Leo XIV till Algeriets myndigheter: Fostra kritiskt tänkande och frihet

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

Påve Leo XIV togs emot i konventcentret Djamaa el Djazair i Alger måndagen den 13 april för möte med Algeriets myndigheter, företrädare för civilsamhället och dess diplomatiska kår.

Fredens pilgrim

I sitt tal uttryckte han inledningsvis djup tacksamhet för inbjudan till Algeriet i början av sitt ämbete som påve. Som den helige Augustinus andlige son har han besökt Annaba 2001 och 2013.

…jag är tacksam mot den gudomliga försynen, som enligt sin mystiska plan har låtit mig återvända hit som Petrus efterträdare. Jag kommer till er som en fredens pilgrim, ivrig att träffa det ädla algeriska folket.

En enda familj

Påve Leo betonade att de alla är bröder och systrar med samma Fader i himlen och att det algeriska folkets djupa religiösa känsla är hemligheten bakom en kultur präglad av möten och försoning. Något hans apostoliska resa i landet vill vara tecken på.

Låt oss, i en värld full av konflikter och missförstånd, möta varandra och försöka förstå varandra i insikten om att vi är en enda familj! Idag är enkelheten i denna insikt, nyckeln till att öppna många stängda dörrar.

Rättfärdiga människor

Tanken med besöket, förklarade påven, är att vittna om den fred och det hopp som världen så innerligt längtar efter och som detta folk alltid har strävat efter. Algerierna har aldrig ”låtit sig besegras av sina prövningar, eftersom det är rotat i den känsla av solidaritet, gästfrihet och gemenskap som präglar vardagen för miljontals ödmjuka och rättfärdiga människor”.

Det är de som är de starka, det är de som är framtiden: de som inte låter sig förblindas av makt och rikedom, de som inte offrar sina medborgares värdighet för sin egen eller gruppens personliga framgång.

Rättvisa

Genom vittnesbörd från många håll, förklarade påven att han känner till det algeriska folkets stora generositet både mot sina landsmän och mot utlänningar. Denna gästfrihet, sade han, är djupt rotad i de arabiska och berberiska samhällena, ”den heliga plikt som vi överallt skulle vilja finna som en grundläggande social värdering”.

På samma sätt är allmosan (sadaka) en vanlig och naturlig sed bland er, även för dem som har begränsade medel. Ursprungligen betyder ordet sadaka rättvisa - att inte behålla för sig själv, utan att dela med sig av det man har, är i själva verket en fråga om rättvisa. Orättvis är den som samlar rikedomar och förblir likgiltig inför andra. Denna syn på rättvisa är enkel och radikal: den erkänner Guds avbild i den andre. En religion utan barmhärtighet och ett socialt liv utan solidaritet, är en skandal i Guds ögon. Ändå hamnar många samhällen som anser sig vara avancerade allt djupare i ojämlikhet och utestängning. Människor och organisationer som dominerar över andra – detta vet Afrika alltför väl – förstör den värld som den Allrahögste har skapat för att vi ska kunna leva tillsammans.

Påven underströk att dramatiska historiska händelser i Algeriet har gett folket en särskilt kritisk syn på den globala maktbalansen. Deras erfarenheter kan därför bidra till att skapa och förverkliga större rättvisa mellan folken. Det handlar om att respektera varje människas värdighet och låta sig beröras av andras smärta för att ”bli huvudaktörer i en ny historisk utveckling, som idag är mer angelägen än någonsin, mot bakgrund av ständiga kränkningar av internationell rätt och neokoloniala frestelser”. Påve Leo förklarade att hans föregångare tydligt insåg den epokgörande betydelsen av denna utmaning.

Det gemensamma goda

Påve Leos uppmaning var därför att landets myndigheter inte är rädda för denna utveckling utan att främja ”ett levande, dynamiskt och fritt civilsamhälle, där särskilt de unga erkänns ha förmågan att bidra till att vidga horisonten för hoppet för alla”.

Ett lands sanna styrka ligger i allas samarbete för att förverkliga det gemensamma goda. Myndigheterna är kallade inte att härska, utan att tjäna folket och dess utveckling. Det politiska handlandet har därför rättvisan som riktlinje, utan vilken det inte finns någon äkta fred, och det kommer till uttryck i främjandet av rättvisa och värdiga förhållanden för alla. Även den katolska kyrkan, med sina gemenskaper och initiativ, vill bidra till det gemensamma goda i Algeriet genom att stärka sin särskilda identitet som bro mellan nord och syd, mellan öst och väst.

Oändiga skatter av mänsklighet

“Medelhavet å ena sidan och Sahara å andra sidan utgör i själva verket geografiska och andliga korsvägar av enorm betydelse”, sade påven och betonade att detta bär på oändliga skatter av mänsklighet.

Ve oss om vi gör dem till kyrkogårdar där även hoppet dör! Befria dessa enorma källor till historia och framtid från ondskan! Låt oss öka antalet oaser av fred, anmäla och undanröja orsakerna till förtvivlan, bekämpa dem som tjänar på andras olycka! Det är nämligen olagliga vinster som de gör som spekulerar på människoliv, vars värdighet är okränkbar. Låt oss därför förena våra krafter, vår andliga energi, all intelligens och alla resurser som gör jorden och havet till platser för liv, möten och förundran. Må deras majestätiska skönhet beröra våra hjärtan; må deras gränslösa utsträckning få oss att fundera över det transcendentala. Medelhavet, Sahara och den oändliga himlen som tronar över dem viskar till oss att verkligheten överstiger oss på alla sidor, att Gud verkligen är stor och att vi lever allt i hans mystiska närvaro.

Fostra kritiskt tänkande och frihet

Leo XIV underströk vikten av denna tanke. I Algeriet, som i övriga världen, ”tenderar motsatta dynamiker att visa sig, i form av fundamentalism eller sekularisering, för vilka ”får många att förlora den sanna känslan för Gud och för alla hans skapelsers värdighet”.

Dessa absurda polariseringar får dock inte skrämma oss. De måste bemötas med intelligens. De är ett tecken på att vi lever i en extraordinär tid, en tid av stor förnyelse, där den som håller sitt hjärta fritt och väcker sitt samvete kan hämta nya synsätt på verkligheten och orubbliga motiv för engagemang ur de stora andliga och religiösa traditionerna. Vi måste fostra kritiskt tänkande och frihet, till lyssnande och dialog, till den tillit som får oss att se den som är annorlunda som en reskamrat, inte som ett hot. Vi måste arbeta för att läka minnet och för försoning mellan gamla fiender. Det är den gåva jag ber om för er, för Algeriet och för hela dess folk, över vilket jag ber om den Allrahögstes rikliga välsignelser.