Mässa i Mongomo. Leo XIV: Vittna om evangeliet!

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

Onsdag förmiddag den 22 april firade påve Leo mässan i katedralen tillägnad den Obefläckade avlelsen i Mongomo i Ekvatorialguinea.

Mongomo i provinsen Wele-Nzas ligger i Ekvatorialguineas frodiga och tropiska hjärta, nära gränsen till Gabon. Historisk en lugn och anspråkslös stad, bebodd främst av den dominerande etniska gruppen i Ekvatorialguinea Fang-folket. Före oljeboomen på 1990-talet var staden endast ett regionalt centrum och en knutpunkt mot Gabon, omgiven av täta regnskogar, men med upptäckten av olja har Mongomo blivit ett centrum för utveckling.

Leo XIV:s tal i sin helhet i svensk översättning

Kära bröder och systrar!

I denna vackra katedral, tillägnad den obefläckade avlelsen, Moder till det inkarnerade Ordet och skyddshelgon för Ekvatorialguinea, har vi samlats för att lyssna till Herrens ord och fira det minnesmåltid som Han har lämnat oss som höjdpunkt och källa till kyrkans liv och uppdrag. Eukaristin rymmer verkligen allt det andliga goda i kyrkan: det är Kristus, vår påsk, som ger sig själv till oss. Det är det levande brödet som mättar oss, det är närvaron som uppenbarar Guds oändliga kärlek till hela mänskligheten och hans möte med varje kvinna och varje man än i dag.

Jag är glad över att kunna fira tillsammans med er och tacka Herren för 170 år av evangelisering i dessa områden i Ekvatorialguinea. Det är ett utmärkt tillfälle att minnas allt det goda som Herren har verkat, och samtidigt vill jag uttrycka min tacksamhet till de många missionärer, stiftspräster, kateketer och lekmän som har ägnat sina liv åt att tjäna evangeliet.

De tog emot ert folks förväntningar, frågor och sår, belyste dem med Herrens ord och blev ett tecken på Guds kärlek mitt ibland er; genom sitt livs vittnesbörd bidrog de till Guds rikes ankomst, utan att frukta att lida för sin trohet mot Kristus.

Det är en historia som ni inte kan glömma, som å ena sidan binder er till den apostoliska och universella kyrkan som föregår er och å andra sidan har följt er i att själva bli huvudpersoner i förkunnelsen av evangeliet och i vittnesbördet om tron. Detta för att uppfylla de profetiska ord som påven den helige Paulus VI sade på afrikansk mark: ”Afrikaner, ni är från och med nu era egna missionärer. Kristi kyrka är verkligen rotad i denna välsignade jord” (Predikan vid avslutningen av biskopssymposiet i Afrika, Kampala, Uganda, 31 juli 1969).

I detta perspektiv är ni kallade att idag fortsätta på den väg som banats av de missionärer, präster och lekmän som gått före er. Av var och en krävs ett personligt engagemang som omfattar hela livet, så att den tro som firas så glädjefullt i era församlingar och under era gudstjänster kan ge näring åt era välgörenhetsinsatser och ert ansvar gentemot medmänniskorna, för att främja allas goda.

Detta engagemang kräver uthållighet, är mödosamt och ibland kräver det uppoffringar, men det är ett tecken på att vi verkligen är Kristi kyrka. Den första läsningen som vi har hört, berättar i några få verser hur en kyrka som med glädje och utan fruktan förkunnar evangeliet också är en kyrka som just därför kan bli förföljd (jfr Apg 8:1–8). Men Apostlagärningarna berättar också att medan de kristna tvingas fly och skingras, närmar sig väldigt många Herrens ord och kan med egna ögon se att de som är sjuka i kropp och själ blir helade: det är de underbara tecknen på Guds närvaro, som väcker stor glädje i hela staden (jfr v. 6–8).

Så, bröder och systrar, även om de personliga, familjära och sociala situationer vi lever i inte alltid är gynnsamma, kan vi lita på Herrens verk, som får det goda fröet till sitt rike att spira på sätt som är oss okända, även när allt omkring oss verkar torrt, och till och med i stunder av mörker. Med denna tillit, som är mer rotad i kraften av hans kärlek än i våra egna förtjänster, är vi kallade att förbli trogna evangeliet, förkunna det, leva det fullt ut och vittna om det med glädje. Gud kommer inte att låta oss sakna tecken på sin närvaro och, än en gång, som Jesus sade till oss i det evangelium vi just har hört, kommer han att vara ”livets bröd” för oss, som mättar vår hunger (jfr Joh 6:35).

Vad är det för hunger vi känner? Och vad hungrar detta land efter idag? Mottot för mitt besök är ”Kristus, Ekvatorialguineas ljus mot en hoppfull framtid”, och kanske är just detta den största hungern idag: det finns en hunger efter framtiden, men efter en framtid som präglas av hopp som kan skapa en ny rättvisa, som kan bära frukt i form av fred och broderskap. Och det handlar inte om en okänd framtid, som vi passivt måste invänta, utan om en framtid som just vi, med Guds nåd, är kallade att bygga. Guineas framtid går genom era val; den är anförtrodd ert ansvarskänsla och ert gemensamma engagemang för att värna om varje människas liv och värdighet.

Det är därför nödvändigt att alla döpta känner sig delaktiga i evangelisationsarbetet, blir apostlar av kärlek och vittnen om en ny mänsklighet.

Det handlar om att med evangeliets ljus och kraft ta del i denna lands integrerade utveckling, förnyelse och omvandling. Skaparen har försett er med många naturtillgångar: jag uppmanar er att samarbeta så att de kan bli en välsignelse för alla. Må Herren hjälpa er att alltmer bli ett samhälle där var och en, enligt sina olika ansvarsområden, arbetar för det gemensamma goda och inte för särintressen och övervinner orättvisa ojämlikheterna mellan privilegierade och missgynnade. Må frihetens utrymmen växa, må människans värdighet alltid skyddas: jag tänker på de fattigaste, på familjer i svårigheter; jag tänker på de fängslade, som ofta tvingas leva under oroande hygieniska och sanitära förhållanden.

Bröder och systrar, det finns ett behov av kristna som tar sitt öde i egna händer i Ekvatorialguinea. Därför vill jag uppmuntra er: var inte rädda för att förkunna och vittna om evangeliet! Var ni själva byggare av en framtid präglad av hopp, fred och försoning och fortsätt det verk som missionärerna påbörjade för 170 år sedan.

Må den obefläckade Jungfru Maria följa er på denna väg. Må hon förmedla för er och göra er till generösa och glada Kristi lärjungar.