Påven i Madrid: Väv nätverk för att bevara samhällets själ
Vatican News
Den andra dagen av sin apostoliska resa till Spanien tog påve Leo XIV sig tid att träffa företrädare för konst-, utbildnings-, ekonomi- och idrottsvärlden och uppmanade dem att bli ”nya huvudpersoner” i arbetet med att knyta band av solidaritet, dialog och hopp i en alltmer splittrad värld. I sitt tal denna söndagskväll i Movistar Arena i Madrid under evenemanget med titeln ”Att väva nätverk med kultur-, konst-, ekonomi- och idrottsvärlden”, reflekterade påven över det gemensamma ansvar som både institutioner och individer har för att värna om människan mitt i snabba sociala och tekniska förändringar. Evenemanget samlade konstnärer, akademiker, företagsledare, fackföreningsrepresentanter och idrottare i ett samtal som syftade till att främja dialogen mellan kyrkan och det samtida samhället.
Bland dem som talade till påven sågs skådespelaren Antonio Banderas, som reflekterade över det bestående förhållandet mellan tro och konstnärligt uttryck; José María Coello de Portugal, rektor vid Complutense-universitetet i Madrid, som talade på utbildnings- och forskningsvärldens vägnar; företrädare för näringslivet och fackföreningar som diskuterade de etiska utmaningar som artificiell intelligens och den ekonomiska omvandlingen medför; samt de berömda idrottarna Teresa Perales och Carolina Marín, som lyfte fram de värden som uthållighet, ödmjukhet och solidaritet innebär och som de lärt sig genom idrotten.
Vilket arv lämnar vi efter oss?
Efter att ha lyssnat till talarnas ord och en flamencoföreställning med den hyllade dansaren Sara Baras och hennes ensemble, inledde påve Leo sitt tal med att hylla Spaniens rika kulturarv och reflektera över den skönhet som genomsyrar landets historia – i dess städer och monument, universitet och kyrkor, musik, konst, dans och matkultur. Men beundran för tidigare generationers prestationer, sade han, ger oundvikligen upphov till en fråga som berör alla: ”Vilket arv lämnar vi efter oss till framtiden och, i förlängningen, vad är det för slags samhälle vi bygger?” Påven erkände samhällets extraordinära förmåga till innovation och kommunikation, men varnade för att tekniska och ekonomiska framsteg riskerar att förlora sitt djupare syfte om de kopplas bort från människan. ”Vi riskerar att bli experter på media och effektiva producenter”, sade han, ”men osäkra på varför, i vilket syfte, med vem och för vem vi producerar.”
Kyrkan – en ”expert på mänskligheten”
I linje med den helige Paulus VI:s och Andra Vatikankonciliets lära, bekräftade påve Leo kyrkans engagemang för dialog med den samtida världen. ”Den avgörande frågan förblir densamma” sade han. ”Vad innebär det att vara verkligt mänsklig?” Med utgångspunkt i kyrkans månghundraåriga erfarenhet av att följa mänskligheten genom historien förklarade påven att den kristna tron visar vägar mot värdighet och det gemensamma goda, eftersom den i Jesus Kristus ser svaret på de djupaste frågorna om den mänskliga existensen. Med hänvisning till sitt senaste dokument Magnifica Humanitas, betonade han att människan förblir ”Kyrkans väg” och centrum för en äkta och hållbar utveckling. Av denna anledning, fortsatte han, kan Kyrkan inte förhålla sig likgiltig inför kulturen, eftersom kulturen i sig är ett av de viktigaste sätten genom vilka mänskligheten uttrycker och formar sin identitet.
Vad odlar vi?
Utifrån den etymologiska kopplingen mellan orden ”kultur” och ”odling”, uppmanade påve Leo publiken att fundera över vad det moderna samhället sår för kommande generationer. ”Vad blomstrar”, frågade han, ”och vad vissnar tyst i vårt samhälle?” ”Vilka värden bevarar vi och vilka låter vi dö ut?” Dessa frågor, sade han, kräver en ärlig och fortlöpande social dialog som grundar sig på lyssnande, respekt och möten.
Att bygga nätverk genom dialog
Kvällens centrala tema uttrycktes i bilden av att ”väva nätverk”, vilket påven beskrev som en konst som kräver att människor och institutioner samlas i ömsesidig respekt. En sådan dialog, sade han, måste alltid ha människans värdighet i centrum. Universiteten, påpekade han, bör varken överge sanningen eller isolera sig från arbetslivets verklighet. Företag får aldrig reducera anställda till rena ekonomiska variabler. Konsten bör inte bli en elitens domän. Idrotten bör inte reduceras till underhållning eller vinst. Den tekniska utvecklingen måste ta hänsyn till äldre, fattiga och dem vars röster sällan hörs. Kommunikationen i sig, tillade påven, medför ett moraliskt ansvar. ”Varje uttrycksform talar och förmedlar mening”, sade han. ”Den kan såra eller läka, krossa förväntningar eller öppna nya horisonter.”
Skapad av kärlekens trådar
Ur ett kristet perspektiv, förklarade påve Leo, börjar en äkta dialog med erkännandet av varje människas inneboende värdighet. ”Skaparen har vävt människan av kärlekens trådar”, sade han och påminde om att mänskligheten är skapad till Guds avbild och likhet. Denna värdighet, fortsatte han, är inte något som institutioner eller regeringar skänker, utan är inneboende och okränkbar och utgör därför grunden för varje äkta social relation.
Skönhet som förvandlar
Påvens reflektioner återkom också upprepade gånger till skönhetens och det konstnärliga uttryckets roll. Påve Leo citerade påve Benedictus XVI:s iakttagelse att tron ”skapar poesi och musik” och ”skapar skönhet”, och talade om de upplevelser som förändrar människor inifrån: en sång, en dikt, en kyrka, en röst, en blick eller till och med en lek som delas mellan vänner. Han lyfte återigen fram Spaniens rika andliga och konstnärliga tradition – från heliga veckans saetas till skrifterna av Lope de Vega, heliga Teresa av Ávila, helige Johannes av Korset och Calderón de la Barca – som exempel på den djupa dialogen mellan de materiella och andliga dimensionerna av människans existens.
Tron som bidrag till samhället
Vad gäller kristendomens bidrag till det offentliga livet, påminde påve Leo om de otaliga skolor, sjukhus och välgörenhetsinitiativ som grundats genom inspiration från tron. Utan avsikt att väcka debatt, uppmanade han sina åhörare att reflektera över i vilken utsträckning Europa självt har formats av sitt kristna arv. ”Är det verkligen möjligt att tro att Europa skulle vara detsamma utan trons inflytande?”, frågade han. Han upprepade uppmaningen i den helige Johannes Paulus II:s ord: ”Var inte rädda. Öppna dörrarna på vid gavel för Kristus.”
De fattigas rop
Påven ställde också de fattigas svåra situation i centrum för sin reflektion. ”Vilka är det som utestängs trots sina dygder och förmågor?”, frågade han. De fattigas situation, betonade han, förblir en ständig utmaning för samhällen, politiska system, ekonomier och kyrkan själv. Med hänvisning till kyrkans sociallära betonade han att ekonomiska och institutionella strukturer endast kan betraktas som rättvisa i den mån de främjar varje människas helhetsutveckling och uppmuntrar till ansvarsfullt deltagande av alla.
Lärdomar från idrottsarenan
Påve Leo avslutade sitt tal med en reflektion över idrotten, en värld som han sade sig känna särskilt väl. Många människor, konstaterade han, lär sig respekt, uthållighet och fair play mer effektivt på en idrottsplan än genom formell undervisning. Idrottare, tillade han, lär samhället hur man förlorar utan bitterhet, vinner utan att förnedra andra och reser sig igen efter ett misslyckande. Med hänvisning till Johannes Paulus II:s ord, som också var idrottare, noterade han att idrotten kan utgöra ett kraftfullt vittnesbörd om enhet, fred och social sammanhållning i en tid då våld och splittring hotar de band som håller samman gemenskaperna.
Ett förnyat samhälle
Påve Leo uppmanade alla närvarande att ta huvudrollen i uppbyggnaden av ett förnyat samhälle. Ett samhälle, sade han, där tiden förblir öppen mot evigheten; där kulturen bevarar minnet och uppmuntrar till dialog; där utbildningen söker sanningen med intellektuell ärlighet; där konsten väcker förundran; där näringslivet erkänner varje människas värdighet; och där arbetet förblir en källa till hopp.
Med hänvisning till den helige Paulus uppmaning att ”glädjas med dem som gläder sig” och ”gråta med dem som gråter” uppmanade påven sina åhörare att leva i harmoni och fred. För, avslutade han, framtiden beror på om mänsklighetens sanna storhet fortsätter att lysa fram: ”Låt oss vara nya huvurollsinnehavare för att väva nya nätverk som harmoniserar alla livets områden.”
