Heliga Elisabeth Hesselblad – tio år efter helgonförklaringen

Tio år senare fortsätter hennes arv att inspirera troende långt utanför Sveriges gränser. Hennes livsverk framstår i dag som anmärkningsvärt aktuellt i en värld som brottas med splittring och likgiltighet. I Rom uppmärksammar man 10-årsjubileet med en tacksägelsemässa i Birgittasystrarnas kyrka på piazza Farnese kl 18.00 firad av kardinal Baldo Reina, påve Leo XIV:s biskopsvikarie i Rom.

Från Västergötland till Rom

Elisabeth Hesselblad föddes den 4 juni 1870 i Fåglavik i Västergötland i en luthersk familj. På grund av familjens ekonomiska situation emigrerade hon som ung till USA där hon arbetade som sjuksköterska. Under sin tid i New York kom hon i kontakt med den katolska tron, vars sakramentala liv och universella karaktär gjorde ett djupt intryck på henne.

År 1902 upptogs hon i den katolska kyrkan. Kort därefter växte övertygelsen fram att Gud kallade henne att återuppliva den andliga tradition som Heliga Birgitta hade grundat flera hundra år tidigare.

Hon flyttade till Rom och bosatte sig i det hus vid piazza Farnese där Heliga Birgitta en gång hade levt. Där lade hon grunden till den gren av Birgittinorden som senare skulle bli känd som Birgittinsystrarna. 1911 fick hon påve Pius X:s tillstånd att bära den speciella birgittadräkten och en ny gren av Birgittinorden grundades, idag känd som Birgittinsystrarna (OSsS).

Birgittahuset

Ett avgörande kapitel i Elisabeth Hesselblads liv var kampen för att återföra Heliga Birgittas historiska hus vid Piazza Farnese i Rom till den birgittinska familjen. Huset, där Heliga Birgitta hade levt under sina sista år, hade under århundradenas lopp hamnat i andra händer, och frågan om dess framtid blev föremål för både kyrkliga och diplomatiska strider.

I denna kamp fick Moder Elisabeth ovärderligt stöd av den svenske katoliken och påvlige markisen Claes Lagergren. Genom sina omfattande kontakter inom den romerska kurian och sitt stora engagemang för den katolska kyrkan arbetade han målmedvetet för att hjälpa henne att återvinna Birgittahuset. Med hjälp av Lagergren och andra svenska katoliker, lyckades hon slutligen övervinna det motstånd som fanns och säkra huset för den återupprättade birgittinska gemenskapen.

1931 kunde birgittinsystrarna flytta in i Birgittahuset igen och platsen återfick sin roll som ett andligt centrum för nordiska pilgrimer i Rom och blev samtidigt moderhus för den gren av Birgittinorden som Elisabeth Hesselblad hade återupprättat.

Trots sjukdomar, ekonomiska svårigheter och motstånd från olika håll gav hon aldrig upp sitt uppdrag. Hennes vision var att återföra Birgittas karisma till Kyrkans liv och samtidigt verka för försoning mellan kristna.

Ett liv i bön och tjänande

Elisabeth Hesselblads andlighet kännetecknades av en stark kärlek till Kristus i eukaristin, en djup vördnad för Jungfru Maria och en övertygelse om att bön alltid måste förenas med konkret kärlek till sin nästa.

Hon såg de fattiga, de sjuka och de ensamma som Kristi levande närvaro. Under andra världskriget blev detta särskilt tydligt. I sitt kloster i Rom gav hon skydd åt judiska familjer och andra flyktingar som riskerade att deporteras av nazisterna.

Genom sitt modiga handlande räddades flera människoliv. För dessa insatser erkändes hon senare av staten Israel som "Rättfärdig bland folken", en hedersbetygelse som tilldelas icke-judar som riskerat sina egna liv för att rädda judar under Förintelsen.

Ett helgon för kristen enhet

En av Elisabeth Hesselblads främsta hjärtefrågor var arbetet för kristen enhet. Långt innan den moderna ekumeniska rörelsen hade fått sitt genombrott bad och arbetade hon för försoning mellan kristna kyrkor.

Som svensk konvertit hade hon en särskild kärlek till de nordiska länderna och hoppades att en dag få se en fördjupad gemenskap mellan katoliker och lutheraner.

Hon betonade att sann enhet måste vila på sanning och trohet till Kristus. För henne handlade ekumeniken inte om kompromisser utan om helighet, omvändelse och ömsesidig kärlek.

Helgonförklaringen 2016

Den 5 juni 2016 samlades tiotusentals pilgrimer på Petersplatsen när påve Franciskus helgonförklarade Elisabeth Hesselblad tillsammans med den polske prästen Stanisław Papczyński. Omkring 500 svenskar hade begett sig till Rom med biskop Anders Arborelius för att närvara.

I sin predikan riktade påven uppmärksamheten mot evangeliets budskap om Guds barmhärtighet och människans möte med Kristi lidande och uppståndelse: ”Dessa helgon förblev djupt förenade med Jesu lidande, så att kraften i hans uppståndelse kunde uppenbaras i dem.”

Han fortsatte med att påminna de troende om att Gud inte är avlägsen från människans smärta:

”Inför ropet från människans fysiska och andliga lidande svarar Gud inte med ord utan konkret: sin Son Jesus Kristus, som dör och uppstår.”

Dessa ord speglar Elisabeth Hesselblads egen livshållning. Hennes helighet växte inte fram genom extraordinära yttre framgångar utan genom trofasthet i vardagen, genom uthållighet i prövningar och genom en villighet att tjäna Kristus i varje människa.

Ett levande arv 

I Sverige fortsätter Heliga Elisabeth Hesselblads arv att leva verka som en länk, inte bara mellan norden och Rom, utan med hennes förböner mellan jorden och himlen.  Hon vilar i klostergården i Birgittahuset i Rom, där hon levde och verkade under heliga sitt liv, i arbetet att återuppbygga orden och grunda nya kloster. Den första birgittinska kommuniteten i Sverige efter reformationen grundade hon 1923 i Djursholm. Eftersom kloster fortfarande var förbjudna enligt svensk lag presenterades verksamheten som ett gästhem drivet av systrar.

När hon dog 1957 hade hennes orden redan spridits till flera länder. Den gren som Heliga Elisabeth Hesselblad återupprättade i Rom 1911 omfattar i dag omkring 600 systrar i 60 kloster och kommuniteter fördelade över 21 länder.

Påven Johannes Paulus II erkände formellt att hon levt ett liv i heroisk dygd, 1999, då hon fick titeln vördnasvärd. 2002 saligförklarades hon efter ett första mirakel, vilket var ett oförklarligt tillfrisknande hos en svårt sjuk nunna i Mexiko. Helgonförklaring 2016 skedde efter att påven Franciskus godkände det avgörande andra miraklet - en tvåårig pojke på Kuba med en hjärntumör, som blev helt återställd efter att lokalbefolkningen bett om Elisabeths förbön. Samma pojke – då en vuxen man – bar fram hennes reliker under ceremonin på Petersplatsen 2016. Den katolska kyrkans helgonkalender minns henne den 4 juni varje år, och i mässan den dagen ber man:

”Allsmäktige och barmhärtige Gud, du som med din Ande ledde den saliga Maria Elisabeth (Hesselblad) i den heliga Birgittas efterföljd till den katolska sanningens fullhet, låt oss, hjälpta av hennes föredöme och bön, med brinnande kärlek älska den korsfäste Kristus och verka för din kyrkas enhet.”

När Elisabeth Hesselblad helgonförklarades för 10 år sedan, hade det gått 600 år sedan Sveriges senaste katolska helgon, heliga Katarina av Vadstena, Birgittas dotter som helgonförklarades år 1484. Hennes mamma den heliga Birgitta hade helgonförklarats 1391, bara 18 år efter sin död. Tre svenska helgon vars liv påminner om att evangeliet alltid är aktuellt, och att Gud fortfarande kallar män och kvinnor att bli helgon i vår egen tid.

När katoliker i Sverige och världen firar detta jubileum blir firandet också en inbjudan att följa hennes exempel: att leva nära Kristus, tjäna de behövande i vilka Han fortfarande är korsfäst, och arbeta för den enhet som Jesus bad om när han sade: ”Att de alla må vara ett.”