Ett år med Leo: resor, fredsappeller och uppdraget som världens herde

Vatican News

Det första Habemus Papam, den 8 maj 2025, tillkännagavs egentligen först av folkmassan genom ett mäktigt jubel som steg från Petersplatsen vid den första strimman av vit rök från Sixtinska kapellets skorsten. Sedan kom kardinalprotodiakonens tillkännagivande klockan 19.12: ”Robertum Franciscum…”. Slutligen klev han ut mellan de tunga sammetsgardinerna på välsignelseloggian klockan 19.23: röd mozzetta, sammanfogade händer, ett lätt leende och berörda ögon. Robert Francis Prevost är Petri 266:e efterträdare: Leo XIV.

”Frid vare med er alla!”

I skymningen denna dag för tolv månader sedan inledde Kyrkans tvåtusenåriga historia ett nytt kapitel genom valet av en ny påve, vald i en snabb konklav av 133 kardinaler. Den första påven från USA, född 69 år tidigare i Chicago, men med ett peruanskt hjärta efter mer än tjugotvå år i det latinamerikanska landet; en ”son av den helige Augustinus”, tillhörande Augustinorden, där han tjänstgjorde som generalprior under två mandatperioder.

En påve med blandade rötter, kunnig i både matematik, språk och kanonisk rätt, präst och biskop på de dammiga gatorna i Chulucanas, Trujillo och Chiclayo, och senare kardinalprefekt för Dikasteriet för biskopar. En påve med mångfacetterad bakgrund som vid sitt första framträdande talade till världen på italienska, spanska och latin genom ett tal skrivet med egen hand, där ordet ”fred” återkom tio gånger.

Fredsarbete

För denna fred – ”obeväpnad och avväpnande”, som han beskrev den den 8 maj i ett uttryck som blivit kännetecknande för pontifikatet – har påve Leo XIV under året framfört kraftfulla appeller. Från ”Aldrig mer krig!” vid sitt första Regina Caeli, till hans anklagelser mot krigsherrar vars händer ”dryper av blod” under palmsöndagens mässa den 29 mars, och vidare till fördömandet av dem som är ”förslavade av döden” och gör makten till ”en stum, blind och döv avgud” under bönevakan på Petersplatsen den 11 april.

För fredens skull har Leo mött representanter för Hizbollah i Libanon, tagit emot Palestinas och Israels presidenter Mahmoud Abbas och Isaac Herzog för att understryka behovet av vapenvila i Gaza och en tvåstatslösning, samt haft telefonsamtal med flera ledare i krigförande länder – inklusive Rysslands president Vladimir Putin, som under Franciskus pontifikat inte visat någon större vilja till dialog.

Diplomati bakom kulisserna

Framför allt har Leo XIV stärkt ett diplomatiskt arbete som kanske är mindre synligt för allmänheten och medierna, men som tjänar Kyrkans främsta mål: folkens bästa. Ett arbete ”bakom kulisserna”, som han själv uttryckte det under flygresan hem från Libanon, ett av målen för hans första apostoliska resa tillsammans med Türkiye.

”Vårt arbete är huvudsakligen inte något offentligt som vi ropar ut på gatorna; det sker lite bakom kulisserna. Det är något vi redan har gjort och kommer att fortsätta göra för att försöka övertyga parterna att lägga ned vapnen och samlas kring dialogens bord.”

I dessa ord finns nyckeln till många initiativ under pontifikatets första år, däribland erbjudandet att öppna ”de heliga palatsen” för fredsförhandlingar mellan Ryssland och Ukraina. Förslaget möttes av skepsis från rysk sida men av entusiasm från Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj, som påven mött tre gånger.

Castel Gandolfo och mötet med världen

Två av dessa möten ägde rum i Castel Gandolfo, där Leo XIV efter tolv år återupplivade traditionen att vistas i sommarresidenset. Det påvliga palatset har förblivit museum medan han själv bor i Villa Barberini.

Där blev han välkänd för journalister som varje tisdagskväll mötte honom utanför residenset för att höra hans kommentarer om aktuella frågor och hans återkommande uppmaningar till världens ledare att ”få slut på kriget” och arbeta för fred ”inte med vapen utan med dialog”.

Efter USA:s attack mot Iran uppmanade han till och med sina amerikanska landsmän att kontakta sina kongressledamöter och säga: ”Vi vill inte ha krig, vi vill ha fred!” Ett uttalande som väckte starka reaktioner från president Donald Trump.

När journalister frågade honom om detta under flygresan till Algeriet svarade han inte med polemik utan betonade sitt uppdrag: att vara ”herde” och inte ”politiker”. ”Kyrkan förkunnar evangeliet och predikar fred. Om någon vill kritisera mig, må det ske med sanning.”

Resan till Afrika

Under sin långa apostoliska resa till Algeriet, Kamerun, Angola och Ekvatorialguinea i april förkunnade Leo XIV evangeliet mitt bland enorma folkskaror trots hetta och tropiska regn.

Han talade om en fred ”som inte behöver uppfinnas utan bara tas emot”, särskilt i Kameruns konfliktfyllda region Bamenda. Han manade till broderskap i ett till 90 procent muslimskt Algeriet och talade om rättvisa i fängelset i Bata i Ekvatorialguinea inför 630 fångar.

I Angola lyfte han fram den ojämlika fördelningen av resurser och behovet av verklig utveckling i ett land rikt på olja och diamanter men där hälften av befolkningen lever i extrem fattigdom.

Resan till Turkiet och Libanon

Resan till Afrika följde efter en annan viktig pilgrimsresa: till Turkiet och Libanon mellan den 27 november och 2 december. Där stärkte Leo XIV de ekumeniska banden genom flera möten med patriark Bartolomeus och fördjupade dialogen med andra religioner.

Bilderna från denna resa blev symboliska: påven i tyst bön framför den förstörda hamnen i Beirut och omgiven av 15 000 unga människor i Bkerké.

Bland de unga

Under Hoppets Jubelåret, som avslutades den 6 januari 2026, mötte påven otaliga unga människor. Höjdpunkten blev de ungas jubelår mellan den 28 juli och 3 augusti, då över en miljon unga samlades i Rom och senare i Tor Vergata för vaka och mässa med påven.

Han uppmanade dem att inte nöja sig med ytlighet utan att bygga äkta relationer och sträva efter helighet.

Kritik mot våld och upprustning

Leo XIV har flera gånger fördömt våldet som ”diaboliskt” och kritiserat upprustningens ”falska propaganda”. I sitt budskap till den 59:e världsfredsdagen varnade han för ett internationellt system byggt på rädsla och makt istället för rättvisa, förtroende och dialog.

Dialog har blivit ett nyckelord i hans pontifikat – inom världen men också inom Kyrkan, där han uppmanat till att övervinna splittring och polarisering, även i liturgiska frågor kring den äldre mässriten.

Migranter och de fattiga

Leo XIV har också fortsatt Franciskus starka fokus på migranter och fattiga. Han har fördömt hur migranter behandlas ”som skräp” eller ”som djur” och kommer under 2026 att besöka både Lampedusa och Kanarieöarna.

I sin första apostoliska uppmaning, Dilexi te, betonade han att de fattigas ansikten bär ”de oskyldigas lidande” och fördömde en ekonomi som dödar, orättvisor, våld mot kvinnor och utbildningskriser.

Ekumenik och skapelsen

Påven har också fortsatt arbetet för ekumenik och omsorg om skapelsen, bland annat genom möten med kung Charles III och drottning Camilla samt med ärkebiskopen av Canterbury Sarah Mullally.

Reformarbete och framtid

Under sitt första år har Leo XIV hållit omkring 50 allmänna audienser, över 100 offentliga och privata audienser och firat mer än 60 mässor. Han har gjort flera viktiga utnämningar i kurian och påbörjat reformer inom Vatikanens finanser och arbetsliv.

Tolv månader fyllda av tydliga riktningar: missionens centralitet, omsorgen om periferierna och aktiv diplomati i konflikter. De kommande åren kommer ytterligare att forma pontifikatets profil – inte minst genom den första encyklikan och kommande internationella resor, däribland en resa till Latinamerika som påven själv uttryckt önskan om.