Sociolog: Påven uppmanar Europa att ta emot de som behöver hjälp

Vatican News

När vi återvänder till påvens ord och handlingar på ön Lampedusa den 4 juli i år, ger vi näring åt förtroendet för vår nästa – ett synsätt som låter broderskapet segra, det enda motgiftet mot de politiska strömningarna som förespråkar den så kallade ”remigrationen”. Professor Maurizio Ambrosini, lektor i migrationssociologi vid Milanos statliga universitet, belyser några av de viktigaste ögonblicken under påvebesöket, 13 år efter påve Franciskus besök, samt det paradigmskifte som eftersträvas för en effektiv hantering av det komplexa migrationsfenomenet.

Professor Ambrosini, påve Leo XIV:s besök på Lampedusa kommer säkert att bli en verklig symbol för hans pontifikat. Hur upplevde ni detta personligen, i egenskap av forskare inom migrationsfrågor?

Jag upplever att migration är ett fenomen som väcker starka känslor och har stor symbolisk betydelse. Tyvärr är de dominerande känslorna ofta negativa: uppfattningen om en invasion, samt de kopplingar och samband som dras mellan migration och säkerhet. Detta påvebesök har däremot lyft fram en annan syn på migration och jag tror att det har tvingat allmänheten att reflektera över de stora tragedier som utspelar sig i försöken att korsa Medelhavet för att fly från krig, instabilitet och osäkerhet i många ursprungsländer, i hopp om en bättre framtid för sig själva och sina barn – många av dem minderåriga, som vi vet, och som påven påminde oss om. På ett känslomässigt plan fick påve Leos besök mig att tänka mycket på påve Franciskus, som gjorde sin allra första resa just till Lampedusa. Och att påve Leo påminde om detta tycker jag är en mycket viktig gest som visar på kontinuitet och nära kopplingar – även ideella och symboliska – mellan de två pontifikaten. Under det första året verkade det som om många försökte ”dra i påve Leos kåpa”, så att säga, i hopp om att kunna få honom att inta mer moderata ståndpunkter, om inte rentav öppna sig för konservativa synsätt. Och ett ämne som detta är ett av de mest känsliga, där jag tror att vissa förväntade sig ett visst avståndstagande från påve Franciskus starka engagemang för migranterna. Påve Leo har däremot tydligt visat sig vara Franciskus arvtagare och efterträdare. Det har också synts i hans handlingar: besöket på kyrkogården för de namnlösa döda, som jag själv har besökt, vid Porta d’Europa, kajen där båtar och fartyg med migranter eller deras livräddare lägger till. Allt detta vittnar om ett påvedöme som uppmanar Europa att förbli troget sina grundläggande värderingar och att vara kapabelt att ta emot den lidande mänskligheten som söker ett bättre liv.

På tal om Europa var påvens ord på ön tydligtpolitiska: ”Vi måste gå från ren krishantering till utformningen av övergripande och gemensamma politiska strategier”. Hur bör detta historiska ansvar, som påven tillskriver den gamla kontinenten och de enskilda staterna, förverkligas, med tanke på att utvecklingen idag tycks gå i en helt annan riktning?

Jag tror att en helhetsinriktad politik skulle innebära att man tar avstånd från en retorik som likställer migration med landstigningar, och landstigningar med ett livshotande hot mot den europeiska identiteten och den sociala stabiliteten. Migration är ett mångfacetterat och differentierat fenomen som sträcker sig från läkare, sjuksköterskor och studenter till familjeåterförening och arbetstagare som bidrar till ekonomin och familjerna. Dessutom finns det flyktingar, som dock utgör en minoritet i förhållande till migrationsfenomenet som helhet. En verklig politik bör därför kunna utforma lämpliga åtgärder för dessa olika delar av invandringen, varav flera – utöver de jag nämnt – i själva verket efterfrågas av mottagarlanden själva. Andra accepteras också, jag tänker då på familjeåterföreningar. Dessutom finns det en del av de anländande som omfattas av våra humanitära skyldigheter. Jag anser att det, i stället för att jaga kortsiktiga valpolitiska mål, vore mycket viktigt att Europa, i linje med påvens uppmaning, kunde planera mottagandet och integrationen av invandrare med hänsyn till dessa olika delar av migrationsfenomenet. I dag stänger Europa i grunden sina gränser, särskilt gentemot flyktingar, och försöker öka återsändningarna av invandrare som betecknas som ”olagliga”, i huvudsak av valpolitiska skäl, eftersom de ledande regeringarna och politiska krafterna är rädda för extremhögerns frammarsch.För att motverka detta anammar de dess språk, synsätt och lösningar. Men jag tror inte att de kommer att lyckas nå sina mål med detta tillvägagångssätt.

De som omkommer till havs är offer för både fattade beslut och uteblivna beslut, sade påve Leo på Lampedusa. Vilka är dessa?

Det viktigaste beslutet som har störst inverkan på människors öde är utflyttningen av gränserna, försöket att lägga ansvaret på transitländerna att stoppa asylsökandes passage och hålla kvar dem på sitt territorium, med de kostnader i form av mänskliga liv och våld som vi känner till: tänk bara på Libyen och Tunisien... De beslut som inte fattats gäller en strategi som, som vi har sagt, bättre kan uppfylla de humanitära skyldigheterna och respektera de mänskliga rättigheterna och, för det andra, ta hänsyn till Europas egna verkliga intressen, nämligen att locka till sig yrkeskunnande och kompetens som idag är dramatiskt nödvändiga för Europas ekonomiska framtid och välfärd.

Redan under sin apostoliska resa till Kanarieöarna tog Leo migranternas dramatiska situation på allvar och riktade även en skarp uppmaning till de som bedriver människohandel.

Ja, men människohandlarna finns ju därför att gränserna är stängda. Om det fanns större möjligheter att resa, att komma till Europa, skulle folk inte anförtro sig åt människosmugglare. Bland de beslut som inte fattats finns alltså också det att inte tillåta personer som söker skydd att anlända på lagliga och säkra villkor.

I påvens uppmaningar framträder också en oro över vad som händer i USA, hans hemland, där den invandringsfientliga politiken är särskilt aggressiv. Beslutet att åka till Lampedusa sammanföll, som vi vet, med årsdagen av den amerikanska självständigheten. Och samma dag bekräftade påven i ett brev till USA att att försvara livet innebär att ta emot, skydda och hjälpa invandrare. Hur ser du på påvens hållning?

Det verkar som om påven inte tvekar att ta avstånd från, och till och med inta en kritisk hållning gentemot vissa politiska åtgärder i sitt eget land. Detta utsätter honom visserligen för kritik, det vet vi, och för fientlighet, men det verkar som om detta mod är en oumbärlig förutsättning för att han ska kunna fortsätta att utöva denna roll som moralisk ledare, som är så efterfrågad och nödvändig i vår tid, och som, enligt min mening, även erkänns av en bredare allmänhet än den kyrkliga.

Hur stor vikt ska man då lägga vid kritiken?

Det skulle förvåna mig om det vore tvärtom, det vill säga om det inte fanns någon kritik. Jag tror att det vore oroande om påven inte väckte diskussioner och om det bara rådde enighet. Det skulle innebära att han inte säger något betydelsefullt och inget som påverkar den samtida politiska och sociala situationen. Att han även möter motstånd ser jag som ett tecken på att påven för ett trovärdigt budskap, som kan uppmana alla målgrupper – politiker, media, den allmänna opinionen, vanligt folk – att förhålla sig till de grundläggande värdena och, när det gäller de troende, att förhålla sig till evangeliet. Det förvånar mig mycket när jag hör kristna uttrycka sig fientligt mot påven i frågor som migration. Som min bror säger måste de ha hittat ett femte evangelium och läst det. Ett evangelium som inte existerar.