Leo XVI vid mässan i Luanda: Bygg hopp och rättvisa

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

”Med ett hjärta fyllt av tacksamhet firar jag kommunionen tillsammans med er. Tack till Gud för denna gåva och tack till er för det festliga mottagandet!” – sade påve leo XIV inledningsvis i sin predikan söndag förmiddag vid mässan på Kilamba-fältet i Angolas huvudstad Luanda. Här följer påvens ord i sin helhet i svensk översättning.

Påvens predikan

Denna tredje påsksöndagen har Herren talat till oss genom evangeliet om lärjungarna på väg till Emmaus (jfr Luk 24:13–35). Låt oss låta oss upplysas av detta livets ord.

Två av Herrens lärjungar, med sårade och sorgsna hjärtan, ger sig av från Jerusalem för att återvända till sin by Emmaus. De har sett Jesus dö, han som de hade litat på och följt, och nu återvänder de besvikna och nedslagna till sina hem. På vägen talade de "med varandra om allt det som hade hänt” (14). De behöver tala om det, återberätta vad de har sett, dela med sig av vad de har upplevt, men med risken att fastna i smärtan, stängda för hoppet.

Bröder och systrar, i denna inledande scen i evangeliet ser jag en spegelbild av Angolas historia, av detta vackra och sargade land, som hungrar och törstar efter hopp, fred och broderskap. De två lärjungarnas samtal längs vägen, när de med sorg tänker tillbaka på vad som hänt deras Mästare, väcker minnen av den smärta som präglat ert land: ett långt inbördeskrig med efterverkningar i form av fiendskap och splittring, slösade resurser och fattigdom.

När man under lång tid är uppslukad av en historia som är så präglad av smärta, löper man samma risk som de två lärjungarna på vägen till Emmaus: att förlora hoppet och förlamas av missmod. De vandrar visserligen, men är fortfarande fast i händelserna som utspelade sig tre dagar tidigare, när de såg Jesus dö; de samtalar med varandra, men utan hopp om en utväg; de talar fortfarande om det som har hänt, med den trötthet som kännetecknar dem som inte vet hur de ska börja om, eller om det ens är möjligt.

Mina kära, Herrens glada budskap är även i dag för oss just detta: Han lever, han har uppstått och vandrar vid vår sida medan vi går på vägen av lidande och bitterhet, öppnar våra ögon så att vi kan känna igen hans verk och ger oss nåden att börja om och bygga upp framtiden.

Herren ansluter sig till de två besvikna och förtvivlade lärjungarna och, genom att bli deras vägkamrat, hjälper han dem att pussla ihop bitarna av den historien, att se bortom smärtan, att upptäcka att de inte är ensamma på sin väg och att en framtid, där kärlekens Gud fortfarande finns, väntar på dem. Och när han stannar för att äta middag med dem, sätter sig till bords och bryter brödet, då ”öppnades deras ögon och de kände igen honom” (31).

Här är vägen utstakad även för oss, för er, kära angolanska bröder och systrar, för att börja om: å ena sidan vissheten om att Herren följer oss och har medkänsla med oss, å andra sidan det engagemang som han begär av oss.

Vi upplever Herrens närvaro framför allt i relationen till honom, i bönen, när vi lyssnar till hans ord som får våra hjärtan att brinna som de två lärjungarnas, och framför allt i firandet av eukaristin. Det är här vi möter Gud. Därför måste vi alltid vara vaksamma på de former av traditionell religiositet som visserligen hör till rötterna i er kultur, men som samtidigt riskerar att förvirra och blanda in magiska och vidskepliga inslag som inte hjälper på den andliga vägen. Förbli trogna mot vad Kyrkan lär, lita på era herdar och håll blicken fäst på Jesus, som särskilt uppenbarar sig i Ordet och i eukaristin. I båda dessa upplever vi att den uppståndne Herren vandrar vid vår sida, och förenade med honom övervinner även vi de dödsfall som omger oss och lever som uppståndna.

Till denna visshet om att vi inte är ensamma på vår väg hör också ett generöst engagemang som kan lindra smärtan och återväcka hoppet. Om de två i Emmaus känner igen Jesus när han bryter brödet åt dem, innebär det nämligen att även vi måste känna igen honom på samma sätt: inte bara i nattvarden, utan överallt där ett liv blir till brutet bröd, överallt där någon ger sig själv i medkänsla precis som han.

Ert lands historia, de svåra konsekvenser som ni fortfarande bär på, de sociala och ekonomiska problemen samt de olika formerna av fattigdom kräver en kyrka som kan gå vid er sida på er väg och som kan höra sina barns rop. En kyrka som, med ordets ljus och eukaristins näring, kan återuppliva det förlorade hoppet. En kyrka bestående av människor som ni, som ger av sig själva precis som Jesus bryter brödet för de två lärjungarna på vägen till Emmaus. Angola behöver biskopar, präster, missionärer, ordensfolk och lekmän som bär på en längtan i sina hjärtan att dela sitt liv och ge det till varandra, engagera sig i ömsesidig kärlek och förlåtelse, skapa utrymmen för broderskap och fred och visa medkänsla och solidaritet mot dem som har störst behov.

Genom den uppståndne Kristus’ nåd kan vi bli detta brutna bröd som förvandlar verkligheten. Och precis som eukaristin påminner oss om att vi är en enda kropp och en enda ande - förenade med den ende Herren - så kan och vill även vi bygga ett land där de gamla splittringarna för alltid övervinns, där hatet och våldet försvinner, där korruptionens sår läks genom en ny kultur präglad av rättvisa och delaktighet. Endast på detta sätt blir en framtid full av hopp möjlig, framför allt för de många unga som har förlorat det.

Bröder och systrar! I dag behöver vi blicka framåt med hopp och bygga upp hoppet om framtiden. Var inte rädda för att göra det! Den uppståndne Jesus - som vandrar vid er sida och bryter sig som bröd för er skull - uppmuntrar er att vara vittnen om hans Uppståndelse och aktörer i en ny mänsklighet och ett nytt samhälle.

På denna väg, kära vänner, kan ni räkna med påvens närvaro och böner! Men även jag vet att jag kan räkna med er, tack för det! Jag anförtror er till Jungfru Marias, Vår Fru av Muxima, beskydd och förbön, så att hon alltid må stödja er i tro, hopp och kärlek.