Påven: Som herde kan jag inte vara för krig; alltför många oskyldiga har dött
Vatican News
“Godmorgon. Jag hoppas att ni mår bra, att ni är redo för ännu en resa. Med fullt uppladdade batterier!”
Påve Leo XIV har avslutat sin långa apostoliska resa i Afrika. Ombord på flyget från Malabo – det sista stoppet i Ekvatorialguinea – tillbaka till Rom, svarade han på frågor från fem av de ungefär 70 journalister som följde det internationella besöket.
Han tog upp frågor om krig, förhandlingarna mellan USA och Iran, migration, dödsstraffet och välsignelsen av homosexuella par.
Påven började med en reflektion över den erfarenhet han just hade avslutat i fyra afrikanska nationer.
Nedan följer en transkription och översättning av presskonferensen:
[Påve Leo XIV, på italienska:]
När jag reser talar jag för mig själv, men idag, som påve, biskop av Rom, rör det sig om en pastoral apostolisk resa för att möta, följa och lära känna Guds folk.
Mycket ofta är intresset mer politiskt: ”Vad säger påven om den eller den frågan? Varför dömer han inte regeringen i ett land eller ett annat?” Och det finns naturligtvis många saker att säga. Jag har talat om rättvisa, och berör dessa frågor.
Men det är inte det första ordet: resan bör framför allt tolkas som ett uttryck för viljan att förkunna evangeliet, att förkunna Jesu Kristi budskap, vilket är ett sätt att komma nära människor i deras glädje, i djupet av deras tro, men också i deras lidande.
Då är det nödvändigt att säga saker eller att söka sätt att uppmuntra personer att själva ta ansvar för sina liv. Det är också viktigt att tala med statschefer, för att uppmuntra en förändring av tankesätt eller större öppenhet för det gemensamma bästa, och att överväga frågor såsom fördelningen av ett lands resurser. I de samtal vi hade gjorde vi lite av allt, men framför allt såg och mötte vi folken med denna entusiasm.
Jag är mycket glad över resan, men att leva, följa och vandra med folket i Ekvatorialguinea var verkligen en välsignelse, med regnet… De var glada över regnet, men framför allt var det ett tecken på att fira vår tro med den universella kyrkan.
Ignazio Ingrao (Tg1):
Er Helighet, tack för denna resa rik på möten, berättelser och ansikten. Vid fredsmötet i Bamenda i Kamerun beskrev ni en upp-och-nedvänd värld där en handfull tyranner riskerar att förstöra planeten. Fred, sade ni, måste inte uppfinnas utan tas emot.
Förhandlingarna om Iran-konflikten är i kaos, med stora effekter på världsekonomin. Hoppas ni på ett regimskifte i Iran, med tanke på att civilsamhället och studenter också gick ut på gatorna under de senaste månaderna, och att det finns global oro kring kärnvapenkapplöpningen? Vilken uppmaning riktar ni till Förenta staterna, Iran och Israel för att bryta dödläget och stoppa eskalationen? Och bör NATO och Europa vara mer involverade?
[Påve Leo XIV, på italienska:]
Jag skulle vilja börja med att säga att vi måste främja en ny ordning och en fredskultur. När vi bedömer vissa situationer, söker vi ofta det omedelbara svaret att vi måste ingripa med våld, med krig, med attacker.
Det vi har sett är att många oskyldiga människor har dött. Jag har just sett ett brev från familjer till barn som dödades den första dagen av attacken. De talar om hur de har förlorat sina barn. Frågan är inte om det finns ett regimskifte eller inte; frågan är hur man kan främja de värden vi tror på utan att så många oskyldiga människor dör.
Situationen i Iran är uppenbart mycket komplex. Även själva förhandlingarna – ena dagen säger Iran ja och Förenta staterna säger nej, och tvärtom – och vi vet inte vart saker är på väg. Detta har skapat en kaotisk, kritisk situation för världsekonomin, men det finns också en hel befolkning i Iran av oskyldiga människor som lider på grund av detta krig. Så, när det gäller regimskifte, ja eller nej: är det inte ens klart vilket styre som för närvarande existerar efter de första dagarnas attacker från Israel och Förenta staterna mot Iran.
Snarare skulle jag uppmuntra till fortsatt dialog för fred, att alla sidor gör varje ansträngning för att främja fred, undanröja hotet om krig och respektera internationell rätt. Det är mycket viktigt att oskyldiga människor skyddas, vilket inte har skett på flera platser.
Jag bär med mig ett fotografi på ett muslimskt barn som, under besöket i Libanon, stod där och väntade med en skylt där det stod ”Välkommen påve Leo”. Han har blivit dödad i denna sista fas av kriget. Det finns så många mänskliga situationer, och jag tror att vi måste försöka tänka i dessa termer.
Som kyrka – jag upprepar – som herde kan jag inte vara för krig. Och jag skulle vilja uppmuntra alla att anstränga sig för att söka svar i en fredskultur, inte i hat och splittring.
Eva Fernández (Radio Cope):
Vi lämnar en kontinent där många människor önskar och drömmer om att resa till Europa. Er nästa resa kommer att vara till Spanien, där migrationsfrågan är mycket viktig, särskilt på Kanarieöarna. Ni vet att migrationsfrågan i Spanien skapar stor debatt och polarisering; även bland katoliker finns det ingen tydlig ståndpunkt. Vad kan vi säga till spanjorer, och i synnerhet till katoliker, om invandring? Och, om ni tillåter mig: nästa resa kommer att vara till Spanien, men vi vet att ni också önskar resa till Peru, och kanske till Argentina och Uruguay, och kanske också hälsa på Vår Fru av Guadalupe?
[Påve Leo XIV, på spanska:]
Frågan om migration är mycket komplex och påverkar många länder, inte bara Spanien, inte bara Europa, inte bara Förenta staterna; det är ett globalt fenomen.
Så mitt svar börjar med en fråga: vad gör det globala nord för att hjälpa det globala syd, eller de länder där unga människor idag inte kan finna en framtid och därför drömmer om att flytta norrut? Alla vill åka norrut, men ofta har norr inga svar på hur man ska erbjuda dem möjligheter. Många lider… Frågan om människohandel är också en del av migrationen.
Personligen anser jag att en stat har rätt att reglera sina gränser. Jag säger inte att alla måste tillåtas att komma in utan ordning, vilket kan skapa mer orättvisa situationer i mottagarländer mer orättvisa än de, de lämnade bakom sig. Men med det sagt frågar jag mig: vad gör vi i rikare länder för att förändra situationen i fattigare länder? Varför kan vi inte försöka, både genom statligt bistånd och genom investeringar från stora rika företag och multinationella företag, att förändra situationen i länder som de vi besökte under denna resa?
Afrika ses ofta av många som en plats att utvinna mineraler, att ta dess rikedom till fördel för andra länder. Kanske borde vi globalt arbeta mer för att främja större rättvisa, jämlikhet och utveckling i dessa afrikanska länder så att människor inte behöver emigrera till andra länder, inklusive Spanien, och så vidare.
Och en annan punkt jag skulle vilja framföra är att de i vilket fall är människor, och vi måste behandla människor mänskligt, och inte behandla dem sämre än djur, vilket ofta sker. Det är en mycket stor utmaning: ett land kan säga att det inte kan ta emot fler än ett visst antal människor, men när människor anländer är de människor och förtjänar den respekt som tillkommer varje människa på grund av deras värdighet.
Fråga: Och de kommande resorna?
Svar: Jag har en stark önskan att besöka flera länder i Latinamerika. Hittills är ingenting bekräftat; vi får vänta och se.
Arthur Herlin (Paris Match):
Helige Fader, tack så mycket å alla mina franska kollegors vägnar för denna fantastiska resa. Den var underbar. Under denna resa mötte ni ledare som tillhör de mest auktoritära i världen, eller hur? Hur kan ni förhindra att er närvaro ger moralisk auktoritet åt dessa regimer? Är det inte en sorts, låt oss säga, ”påve-tvätt”?
[Påve Leo XIV, på engelska:]
Tack för frågan. Naturligtvis kan närvaron av en påve tillsammans med vilken statschef som helst tolkas på olika sätt. Den kan tolkas och har tolkats av vissa som: ”Ah, påven eller kyrkan säger att det är okej att de lever så.” Och andra kan säga saker på ett annat sätt.
Jag skulle återvända till något jag sade i mina inledande kommentarer om vikten av att förstå att det primära syftet med de resor som jag gör, som påven gör, är att besöka människorna, och att Heliga Stolens vilja att upprätthålla diplomatiska relationer med länder runt om i världen, ibland med stora uppoffringar. Och ibland har vi diplomatiska relationer med länder som har auktoritära ledare.
Vi har möjligheten att tala med dem på en diplomatisk nivå, på en formell nivå. Vi gör inte alltid stora uttalanden – kritiserar, dömer eller fördömer. Men det finns mycket arbete som pågår bakom kulisserna för att främja rättvisa, för att främja humanitära frågor, för att söka lösningar där det finns politiska fångar och sätt för dem att bli frigivna. Situationer av hunger, sjukdom och så vidare.
Så genom att Heliga stolen upprätthåller, om man så vill, neutralitet och genom att söka sätt att fortsätta vår positiva diplomatiska relation med olika länder, försöker vi finna ett sätt att tillämpa evangeliet på konkreta situationer så att människors liv kan förbättras.
Man kommer att tolka resten som man vill, men jag tror att det är viktigt för oss att söka det bästa sättet vi kan för att försöka hjälpa människorna i vilket land som helst.
Verena Stefanie Shälter (ARD Rundfunk):
Helige Fader, gratulationer till er första påvliga resa. Vi såg mycket entusiasm och till och med eufori; jag kan föreställa mig att det också var mycket rörande för er. Jag skulle vilja veta hur ni bedömer beslutet av kardinal Reinhard Marx, ärkebiskop av München och Freising, att han gav tillstånd till välsignelsen av samkönade par i sitt stift, i ljuset av olika kulturella och teologiska perspektiv, särskilt i Afrika. Hur avser ni att bevara enheten i den globala kyrkan i denna fråga?
[Påve Leo XIV, på engelska:]
Först och främst anser jag att det är mycket viktigt att förstå att kyrkans enhet eller splittring inte bör kretsa kring sexuella frågor. Vi tenderar att tänka att när kyrkan talar om moral, så är den enda moraliska frågan sexuell. Och i verkligheten tror jag att det finns mycket större, viktigare frågor, såsom rättvisa, jämlikhet, frihet för män och kvinnor, religionsfrihet, som alla skulle ha företräde framför den frågan. Den Heliga stolen har redan talat till de tyska biskoparna.
Den Heliga stolen har gjort klart att vi inte är överens med formaliserade välsignelser av par, i detta fall homosexuella par, eller par i oregelbundna situationer, utöver vad som specifikt, om man så vill, tilläts av påve Franciskus när han sade att alla människor får välsignelser.
När en präst ger en välsignelse i slutet av mässan, när påven ger en välsignelse i slutet av en stor högtid som den vi hade idag, är det välsignelser till alla människor. Franciskus välkända uttryck ”tutti, tutti, tutti” är ett uttryck för kyrkans tro att alla är välkomna; alla är inbjudna; alla är inbjudna att följa Jesus, och alla är inbjudna att söka omvändelse i sina liv.
Att gå bortom detta idag tror jag kan skapa mer oenighet än enhet, och att vi bör söka sätt att bygga vår enhet på Jesus Kristus och vad Jesus Kristus lär. Så det är så jag skulle svara på den frågan.
Anneliese Taggart (Newsmax TV):
Helige Fader, tack så mycket. Ni har under denna resa talat om hur människor hungrar och törstar efter rättvisa. Det rapporterades just i morse att Iran har avrättat ännu en medlem av oppositionen, och detta sker samtidigt som det har sagts att regimen också offentligt har hängt flera andra människor, samt mördat tusentals i sina egen befolkning. Fördömer ni dessa handlingar, och har ni något budskap till den iranska regimen?
[Påve Leo XIV, på engelska:]
Jag fördömer alla handlingar som är orättvisa. Jag fördömer att ta människors liv. Jag fördömer dödsstraffet. Jag anser att människolivet ska respekteras och att alla människors liv – från befruktningen till den naturliga döden – ska respekteras och skyddas.
Så när ett styre, när ett land fattar beslut som tar andra människors liv på ett orättvist sätt, då är det uppenbart något som bör fördömas.
