

”Deras värdighet”, säger han, ”trampas ned på otaliga sätt.”

Men mitt i detta mörker uttrycker påve Leo sin tacksamhet till de många människor, familjer, civila institutioner och kyrkliga gemenskaper som ”väljer att inte gå förbi på andra sidan” utan i stället visar solidaritet.

Inför denna tragiska verklighet går påvens tankar till Jesu ord, som på ett djupgående sätt utmanar våra samveten: ”Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig.”

Det handlar inte om siffror eller statistik, betonar påven.

”Evangeliet uppmanar oss att inte räkna: ett enda. Varje barn, varje människa, har en oändlig värdighet.”

Mänsklighet och tro

”Inför varje migrantbarn är vi kallade att agera med mänsklighet och tro, eftersom vi kan ta emot och möta Herren.”

Dessvärre, beklagar han, är det lättare att förbise migrantbarn eftersom de saknar vuxna som kan skydda och stödja dem.

Därför är det nödvändigt att handla både i ursprungs- och mottagarländerna.

”Det är nödvändigt att ingripa i deras ursprungsländer för att undanröja de orsaker som tvingar dem att fly, samtidigt som man erbjuder skydd och mottagande i transit- och destinationsländerna.”

”De fördrivna barnens rop stiger i dag upp till Gud, precis som ropet som hördes i Andra Moseboken”, säger påven och tillägger: ”Vi kan inte förbli likgiltiga, och vi kan inte heller vänja oss vid ett sådant lidande.”

I våra personliga liv är vi samtidigt kallade att ”öppna våra ögon och hjärtan för ett djupt lyssnande till barnets berättelse, rädsla och drömmar och övervinna den distans som reducerar människan till statistik som inte direkt angår oss”.

”Det är en inbjudan”, fortsätter påven, ”att erkänna varje barns värdighet, redan innan man betraktar dess ställning som ’migrant’, och att skydda dess grundläggande rättigheter: rätten till liv, utbildning och en levnadsstandard som möjliggör fullständig fysisk, mental, andlig, moralisk och social utveckling.”

En uppmaning till hela kyrkan

Vad gäller kyrkans liv säger påven att de kristna är kallade ”att förvandla mottagandet från ett abstrakt begrepp” till ”en stabil pastoral praxis”.

Han betonar att denna uppgift inte helt enkelt kan delegeras till institut eller organisationer som har en särskild karisma för detta arbete.

”Inför de konkreta ansikten som möter oss i vardagen”, uppmanar påven, ”är hela den kristna gemenskapen kallad att betrakta dessa barn som sina egna söner och döttrar och att engagera sig i vart och ett av deras konkreta livsöden.”

Kristna gemenskaper bör därför uppmuntras att främja integrationen av flyktingar och migranter och betrakta dem som fullvärdiga medlemmar av den kyrkliga familjen.

”Ett enda sådant barn, sett inom de olika religionernas horisont”, fortsätter påven, ”påminner oss om att de ungas utsatthet inte känner några religiösa gränser och förenar oss i ett gemensamt humanitärt och andligt ansvar.”

Detta kan enligt Leo XIV bli till en fruktbar grund för en konkret interreligiös dialog, där troende med utgångspunkt i sin egen förståelse av det transcendenta samarbetar för att bygga nätverk av skydd.

”Trossamfunden”, säger han, ”är kallade att skapa platser där varje pojke och varje flicka respekteras och uppskattas i sin egen kulturella identitet och därigenom förebygga risken för radikalisering genom extremistiska grupper.”

Ett brådskande perspektivskifte krävs

”Ett enda sådant barn, i de civila institutionernas sammanhang”, fortsätter påven, ”uppmanar oss att på nytt slå fast principen om barnets bästa.”

Påven vänder sig till offentliga och privata institutioner, som ”är skyldiga att prioritera skyddet och värdigheten för varje enskilt barn och varje ungdom”.

”Detta kräver att effektiva rättsliga skyddsinstrument införs, att familjeåterförening främjas och att de trauman som orsakas av separation förebyggs.”

Påve Leo efterlyser därför en grundläggande förändring i hur migrationsfrågan betraktas.

”Det krävs ett brådskande perspektivskifte”, säger han. ”Debattens fokus måste flyttas från enbart hantering av migration till ett fullständigt och omedelbart skydd av de mänskliga rättigheterna, genom att anta ’ett samordnat, solidariskt och effektivt svar som kan garantera skydd, mottagande och verkliga möjligheter till integration för dem som migrerar’.”

Påve Leo XIV avslutar sitt budskap med en bön och anförtror migrant- och flyktingbarnen åt Jungfru Maria:

”Låt oss anförtro migrant- och flyktingbarnen åt den saliga Jungfru Marias moderliga beskydd. Tillsammans med den helige Josef och Jesusbarnet fick hon erfara grymheten i Herodes våld och exilens tragedi i Egypten. Må hon följa deras steg och hjälpa våra gemenskaper att vara levande och trovärdiga tecken på evangeliet.”