Påven till biskopar: I tider av polarisering måste kyrkan vittna om enhet i mångfald

Vatican News

”Kyrkans styrka kommer inte från storheten i hennes resurser, utan från hennes barns helighet, gemenskapen bland hennes herdar och den ödmjuka och uthålliga trofastheten hos dem som låter sig ledas av den Helige Ande.” Påve Leo XIV sade detta under ett möte med Spaniens biskopar vid den spanska biskopskonferensens huvudkontor i Madrid på måndag morgon den 8 juni.

Han bad Spaniens biskopar att hålla fast vid sin tro och sitt engagemang, trots många utmaningar, och sade att de är kallade att ”värna om enheten, främja dialogen, läka splittringar och följa med på resan för de människor som anförtrotts er vård.”

"Vi följer Honom"

Påven påminde om att ”det är Herren som leder oss” och som är ”historiens och våra individuella levnadsberättelsers herre”. Han ”bestämmer takten. Vi följer Honom; ja, vi vandrar med Honom som lemmar i en och samma kropp.” Detta djupa band kräver att kyrkan, ”i denna tid av ökande polarisering och splittring, vittnar om enhet i mångfald”, sade påven och uppmanade kyrkan i Spanien att främja en gemenskap som kan omfamna rikedomen i gåvor, karismer och känsligheter, och betonade att biskopens ämbete får en särskild betydelse i denna uppgift.

Kärleksfullt bevara tron

”Vi är kallade”, sade påven Leo, ”att vara ett synligt tecken på gemenskap: först och främst gemenskap med Kristus, genom att kärleksfullt bevara den tro vi har fått, i lydnad mot Guds ord och kyrkans levande tradition.” Detta, sade påven, kräver att man på ett synligt sätt lever i gemenskap med Petrus efterträdare och med den universella kyrkan, ”med prästerskapet och med själva stiftsgemenskapen, det vigda livet, rörelserna, föreningarna och varje äkta karisma som den Helige Ande skänker för det gemensamma goda”. Påven uppmanade så biskoparna att främja enhet och följa sitt folk, för att bidra till den ”missionära vitaliteten”.

”En kyrka som har inre frid” sade påve Leo, ”kan tala mer fritt med bröder och systrar från andra kristna samfund och andra religioner, dem som inte tror, civila myndigheter och alla människor av god vilja som arbetar för det gemensamma goda. Påven uppmanade biskoparna också att stå nära de unga, seminaristerna och de utsatta.

Anförtro sin tjänst åt Jungfru Maria

Påven påminde sedan om att helige Johannes Paulus II kallade Spanien för ”Marias land” och påve Leo beskrev Jungfru Maria som ”gemenskapens och hoppets moder” och sade att biskoparna i henne har ”sin främsta följeslagare på resan och sin största skatt”. Maria, sade han, ”visar de troende hur man tar emot Ordet och bevarar det i sina hjärtan, följer lärjungarna på deras väg och förblir närvarande under hela kyrkans vandring”. ”Till henne anförtror jag ert ämbete, så att hon må hjälpa er mitt bland det folk som anförtrotts er vård”.

Anförtro sin tjänst åt Jungfru Maria

Påven påminde sedan om att den helige påven Johannes Paulus II hade kallat Spanien för ”Marias land”. Påve Leo beskrev Jungfru Maria som ”gemenskapens och hoppets moder” och sade att biskoparna i henne har ”sin främsta följeslagare på resan och sin största skatt”. Maria, sade han, ”visar de troende hur man tar emot Ordet och bevarar det i sina hjärtan, följer lärjungarna på deras väg och förblir närvarande under hela kyrkans vandring”. ”Till henne”, sade påve Leo, ”anförtror jag ert ämbete, så att hon må hjälpa er mitt bland det folk som anförtrotts er vård”.

Värna om prästlivet

Påven påminde också om att detta år markerar femhundraårsjubileet av prästvigningen av den helige Johannes av Ávila, skyddshelgon för det spanska prästerskapet. Han påminde om att helige Paulus VI beskrev helgonet som ”en välvillig och vis lärare i det andliga livet, en föredömlig förnyare av det kyrkliga livet och de kristna sedvänjorna” och, samtidigt, ”en enkel präst”. I denne helige kyrkolärare, sade påve Leo, erkänner kyrkan det prästliv som varje biskop är kallad att skydda och främja inom sitt eget prästerskap.

Påve Leo underströk att biskoparnas närmaste följeslagare på denna resa är just ”’enkla präster’, i ordets högsta och mest krävande bemärkelse”, som är ”förälskade i Kristus, rotade i bönen, trogna kyrkan, nära folket och kapabla att förena sund lära, apostolisk iver och pastoral kärlek”.

Biskoparna - fäder som följer sina präster

Påven sade till de församlade att prästerna i sin biskop bör finna ”inte bara en erkänd auktoritet, utan en far som följer dem”, och i sina prästkollegor ”bröder med vilka de kan dela svårigheterna och glädjeämnena under denna pilgrimsfärd som är full av möten, genom vilka vi alla söker Kristus”. Han avslutade med en av helgonets böner, som påminner de troende om att varje kyrklig förnyelse föds ur ett hjärta som är likt Kristi: ”Om du befaller mig, Herre, att göra vad du gjorde, ge mig ditt hjärta.”

På samma sätt, sade påven, ber vi: ”Herre, ge oss ditt hjärta, ett hjärta som kan lyfta blicken mot dig, ge sig ut på vandringen, lyssna, urskilja, tjäna, korrigera med kärlek, ta hand om med tålamod och förkunna med glädje.” ”För den kyrka som tar emot Kristi hjärta”, sade påven Leo, ”bär med sig den eldpelare som vägleder henne, stöder henne, försvarar henne och tröstar henne – de förnödenheter som behövs för att möta varje utmaning.”