Påven i Bamenda: ”Ve de som manipulerar religion för militära eller politiska syften”

Vatican News

Mitt under en paus i det pågående våldet i Kamerun reste påve Leo XIV till Bamenda – en engelskspråkig stad i den nordvästra delen av landet – under sin andra dag i Kamerun.

Efter att ha mött lokala myndigheter på flygplatsen begav sig påven till S:t Josefs katedral, som är säte för ärkestiftet Bamenda. Där mötte han Bamendas gemenskap för ett fredsmöte.

Fredsmötet hade en ekumenisk och interreligiös prägel. Påven välkomnades av en hymn och ett hälsningstal och fick därefter höra vittnesmål från den högste traditionella ledaren i Mankon, Fon Fru Asaah Angwafor IV; ledaren emeritus för den presbyterianska kyrkan, Fonki Samuel Forba; imamen för den centrala moskén i Buea, Mohammad Abubakar; en ordenssyster, syster Carine Tangiri Mangu från S:t Annas systrar; samt en familj av internflyktingar, Denis Salo, hans hustru och deras tre barn.

Här för att förkunna fred

Efter att ha lyssnat på vittnesmålen förenade påve Leo sin röst med deras och framhöll hur deras ”erfarenhet av lidande” i gemenskap har stärkt deras tro på Guds ständiga närvaro.

Påven inledde med att reflektera över ärkebiskop Fuanyas ord från profeten Jesaja: ”Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens fötter på bergen, han som förkunnar fred!” (Jes 52:7). Han betonade skönheten i Bamendabornas fötter, ”dammiga från detta blodbestänkta men fruktbara land som har blivit illa behandlat, men som är rikt på växtlighet och frukt.”

Deras fötter har burit dem långt trots de utmaningar de mött, och denna gemenskap har ”förblivit på det godas väg”. Påve Leo uttryckte sin tacksamhet över att få bli välkomnad till staden. ”För,” betonade han, ”det är sant: jag är vlsserligen här för att förkunna fred.” Men, tillade han, Bamendas folk har i sin tur förkunnat fredens budskap för honom.

Ni är staden på berget

Med hänvisning till ett av vittnesmålen lyfte han fram hur krisen i Kamerun (en pågående väpnad konflikt mellan separatister och regeringen) har fört kristna och muslimer närmare varandra. ”Era religiösa ledare har faktiskt gått samman för att skapa en fredsrörelse, genom vilken de försöker medla mellan de stridande parterna,” sade han.

Påve Leo uttryckte sin förhoppning om att detta kan bli möjligt även på andra platser i världen. Samtidigt varnade han för människor som ”manipulerar religion och själva Guds namn för egna militära, ekonomiska och politiska vinster och drar det heliga ner i mörker och smuts.”

Det tar bara ett ögonblick att förstöra

När han vände sig till dem – särskilt lekmannakvinnor och ordenssystrar – som vårdar människor traumatiserade av våldet, uttryckte han sin tacksamhet för deras arbete, som ofta förblir osynligt och som dessutom är farligt.

”Krigets herrar” låtsas att de inte inser att ”det bara tar ett ögonblick att förstöra, men ofta räcker inte ens en livstid för att återuppbygga.” Påven beklagade hur makthavare blundar för de miljarder dollar som spenderas på död och förstörelse, ”medan resurserna som behövs för läkning, utbildning och återuppbyggnad inte går att finna.”

Människor som tar resurser från afrikanska länder använder i sin tur pengarna till vapen, ”och upprätthåller en oändlig cirkel av instabilitet och död.” Påve Leo menade att detta är en uppochnedvänd värld och uppmanade alla att fördöma och avvisa denna exploatering av Guds skapelse.

Därför efterlyste han ”en avgörande kursändring – en verklig omvändelse – som leder oss i motsatt riktning, mot en hållbar väg rik på mänskligt broderskap.” Världen ”härjas av en handfull tyranner, men hålls samman av en mångfald stödjande bröder och systrar.”

Fred är inte något som behöver uppfinnas, betonade han, utan något vi upptäcker när vi omfamnar vår nästa som en bror eller syster. Familjen är inte något vi väljer, utan människor vi måste acceptera när vi lever tillsammans i samma gemensamma hem.

Avslutningsvis påminde han om påve Franciskus ord i Evangelii Gaudium: ”Min mission att vara mitt bland folket är inte bara en del av mitt liv … det är anledningen till att jag är här i världen” (nr 273). Påve Leo XIV förklarade att det var med samma hjärta och samma uppdrag som han kom till Bamenda.

Därför uppmanade han var och en att vara en del av den tysta revolutionen att vandra tillsammans i våra kallelser och konkret växa i uppdraget att älska vår nästa. ”Som imamen sade: låt oss tacka Gud för att denna kris inte har utvecklats till ett religionskrig och att vi fortfarande försöker älska varandra.”