Leo XIV: Främja ett försonat minne, fostra alla till enighet

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

Måndag eftermiddag, den 20 april, på tredje dagen av de apostoliska resan i Angola mötte påve Leo XIV landets biskopar, präster, diakoner, ordensfolk, kateketer och andra pastorala medarbetare i församlingen Vår Fru av Fatima i Luanda.

Kyrkan uppfördes av kapucinerbröderna år 1963 till Vår Fru av Fatimas ära och har två torn, det ena 41 meter högt och det andra 20 meter som kröns av en staty av Jungfru Maria. Två barn välkomnade påven med blommor vid ingången. Efter välkomsttal av biskopskonferensens ordförande och vittnesbörd från en präst, en kateket och en ordenssyster, uppmanade påven i sitt tal på portugisiska till att lyssna på de unga och anmäla orättvisor, främja ett försonat minne och en fostran till samförstånd. Här följer påvens ord i sin helhet i svensk översättning.

Leo XIV till Angolas biskopar, präster, ordensfolk och kateketer

Kära bröder i biskopsämbetet, präster, ordensmän och ordenskvinnor, kateketer, bröder och systrar!

Jag hälsar även kapucinerfäderna som idag tar emot oss i sitt hus: tusen tack!

Det är en stor glädje för mig att träffa er. Tack för ert välkomnande! Först och främst vill jag uttrycka min tacksamhet till alla som har tjänat och tjänar evangeliet i Angola: tack för det evangeliseringsarbete som utförts i detta land, för det hopp om Kristus som såtts i folkets hjärtan, för kärleken till de fattigaste. Tack för att ni med uthållighet fortsätter att bidra till denna nations framsteg på de solida grundvalarna av försoning och fred. En särskild hälsning till mina bröder biskoparna, som leder förkunnelsen av tron och tjänar kärleken. Tack, monsignore José Manuel, ärkebiskop av Saurimo, för de ord du riktade till mig å biskopskonferensens vägnar.

Om det är min uppgift att, å den universella kyrkans vägnar, i detta ögonblick erkänna den kristna livskraft som pulserar i era församlingar, så är det Herrens uppgift att belöna er. Han sviker inte sina löften! Även till er har han en dag riktat dessa ord, som ni med tro har tagit emot och låtit bära frukt: ”var och en som för min och evangeliets skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen ... mitt under förföljelser, och sedan evigt liv” (Mark 10:29–30).

Kära vänner, Herren känner till den generositet med vilken ni har omfamnat er kallelse och han är inte likgiltig inför allt det ni, av kärlek till honom, gör för att ge ert folk näring med evangeliets sanning. Det är därför värt att öppna sitt hjärta helt för Kristus! Det kan kanske uppstå en frestelse att tro att han kommer för att ta något ifrån er, en frestelse att tveka att låta honom ta tyglarna i ert liv. Kom då ihåg att ”Han tar ingenting ifrån er, Han ger er allt. Den som ger sig själv för Hans skull, får hundrafalt tillbaka. Öppna, slå upp dörrarna för Kristus, så kommer ni att finna det sanna livet” (Benedictus XVI, Predikan vid inledningen av Petrusämbetet, 24 april 2005). Dessa ord vill jag särskilt rikta till de många unga i era seminarier och läroanstalter. Var inte rädda för att säga ”ja” till Kristus, för att helt forma ert liv efter hans! Var inte rädda för morgondagen: ni tillhör helt och hållet Herren. Det är värt att följa honom i lydnad, fattigdom och kyskhet. Han tar ingenting ifrån er! Det enda han tar ifrån oss och tar på sig, är synden. Ja, från honom får ni allt: denna jord och den familj ni är födda i; dopet, som har införlivat er i kyrkans stora familj; och er kallelse. ”honom tillhör härligheten och väldet i evigheters evighet, amen” (Upp 1:6).

Kära bröder och systrar, Herren ger er glädjen att vara hans lärjungar och missionärer, kraften att övervinna den ondes snärjor, hoppet om evigt liv. Allt detta är ert, allt detta är en gåva. En gåva som förädlar och gör er stora, som förpliktar och ger ansvar. Och den största gåvan är den Helige Ande som, utgjuten i era hjärtan vid dopet, inför uppdraget på ett särskilt sätt har likformat er med Kristus, som har sänt er för att med utgångspunkt i evangeliet bygga ett fritt, försonat, vackert och stort angolanskt samhälle. Inom detta uppdrag är kateketernas tjänst så viktig! Just i Afrika är den ett grundläggande uttryck för kyrkans liv, som kan vara en inspiration för de katolska gemenskaperna över hela världen.

”Allt tillhör er! ... Men ni tillhör Kristus” (1 Kor 3:23), lär oss aposteln Paulus. Femtio år efter ert lands självständighet säger apostelns ord oss att Angolas nutid och framtid tillhör er, men att ni tillhör Kristus. Alla angolaner, utan undantag, har rätt att bygga upp detta land och dra nytta av det på ett rättvist sätt; men Herrens lärjungar har en skyldighet att göra detta enligt kärlekens lag. Grunden för ert handlande är att ni är Jesu lärjungar. Det åligger er alla att vara hans avbild, och i denna uppgift kan ingen ersätta er. Här ligger er unika ställning! Ni är salt och ljus på denna jord eftersom ni är lemmar i Kristi kropp, och därför bygger era handlingar, era ord och era gärningar, som speglar hans kärlek, gemenskaperna inifrån och upprättar dem för evigheten.

Det som krävs av Kristi lärjungar är att de blir kvar i honom (jfr Joh 15:1–8). Resten kommer av sig själv. Jag vet att ni befinner er mitt i en treårig pastoral period med mottot ”Trogna lärjungar, glada lärjungar (jfr Apg 11:23–26)”, som är ägnad åt bön och reflektion över det ordinerade ämbetet och det gudsvigda livet. Vilka vägar öppnar Herren för kyrkan i Angola? Det kommer säkert att bli många! Försök att följa dem alla! Men den första vägen är troheten till Kristus. Fortsätt så att värdesätta den fortlöpande utbildningen, vaka över livets samstämmighet och, särskilt i dessa tider, härda ut i förkunnelsen av det glada budskapet om freden.

I Kristi skola, som är ”vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6), finns det alltid mycket att lära. Kom ihåg Jesus samtal med Filippos, när denne bad honom: ”visa oss Fadern, det är nog för oss”. Mästarens svar är överraskande: ”Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern.” (Joh 14:8–9). Detta påminner oss om den kontemplativa dimensionen av den fortlöpande utbildningen. Att lära känna Kristus sker utan tvekan genom en god grundutbildning, med personlig vägledning av utbildarna; det sker genom att följa programmen i era stift, kongregationer och institut; det sker genom seriöst personligt studium, för att upplysa de troende som anförtrotts er och framför allt rädda dem från den farliga villfarelsen som vidskepelse innebär. Utbildningen är dock mycket bredare: den rör enheten i det inre livet, omsorgen om oss själva och om den nådegåva från Gud som vi har fått (jfr 2 Tim 1:6), med hjälp av litteratur, musik, idrott, konsten i allmänhet och framför allt bön i tillbedjan och kontemplation. Särskilt i stunder av missmod och prövning: ”Hur ljuvt är det inte att stå framför ett krucifix, eller knäböja framför det Allraheligaste, och helt enkelt vara inför hans ögon! Hur gott gör det oss att låta honom åter beröra vårt liv och kasta oss ut för att förmedla hans nya liv!” (Franciskus, Apostolisk uppmaning Evangelii gaudium, 264). Utan denna kontemplativa dimension upphör vi att vara trogna evangeliet och att spegla uppståndelsens kraft.

”Den moderna människan”, sade den helige Paulus VI, ”lyssnar hellre på vittnen än på lärare, eller, om hon lyssnar på lärare, gör hon det för att de är vittnen” (Apostolisk uppmaning Evangelii nuntiandi, 41; jfr Allmän audiens, 2 oktober 1974). Kristus trofasthet, som älskade oss till slutet, är den sanna drivkraften för vår trofasthet. En trofasthet som underlättas av prästerna enhet med sin biskop och med sina bröder i prästerskapet, samt av gudsvigda män och kvinnors enhet med sin överordnade och med varandra. Kära bröder och systrar, när den broderskap som finns mellan er med uppriktighet och öppenhet, ge inte efter för högmod och självupptagenhet, lösgör er inte från folket, särskilt inte från de fattiga, undvik att söka privilegier. För er trohet och därmed för ert uppdrag är präst- eller ordensfamiljen oumbärlig, men det är också den familj där vi är födda och uppvuxna. Kyrkan hyser stor aktning för familjen som institution och lär att hemmet är platsen för helgandet av alla dess medlemmar. För många av er har säkert just familjen varit vaggan för er kallelse, som har uppskattat och vårdat det speciella kall som ni fått. Till era familjemedlemmar riktar jag därför min djupa tacksamhet för att de har vårdat, stöttat och skyddat er kallelse. Samtidigt uppmanar jag dem att alltid hjälpa er att förbli trogna evangeliet och att inte söka fördelar genom er kyrkliga tjänst. Må de stödja er med sina böner och ingjuta entusiasm i er med goda råd från en far och en mor, så att ni blir heliga och aldrig glömmer att ni, i Jesu avbild, är allas tjänare.

Slutligen är er trohet i Angola, liksom den måste vara över hela världen, idag särskilt knuten till förkunnelsen av fred. I det förflutna har ni visat mod genom att fördöma krigets gissel, genom att stödja de plågade befolkningarna och stå vid deras sida, genom att bygga och återuppbygga, genom att visa vägar och lösningar för att få ett slut på den väpnade konflikten. Ert bidrag är allmänt erkänt och uppskattat. Men detta engagemang är inte slut! Främja därför ett försonat minne, genom att fostra alla till samförstånd och värdesätta, mitt ibland er, det fridfulla vittnesbördet från de bröder och systrar som, efter att ha genomgått smärtsamma plågor, har förlåtit allt. Gläd er med dem, fira freden!

Glöm dessutom inte att, enligt sankt Paulus VI:s ord, ”utveckling är fredens nya namn” (Encyklika Popolorum progressio, 87). Det är därför avgörande att ni, genom att tolka verkligheten med visdom, inte slutar att anmäla orättvisor och lägga fram förslag i enlighet med den kristna kärleken. Fortsätt att vara en generös kyrka som samverkar för en helhetsutveckling av ert land. Därför har allt ni åstadkommit inom utbildning och hälsovård varit och är avgörande. I detta avseende, när svårigheterna kommer, kom ihåg det heroiska trosvittnesbördet från de angolanska män och kvinnor, missionärer som är födda här eller kommit från utlandet, som hade modet att ge sina liv för detta folk och för evangeliet, och föredrog döden framför att förråda rättvisan, sanningen, barmhärtigheten, kärleken och Kristi fred. Även ni, kära vänner, är, med utgångspunkt i varje eukaristi, ett offer och utgjutet blod för era bröders liv och frälsning. Vid er sida finns alltid Jungfru Maria, Mama Muxima. Må Gud välsigna och låta er hängivenhet och ert uppdrag bära frukt!