Leo XIV: Mänsklig värdighet bär inte ett pass

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

Påve Leo välkomnades torsdag förmiddag på flygplatsen i Las Palmas av biskopen av Kanarieöarna monsignor Jos. Mazuelos och övriga kyrkliga och civila myndighetspersoner. Efter välkomstceremonin besökte påven flyktingmottagningen i hamnen Arguineguín.

I sitt tal hänvisade påven till Matteusevangeliet 25:41-45, som han sade är ett av evangeliets mest krävande texter: ”Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig".

Idag, vid havets strand, blir Ordet konkret: hit kommer många sargade människor, berövade nästan allt, men aldrig sin värdighet. Här rycker evangeliet oss ur vår bekväma åskådarroll och ställer oss öga mot öga med den broder som anländer. Det frågar oss om vi har kunnat känna igen Kristus i dem som stiger i land, märkta av rädsla, hunger och våld, efter öknen, natten och havet.

Påven talade om sin sigillring, Fiskarringen, som han sade tar oss till fiskfångsten i Gennesaretsjön där Kristus sade till Petrus: "Från denna stund skall du fånga människor" (Luk 5:10).

Kyrkan kan inte blunda för dessa vatten, och inte heller för någon plats där hunger, törst, våld, rädsla eller exil fortsätter att kränka människans värdighet. Jesu lärjungar kan inte betrakta ropen från dem som skriker i natten som något främmande.

Ondska och likgiltighet

Påven talade om hur havet i bibelns språk kan vara något hotande, mörkt och kaotiskt.

Än i dag finns det monster som härjar i dessa hav: maffior som utnyttjar människors desperation, människosmugglare som förslavar kvinnor och barn och den likgiltighet hos många som tillåter att de fattiga slukas av utnyttjande eller glömska.

Kyrkan kan inte förbli stum

Men tron förlamas inte inför havets mäktighet, betonade påven, för att vi tror på en Gud som tämjer kaoset, sätter gränser för ondskan och öppnar en väg när döden tycks ta överhanden, som då Israels folk korsade Röda havet och då Kristus gick på vattnet och i stormen sade: ”Tig! Håll tyst!” (Mark 4:39; jfr Matt 14:25–27).

Den rösten fortsätter att genljuda mot de krafter som förtär, förslavar och förkastar så många av våra bröder och systrar. Där Kristus befaller havet att tystna, kan Kyrkan inte förbli stum inför dem som är övergivna åt dess vågor.

Finnas till hands

Påven tackade de personer som vid detta möte hade gett vittnesbörd om allt Caritas, församlingarna och många troende gör för de utsatta. Han betonade att barmhärtighet föds i små handlingar.

Det handlar inte om att lösa alla problem, utan om att lägga allt i Guds händer och att finnas till hands där människor lider, där resurserna inte räcker till och det saknas ett gemensamt språk.

"Ditt liv tillhör Gud"

Vad gäller den utbredda människohandeln betonade påven att även om någon satt pris på en kropp, har Gud aldrig slutat se var och en som en person av ovärderlig värde … ”du är en dotter och en syster, du är en välsignelse”.

Ditt liv tillhör inte dem som har gjort dig illa; din kropp tillhör inte dem som har utnyttjat dig; dina dagar tillhör inte dem som har velat kedja fast dem i rädsla! Ditt liv tillhör Gud och bevarar en värdighet som ingen kan ta ifrån dig. Och vi vill vandra med dig, tills den sanningen återigen gör sig hörd, starkare än smärtan.

Påvens uppmaning till alla migranter var att inte tro på dem som lovar ett paradis i utbyte mot deras kroppar, pengar, tystnad eller frihet.

Dessa falska löften är ”sireners sång”, de är dödsindustrier.

Skapa förutsättningar för fred, rättvisa och utveckling

Påve Leo talade sedan om vikten av migranternas ursprungländer reflekterar över hur man skapar förutsättningar för fred, rättvisa och utveckling, men även över transitländernas kallelse att skydda de svaga samt betonade att Europa och det internationella samfundet inte kan proklamera mänsklig värdighet och samtidigt vänja sig vid att Medelhavet och Atlanten är gravplatser utan gravstenar. Även Kyrkan måste rannsaka sig, underströk han:

Att ta emot migranter kan inte vara något sekundärt, och det kan inte heller delegeras enbart till några frivilliga. Vi knäböjer framför altaret för att tillbe Kristus som är närvarande i eukaristin, från vilken vi får styrka och motivation att leva i kärlek: därför kan vi inte ”gå förbi” …. [båtarna] eftersom varje tjänst har sin källa i bönen och varje engagemang återvänder till den (jfr Luk 10:31–32).

Mänsklig värdighet

Påven uttryckte önskan om att detta besök på Kanarieöarna, dit många migranter anländer, ska väcka beslutstagares uppmärksamhet.

Mänsklig värdighet kräver lagliga och säkra vägar, räddning och hjälp, verkligt samarbete mot människosmugglare, effektivt skydd av offren, seriösa processer för mottagande och integration, och politik som gör det möjligt för varje person att leva med värdighet i sitt eget land. Om det finns en rätt att söka skydd när livet hotas, finns det också en rätt att inte behöva migrera: rätten att stanna kvar i sitt hem utan hunger, krig, förföljelse, våld, utan att jorden blir obeboelig, utan att korruptionen stjäl brödet från de fattiga, utan att vapen förstör barnens framtid. Vi får inte vänja oss vid att räkna de döda. Mänsklig värdighet har inget pass och förlorar inte sitt värde när den passerar en gräns.

Påve Leo XIV:s bön

Avslutningsvis bad påve Leo:

Må den Gud som ”vid livets skymning kommer att döma oss efter kärleken” (jfr Johannes av Korset, Råd och domar, 57) låta oss idag känna igen honom i de fattiga och främlingarna och befria oss från att betrakta andras smärta som om den inte angick oss. Må Vår Fru av berget Karmel följa dem som har anlänt, trösta dem som har förlorat sina nära och kära, stödja dem som tar emot dem och väcka i oss alla modet till barmhärtighet.

Och må historien aldrig få anledning att anklaga oss för att ha förvandlat de lidandes smärta till ett vanligt inslag i landskapet längs våra kuster. För idag, här, vid havets strand, frågar varje liv som anländer oss vad som återstår av vår mänsklighet. Förr eller senare kommer det att visa sig om vi har kunnat bevara denna mänsklighet eller om vi har låtit likgiltigheten tala för oss. 

Efter sitt tal begav sig påven till kapellet tillägnat Jungfru Maria av berget Karmel för att välsigna ett kors som tillverkats av trä från en båt använd av migranter. Till sist hälsade han på några volontärer och migranter.