Högtiden för Petrus och Paulus. Leo XIV: Bygg enhet!

Vatican News

Många troende, kardinaler och biskopar från kurian och de fem kontinenterna samlades i morse i Peterskyrkan för att delta i mässan som leddes av Leo XIV på de heliga apostlarna Petrus och Paulus högtid.

Det var en stund av bön och glädje, då påven överlämnade palliet till trettiofem metropoliter som utnämnts under det gångna året och som uppmanades de att ta efter stadens och stiftet Roms skyddshelgon. Palliet är ett band av ull som påven lägger deras axlar som tecken gemenskapen med Roms biskop och kallelsen att bära sitt folk på sina axlar. Det symboliserar metropolitens styre i sin kyrkoprovins i gemenskap med den romerska kyrkan.

Förkunna evangeliet och samla hjorden

I sin predikan talade påven om dessa två pelare i Kyrkan och talade först om Petrus, herde för Jesu hjord och Guds folks väktare, som var engagerad i att bevara gemenskapen mellan bröderna. En förmåga och strävan som återkommer många gånger i Nya testamentet, påminde Leo XIV och framhöll särskilt hans förmåga att samla bröderna, lyssna på dem och sedan, ledd av den Helige Ande, fatta ett beslut som bevarar gemenskapen. Petrus storsinthet betyder inte att han är fullkomlig, preciserade påven. Han förnekade Mästaren under passionstiden och Paulus tillrättavisade honom för inkonsekvensen i vissa av hans handlingar. Men, fortsatte Leo XIV, Petrus ”vet att erkänna sina misstag och ta sig samman utan att förlora modet och utan att överge uppdraget att förkunna evangeliet och samla Kristi hjord, och detta ända fram till martyrdöden” som han led i Rom.

Denna trogna och tålmodiga omsorg om enheten uttrycks mycket väl genom symbolen med nycklarna, som ofta förknippas med Petrus. En nyckel, påpekade påven, slår inte in dörrar, utan öppnar och stänger dem, genom att inifrån söka efter de rätta spakarna och följa deras rörelser, så att blockeringarna löses upp, låsen glider och dörrbladen svänger fritt på sina gångjärn, och på så sätt förenar utrymmena och gör de många isolerade rummen till ett enda och gemensamt välkomnande hem. På samma sätt, fortsatte påven, byggs gemenskapen i Kyrkan inte genom att man stelnar fast vid sina egna ståndpunkter, utan genom att man i var och ens hjärta söker mötespunkter i Sanningen, det enda ljuset i vilket var och en blir ett redskap för medmänniskans utveckling.

Så lyder det uppdrag som anförtrotts Petrus och hans efterträdare till förmån för Guds heliga folk, sade Leo XIV: att lyssna till var och ens röst, urskilja ingivelserna; vägleda vägarna; rätta till fel; undervisa; uppmuntra; förmana och följa bröderna ”så att de, lydiga mot den samme Andens verk, samverkar till varandras och hela mänsklighetens frälsning”. Ett uppdrag, preciserade påven, som också är en inbjudan till varje kristen, som också är kallad att sätta Gud i centrum för sitt liv, att närma sig sina bröder, uppmärksamma på deras prövningar och behov, för att leva med dem i kärlek och så att evangeliets förkunnelse fullbordas.

Paulus, från förföljare till fredsbudbärare 

Denna lära är också den som den helige Paulus förkunnade - den outtröttlige förkunnaren av det glada budskapet utrustad med en bok och ett svärd. Två kännetecken som är nära förbundna med varandra. Detta är vad Gud åstadkom i Sauls hjärta genom att vinna honom för sig, betonade påven: "Nationernas apostel lät sig förvandlas av kraften i Guds ord, som befriade honom från våldet och ledde honom på kärlekens väg". Han tog ett nytt namn, förkunnade evangeliet över hela världen och vittnade och gav sitt liv för det. Påven citerade den helige Augustinus och förklarade att ”Gud tog kyrkans förföljare och gjorde honom till en fredsbudbärare. Han förlät honom alla hans synder och satte honom i en tjänst där han kunde förlåta andras synder”.

Påve Leo vände sig till de nya metropoliterna som tagit emot palliet.

”Dessa vita ullband prydda med kors uttrycker nämligen varje herdes – men också varje kristens – åtagande att på sina axlar bära de bröder och systrar som anförtrotts honom som lamm i Herrens hjord och att för deras skull offra sin energi, sin tid, sina ansträngningar, ja till och med sitt eget liv för att evangeliet ska nå alla och för att hela världen ska finna harmoni och samförstånd i det (Gaudium et spes, nr 38).”

I denna anda hälsade påven också hjärtligt medlemmarna i delegationen från det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel, utsänd av ”min mycket käre broder Hans Helighet Bartholomaios” och ledd av metropoliten av Chalcedon.

Slutligen inbjöd påve Leo till bön Petrus och Paulus förböner hos Gud om stöd på vägen mot gemenskap i Frälsarens fotspår. Som Benedictus XVI framhöll den 29 juni 2012: ”Det är den väg som Han har stakat ut, det är det som Han bad Fadern om vid den sista måltiden (jfr Joh 17:21–23), det är det mål som Han har lärt oss att sträva mot med förtröstansfull förhoppning.”