Korsvägsandakten: ”Tro, hopp och kärlek måste förkroppsligas i den verkliga världen”
När påve Leo XIV leder korsvägen på långfredagskvällen kommer de kristna som samlas vid Colosseum – och runt om i världen – att andligen vägledas av reflektionerna skrivna av franciskanpater Francesco Patton, tidigare custos i det heliga landet. Vid var och en av korsvägens fjorton stationer utforskar pater Pattons texter olika aspekter av det kristna livet i ljuset av evangelieläsningarna och utdrag ur den helige Franciskus skrifter, när kyrkan uppmärksammar 800 år sedan hans död.
Nedan hela Korsvägsandakten visd Colosseum skriven av pater Francesco Patton:
Korsvägsandakten 2026 - Colosseum 3 april
℣. I Faderns, Sonens och den heliga Andens namn.
℟. Amen.
Må Jesus,
som led på korset för oss
och i påskens mysterium låter oss ta del av sin återlösning,
vare med er alla.
℟. Och med din ande.
Inledning
Via Dolorosa slingrar sig genom gränderna i Gamla staden i Jerusalem och leder oss på Jesu väg från platsen där han dömdes till den där han korsfästes och lades i graven – och som även är platsen för hans uppståndelse.
Det är inte en tyst vandring bland fromt folk. Liksom på Jesu tid befinner vi oss i en kaotisk, rörig och skränig miljö, bland människor som tror på honom, och de andra som hånar och förolämpar. Sådan är vardagen.
Korsvägen är inte en vandring för den som lever i en sterilt from värld med abstrakt tillbedjan, utan en övning för den som vet att tro, hopp och kärlek måste förkroppsligas i verkligheten, där den troende ständigt prövas och ständigt måste göra Jesu sätt att handla till sitt eget.
I år firar vi 800-årsminnet av den helige Franciskus av Assisis död. Han beskriver vårt kristna liv med ord lånade av aposteln Petrus: han påminner oss om att vi är kallade att ”följa i Kristi fotspår, han som kallade sin förrädare för vän och frivilligt utlämnade sig åt dem som korsfäste honom” (jfr 1 Pet 2:21).
Den fattige från Assisi uppmanar oss att fästa blicken på Jesus med orden: ”Bröder och systrar, låt oss kontemplera den gode herden, som uthärdade korsets lidande för att rädda sina får.”
När vi vandrar denna korsväg anammar vi därför den helige Franciskus ord och vandrar i Jesu fotspår, Inte rituellt eller intellektuellt, utan med hela vår person och hela vårt liv:
”Frambär era kroppar som offer och ta hans heliga kors på era axlar och följ ända till slutet hans allraheligaste bud.”
Första stationen - Jesus döms till döden
℣. Adoramus te, Christe, et benedicimus tibi.
℟. Quia per sanctam crucem tuam redemisti mundum.
Vi tillber dig Herre Jesus Kristus och vi prisar dig
Ty genom ditt heliga kors har du återlöst världen
Han gick tillbaka in i residenset och frågade Jesus: »Varifrån är du?« Men Jesus gav honom inget svar. Pilatus sade då: »Vägrar du att tala med mig? Vet du inte att jag har makt att frige dig och makt att korsfästa dig?« Jesus svarade: »Du skulle inte ha någon makt över mig om du inte hade fått den från ovan. Därför har den som överlämnade mig åt dig större skuld.« (Joh 19, 9-11)
Ur Franciskus av Assisis skrifter (2 Lfed 28–29: FF 191)
”De som har fått makt att döma andra ska döma med barmhärtighet, så som de själva vill få barmhärtighet av Herren. Ty domen blir utan barmhärtighet för dem som inte har visat barmhärtighet.”
I ditt samtal med Pilatus, Herre Jesus, avslöjar du varje mänskligt anspråk på makt. Än i dag finns det de som tror att de har makt utan gränser och tänker att de kan använda och missbruka den efter eget behag. Dina ord till den romerske prefekten lämnar inget utrymme för tvetydighet: ” Du skulle inte ha någon makt över mig om du inte hade fått den från ovan” (Joh 19:11).
Franciskus av Assisi, som helt enkelt försökte följa i dina fotspår, påminner oss om att varje auktoritet en dag måste stå till svars inför Gud för hur den har utövat den makt den fått: makten att döma, men också makten att inleda ett krig eller att avsluta det, makten att utbilda till våld eller till fred, makten att ge näring till begäret att hämnd eller försonas, makten att använda ekonomin för att förtrycka folk eller för att befria dem från fattigdom, makten att trampa på människans värdighet eller att skydda den, makten att främja och försvara livet eller att förkasta och kväva det.
Var och en av oss står till svars för den makt vi utövar i vardagen. Du, Jesus, säger till oss: Använd den makt du har fått väl, och kom ihåg att vad du än gör mot en medmänniska – särskilt om hon är liten och sårbar – det gör du mot mig. Och det är inför mig du en dag ska stå till svars.
Vi ber tillsammans: ℟. Tänk på mig, Jesus.
Att du identifierar dig med varje person som blir dömd:
℟. Påminn mig, Jesus.
Att jag inte ska låta mig styras av fördomar:
℟. Påminn mig, Jesus.
Att den sanna makten är kärlekens makt:
℟. Påminn mig, Jesus.
Att barmhärtigheten har en plats i domen:
℟. Påminn mig, Jesus.
Att välja det goda även när det kostar:
℟. Påminn mig, Jesus.
Fader Vår:
Pater noster, qui es in cælis:
sanctificétur nomen tuum;
advéniat regnum tuum;
fiat volúntas tua, sicut in cælo, et in terra.
Panem nostrum cotidiánum da nobis hódie;
et dimítte nobis débita nostra,
sicut et nos dimíttimus debitóribus nostris;
et ne nos indúcas in tentatiónem;
sed líbera nos a malo. Amen.
Fader Vår
Fader vår som är i himmelen. Helgat varde ditt namn. Tillkomme ditt rike. Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden. Vårt dagliga bröd giv oss idag, och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro, och inled oss icke i frestelse utan fräls oss ifrån ondo.
Stabat Mater dolorosa, iuxta crucem lacrimosa, dum pendebat Filius.
Modern stod med krossat hjärta vid det kors, där gränslös smärta, Sonen led för syndig värld.
Andra stationen - Jesus tar korset på sina axlar
℣. Adoramus te, Christe, et benedicimus tibi.
℟. Quia per sanctam crucem tuam redemisti mundum.
” Det var på förberedelsedagen före påsken, vid sjätte timmen. Pilatus sade till judarna: »Här ser ni er kung.« Då ropade de: »Bort med honom! Korsfäst honom!« Pilatus frågade: »Skall jag korsfästa er kung?« Översteprästerna svarade: »Vi har ingen annan kung än kejsaren.« Då utlämnade han Jesus åt dem till att korsfästas. De tog honom alltså med sig. Han bar själv sitt kors ut till den plats som kallas Skallen, på hebreiska Golgota.” (Joh 19, 14-17)
Ur Franciskus av Assisis skrifter (Amm V, 7–8: FF 154)
”Även om du vore vackrare och rikare än alla andra, och om du gjorde underbara ting, som att driva ut demoner, är allt detta till hinder för dig och inget av det tillhör dig, och i det kan du inte berömma dig alls. Men i detta kan vi berömma oss: i våra svagheter och i att varje dag bära vår Herres, Jesus Kristus, heliga kors på våra axlar.”
Inför ordet ”kors” reagerar vi med avog snarare än längtan. Vi frestas mer att fly från korset än att känna önskan att omfamna det.
Jesus, jag är säker på att det även var så när korset lades på dina axlar. I Getsemane hade du ju bett Fadern att ta denna bägare från dig, även om du av hela ditt väsen ville uppfylla hans vilja. Korset var det mest fasansfulla och smärtsamma straffet, förbehållet slavar, oförbätterliga brottslingar och de bannlysta.
Och ändå omfamnade du det och bar det på dina axlar, och sedan lät du korset bära dig. Inte för att det var vackert eller lockande, utan av kärlek till oss. När du lyfte det tunga korset visste du att du lyfte oss från det ondas tyngd som krossar oss, och att du tog på dig den synd som förstör vårt liv. När du omfamnade korset och tog det på dina axlar, omfamnade du vår svaghet och vår mänsklighet. Du tog på dig vårt slaveri, våra brott och vår fördömelse.
Befria oss, Jesus, från rädslan för korset. Ge oss nåden att följa dig på din egen väg och att inte ha någon annan ära än i ditt kors.
Vi ber tillsammans:
℟. Befria oss, Herre.
Från begäret efter mänsklig ära:
℟. Befria oss, Herre.
Från frestelsen att ignorera de som lider:
℟. Befria oss, Herre.
Från att bara bekymra oss om oss själva:
℟. Befria oss, Herre.
Från rädslan att förbinda oss i trohet:
℟. Befria oss, Herre.
Från rädsla för och flykten från korset:
℟. Befria oss, Herre.
Pater noster
Stabat Mater: Cuius animam gementem, contristatam et dolentem, pertransivit gladius.
Gruvlig ångest henne brände, och hon modershjärtat kände genomborrat av ett svärd.
Tredje stationen - Jesus faller för första gången
℣. Adoramus te, Christe, et benedicimus tibi.
℟. Quia per sanctam crucem tuam redemisti mundum.
”Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.” (Joh 12, 24-25)
Ur Franciskus av Assisis skrifter (Amm XXII, 3: FF 172)
”Salig är den tjänare som inte är snabb att ursäkta sig och ödmjukt uthärdar skam och tillrättavisning för en synd, även när han inte har begått något fel.”
I ditt liv, Jesus, steg du ner, du böjde sig. Fastän du var Gud, utblottade du dig själv för att bli människa. Du som var rik blev fattig. Och när du nådde slutet av ditt uppdrag, medan du bar hela mänsklighetens tyngd på dina axlar, föll du på de hårda stenarna på Via Dolorosa, den väg som de dödsdömda gick inför Jerusalems folk, samlade som till ett skådespel.
Det är en föraning om en ännu djupare nedstigning: ned i dödsriket, in i dödens mysterium, dit vi alla faller vid slutet av detta jordiska liv. Men ditt fall är vetekornets fall till jorden, villigt att dö för att bära frukt.
Hjälp också oss att välja att vara de små, vid andras fötter, i stället för att söka höjd och makt över dem. Hjälp oss att välja ödmjukhetens väg genom våra fall och förödmjukelser, och att kunna uthärda oförrätter och orättvisor i frid.
Låt oss känna att du är nära, framför allt när vi faller – så nära att vi märker att det är du som reser oss upp och sätter oss i rörelse igen. Och låt oss också lära oss att lita på jorden, som vetekornet, i visshet om att döden, tack vare dig, är det eviga livets moderliv.
Vi ber tillsammans:
℟. Res oss upp, Jesus.
När vi faller på grund av vår svaghet:
℟. Res oss upp, Jesus.
När vi faller för att någon får oss att falla:
℟. Res oss upp, Jesus.
När vi faller på grund av felaktiga val:
℟. Res oss upp, Jesus.
När vi faller i förtvivlan:
℟. Res oss upp, Jesus.
När vi faller in i dödens mysterium:
℟. Res oss upp, Jesus.
Pater noster
O quam tristis et afflicta, fuit illa benedicta, mater Unigeniti!
Stabat Mater: Huru sorgsen, hur bedrövad, övergiven, tröst berövad, var Guds moder i sin nöd!
Fjärde stationen - Jesus möter sin Moder
℣. Adoramus te, Christe, et benedicimus tibi.
℟. Quia per sanctam crucem tuam redemisti mundum.
”Men vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala. När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: »Kvinna, där är din son.« Sedan sade han till lärjungen: »Där är din mor.« Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen.” (Joh 19, 25-27)
Ur Franciskus av Assisis skrifter (Rb VI, 8: FF 91)
”Må var och en uttrycka sina behov med förtroende till den andre, ty om modern ger näring åt och älskar sitt barn, hur mycket mer bör man då inte kärleksfullt älska och ge näring till sitt andliga syskon?”
Det är naturligt att modern finns där i början av vår existens. Det är inte naturligt att modern står vid vår sida när det är dags att dö, eftersom det då betyder att livet har ryckts ifrån oss: genom sjukdom, en olycka, våld eller förtvivlan. Maria, kvinnan som födde dig, Jesus, är vid din sida också på din väg mot Golgata och står hos dig under korset.
Du ber henne föda på nytt och fortsätta vara mor till den älskade lärjungen, till var och en av oss, till kyrkan, till denna nya mänsklighet som föds just i den stund då du ger ditt liv och dör. I den mest allvarliga stunden av ditt uppdrag, innan allt fullbordas, ber du först henne att ta emot var och en av oss; och därefter ber du oss att ta emot henne. För modern förutser alltid. Vid bröllopet i Kana förutsåg hon till och med dig.
Maria, låt din ömma blick vila på var och en av oss, men särskilt på de många, alltför många mödrar som ännu i dag, liksom du, ser sina barn arresteras, torteras, dömas och dödas. Låt din milda blick vila på de mödrar som väcks mitt i natten av ett hjärtskärande besked, och på dem som vakar vid en sjukhusbädd där deras barns liv slocknar. Och ge oss ett moderligt hjärta, så att vi kan förstå och dela andras lidande och på så sätt lära oss vad det innebär att älska.
Vi ber tillsammans:
℟. Trösta oss, Moder.
För mödrar som har förlorat sina barn:
℟. Trösta oss, Moder.
För de föräldralösa, särskilt på grund av krig:
℟. Trösta oss, Moder.
För migranter, fördrivna och flyktingar:
℟. Trösta oss, Moder.
För de som utsätts för tortyr och orättfärdiga straff:
℟. Trösta oss, Moder.
För de förtvivlade som har förlorat livets mening:
℟. Trösta oss, Moder.
För de som dör ensamma:
℟. Trösta oss, Moder.
Pater noster
Quæ mærebat et dolebat pia Mater, dum videbat Nati poenas incliti.
Stabat Mater: Vem kan fatta vad hon lidit, huru hennes hjärta svidit under Sonens bittra död?
Femte stationen - Simon från Kyrene hjälper Jesus att bära korset
℣. Adoramus te, Christe, et benedicimus tibi.
℟. Quia per sanctam crucem tuam redemisti mundum.
“ En man som just kom förbi på väg in från landet, Simon från Kyrene, far till Alexandros och Rufus, tvingade de att bära hans kors.” (Mark 15:21)
Ur Franciskus av Assisis skrifter (Amm XVIII, 1: FF 167)
”Salig är den människa som stöder sin nästa i hans svaghet, i det som hon själv skulle vilja få stöd, om hon befann sig i en liknande situation.”
Simon från Kyrene erbjöd sig inte frivilligt. Att hjälpa dig bära ditt kors var inte frivilligt Jesus. Han visste troligen knappt vem du var. Och ändå förändrades något inom honom när han hjälpte dig bära korset, så mycket att han berättade för sina söner, Alexander och Rufus, om den djupa betydelsen av vandringen tillsammans med dig, och de fick se din påsk i den första kristna gemenskapen.
Även i dag finns det många människor som väljer att göra något gott för andra i alla delar av världen. Det finns tusentals volontärer som, i extrema situationer, riskerar sina liv för att hjälpa de som behöver mat, utbildning, medicinsk vård och rättvisa. Många av dem tror inte ens på dig, Jesus, och ändå – även om de inte är medvetna om det – hjälper de dig fortfarande att bära korset, och medan de tar hand om andra människor av kött och blod, tar de i själva verket hand om dig ännu en gång.
Herre, Lär oss att ge vår nästa det stöd som vi själva skulle vilja få, om vi befann oss i samma situation. Hjälp oss att vara empatiska och medlidande, inte bara i ord utan i handling och sanning.
Vi ber tillsammans:
℟. Hjälp oss uppmärksamma dem, Herre.
De människor vi möter:
℟. Hjälp oss uppmärksamma dem, Herre.
De fattiga, de lidande och de utstötta:
℟. Hjälp oss uppmärksamma dem, Herre.
De som blir ensamma och utan omsorg:
℟. Hjälp oss uppmärksamma dem, Herre.
De som hamnar efter och faller:
℟. Hjälp oss uppmärksamma dem, Herre.
De som inte blir hörda:
℟. Hjälp oss uppmärksamma dem, Herre.
Pater noster
Quis est homo qui non fleret, Matrem Christi si videret, in tanto supplicio?
Stabat Mater: Kan du stå vid hennes sida utan att med henne lida under folkets spe och hån?
Sjätte stationen - Veronika torkar Jesu ansikte med svettduken
℣. Adoramus te, Christe, et benedicimus tibi.
℟. Quia per sanctam crucem tuam redemisti mundum.
“Bland dem som kommit upp till högtiden för att tillbe Gud fanns några greker. De sökte upp Filippos, han som var från Betsaida i Galileen, och sade: »Herre, vi vill gärna se Jesus.«” Joh 12: 21-21)
Ur Franciskus av Assisis skrifter (Pat 4: FF 269)
”Tillkomme ditt rike: så att du regerar i oss genom nåden och för oss fram till ditt rike, där åsynen av dig är utan slöja, kärleken till dig är fullkomlig, gemenskapen med dig salig och glädjen i dig utan slut.”
Psaltaren beskriver honom som ”den skönaste bland människors barn” (Ps 45:3), men nu bär han i stället dragen av den lidande tjänaren som profeten Jesaja talade om, han som ”inte hade utseende eller skönhet som drog våra blickar till sig, inget yttre som tilltalade oss” (Jes 53:2).
Veronika är bevararen av din bild, Jesus. Hon tog emot den genom en kärleksfull gest: hon torkade ditt ansikte, täckt av blod och damm. Veronika förmedlar inte minnet av en poserad porträttbild, utan av smärtornas man, som helade oss genom sina sår.
Hjälp oss, Jesus, att odla i oss längtan efter att få se ditt ansikte. Ge oss den nåd du gav apostlarna att se dig strålande och förhärligad. Men hjälp oss framför allt att ha Veronikas uppmärksamma blick, som kan känna igen dig också i din vanställda skönhet. Och gör oss kapabla att i dag torka ditt ansikte, fortfarande täckt av damm och blod, vanställt av handlingar som trampar på varje människas värdighet.
Vi ber tillsammans:
℟. Hjälp oss att känna igen dig, Jesus.
När ditt ansikte är vanställt:
℟. Hjälp oss att känna igen dig, Jesus.
I varje människa som döms av fördomar:
℟. Hjälp oss att känna igen dig, Jesus.
I den fattige som berövats sin värdighet:
℟. Hjälp oss att känna igen dig, Jesus.
Hos kvinnor som fallit offer för människohandel och slaveri:
℟. Hjälp oss att känna igen dig, Jesus.
Hos barn vars barndom har stulits och vars framtid äventyras:
℟. Hjälp oss att känna igen dig, Jesus.
Pater noster
Quis non posset contristari, Christi Matrem contemplari, dolentem cum Filio?
Stabat Mater: Kan du tårlös se den smärta, vilken sargar moderns hjärta, lidande med älskad Son?
Sjunde stationen - Jesus faller för andra gången
℣. Adoramus te, Christe, et benedicimus tibi.
℟. Quia per sanctam crucem tuam redemisti mundum.
”Jesus visste att Fadern hade lagt allt i hans händer och att han hade utgått från Gud och nu återvände till Gud. Han steg upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han hade bundit om sig.” (Joh 13:3-5)
Ur Franciskus av Assisis skrifter (Rnb V, 13–14: FF 20)
”Ingen broder ska göra ont eller tala illa om en annan; utan snarare, genom den kärlek som kommer från Anden, ska de med god vilja tjäna och lyda varandra.”
Under hela ditt liv, Jesus, böjde du dig ödmjukt. När du tvättade lärjungarnas fötter vid den sista måltiden gav du ett exempel, en lärdom och en profetia: du tjänade, den broderliga kärlekens lära och profetia om att offra sitt liv. Franciskus av Assisi blev så djupt berörd av denna din ödmjukhet att han uppmanade till att tvätta varandras fötter, det vill säga att alltid vara redo att tjäna vår nästa. Och han ville att man skulle läsa just detta evangelium för honom kvällen den 3 oktober för åtta hundra år sedan, strax före hans död.
Vi ser profetian om din uppståndelse redan i ditt sätt att älska oss ända till slutet, ända till att ge ditt liv för oss. En så stor kärlek är starkare än döden. Den uppenbarar kärlekens yttersta mening: att leda oss in i Guds eget liv.
När du faller, Jesus, gör du det för att vi ska resa oss efter att vi faller. När du faller gör du det för att lyfta upp de som ligger nedtryckta av orättvisa, av lögn, av varje form av utnyttjande och varje slags våld, av den misär som skapas av den individuella vinningens ekonomi i stället för det gemensamma bästa. När du faller gör du det för att jag ska kunna resa mig.
Vi ber tillsammans:
℟. Res oss upp, Herre.
När våra misstag tynger ner oss:
℟. Res oss upp, Herre.
När ansvarets börda trycker oss:
℟. Res oss upp, Herre.
När vi faller i depression:
℟. Res oss upp, Herre.
När vi sviker våra beslut:
℟. Res oss upp, Herre.
När vi dras in i ett beroende:
℟. Res oss upp, Herre.
Pater noster
Pro peccatis suæ gentis, vidit Iesum in tormentis, et flagellis subditum.
Stabat Mater: För oss fallna mänskor plågad, smärtans kalk, till brädden rågad hon nu Sonen tömma ser.
Åttonde stationen - Jesus möter Jerusalems kvinnor
℣. Adoramus te, Christe, et benedicimus tibi.
℟. Quia per sanctam crucem tuam redemisti mundum.
“En stor folkmassa följde med, och kvinnor som sörjde och klagade över honom. Jesus vände sig om och sade till dem: »Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn. Det kommer en tid då man skall säga: Saliga de ofruktsamma, de moderliv som inte har fött och de bröst som inte har gett di. Då skall man säga till bergen: Fall över oss, och till höjderna: Dölj oss. Ty om man gör så med det gröna trädet, vad skall då inte ske med det förtorkade?«” Luk 23:27-31)
Ur Franciskus av Assisis skrifter (Pater 5: FF 270)
”Ske din vilja, såsom i himlen så ock på jorden: så att vi älskar dig av hela vårt hjärta, alltid med tanken riktad mot dig; av hela vår själ, alltid med längtan efter dig; av hela vårt sinne, med din ära som målet för alla våra avsikter; och med all vår kraft, med all vår energi och själens och kroppens sinnen som ett offer och lovsång till din kärlek och inte till något annat; så att vi älskar vår nästa som oss själva, genom att efter bästa förmåga dra alla till din kärlek, glädjas åt andras goda som om det vore vårt eget och i det onda lida tillsammans med dem och inte göra någon människa någon skada.”
Kvinnorna, har alltid följt och tjänat dig, Jesus, från början av din förkunnelse. De finns där även under korset. Där det finns lidande eller nöd, där finns kvinnorna: på sjukhus och äldreboenden, på vårdhem och mottagningar, i familjehem med de mest utsatta barnen, i missionernas mest avlägsna utposter öppnar de skolor och vårdcentraler, i krigs- och konfliktområden hjälper de sårade och trösta de överlevande.
Kvinnorna har tagit dig på allvar; de har också tagit dessa dina hårda ord på allvar: i århundraden har de gråtit över sig själva och över sina barn – bortförda och fängslade under en demonstration, politiskt deporterade utan medkänsla, skeppsbrutna under desperata resor, nedmejade i krigszoner, utplånade i förintelseläger.
Kvinnorna fortsätter att gråta. Ge också var och en av oss, Herre, ett medlidande hjärta, ett moderligt hjärta, och förmågan att känna andras lidande. Ge oss åter tårar, Herre, så att vår medvetenhet inte försvinner i likgiltighetens dimmor, så att vi kan förbli mänskliga.
Vi ber tillsammans:
℟. Ge oss tårar, Herre.
För att gråta över krigens katastrofer:
℟. Ge oss tårar, Herre.
För att gråta över massakrer och folkmord:
℟. Ge oss tårar, Herre.
För att gråta med mödrar och hustrur:
℟. Ge oss tårar, Herre.
För att gråta över de mäktigas cynism:
℟. Ge oss tårar, Herre.
För att gråta över vår egen likgiltighet:
℟. Ge oss tårar, Herre.
Pater noster
Eia, Mater, fons amoris, me sentire vim doloris fac, ut tecum lugeam.
Stabat Mater: Och hon hör emellan ropen av den grymma pöbelhopen, huru han till Fadern ber.
Nionde stationen - Jesus faller för tredje gången
℣. Adoramus te, Christe, et benedicimus tibi.
℟. Quia per sanctam crucem tuam redemisti mundum.
” Jesus svarade: »Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.«” (Joh 14:6-7)
Ur Franciskus av Assisis skrifter (Rnb XXIII, 3: FF 64)
”Vi tackar dig, för liksom du har skapat oss genom din Son, så har du i din heliga kärlek, med vilken du har älskat oss, låtit samme sanne Gud och sanne människa födas av den härliga, saliga Jungfru Maria; och genom hans kors, blod och död har du velat frälsa oss från slaveriet.”
Du som ”för oss föddes längs vägen” (S:t Franciskus), faller nu för tredje gången på den smärtsamma väg som leder dig till Golgota.
Dina tre fall påminner oss om att det inte finns något fall i våra liv där du inte är vid vår sida. Ja, du är med oss i all vår svaghet, och du kan och vill resa oss upp varje gång vi faller, eftersom du vill att var och en av oss tillsammans med dig ska nå Fadern och finna livet – det sanna, det eviga, det som ingen och inget längre kan ta ifrån oss.
När vi följer dina spår spelar det ingen roll hur många gånger vi faller; det viktiga är att du är vid vår sida och vill resa oss upp igen, gång på gång, otaliga gånger. För din kärlek, din förlåtelse och din barmhärtighet är oändligt mycket större än vår svaghet. Stöd oss i vår otro och ge oss nåden att tro att du kan hjälpa oss resa oss upp igen.
Vi ber tillsammans:
℟. Använd oss, Jesus.
För att hjälpa alla som faller resa sig:
℟. Använd oss, Jesus.
För att hjälpa de som blir liggande resa sig:
℟. Använd oss, Jesus.
För att hjälpa de mest sårbara resa sig:
℟. Använd oss, Jesus.
För att hjälpa de som vi tänker ”får skylla sig själva”, att resa sig:
℟. Använd oss, Jesus.
För att hjälpa de som verkar omöjliga att rädda, att resa sig:
℟. Använd oss, Jesus.
Pater noster
Fac ut ardeat cor meum, in amando Christum Deum, ut sibi complaceam.
Stabat Mater: Jesu moder, kärleks källa, då jag ser dig tårar fälla, vill jag gråta ock med dig.
Tionde stationen - Jesus berövas sina kläder
℣. Adoramus te, Christe, et benedicimus tibi.
℟. Quia per sanctam crucem tuam redemisti mundum.
“Soldaterna som hade korsfäst Jesus tog hans kläder och delade upp dem i fyra delar, en på varje soldat. De tog också långskjortan, men den hade inga sömmar utan var vävd i ett enda stycke. De sade därför till varandra: »Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som skall ha den.« Ty skriftordet skulle uppfyllas: De delade upp mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad. Det var vad soldaterna gjorde.” (Joh 19:23-24)
Ur Franciskus av Assisis skrifter (LOrd, 28–29: FF 221)
”Se Guds ödmjukhet, bröder, och öppna era hjärtan inför honom; ödmjuka er även ni, så att han kan upphöja er. Behåll därför ingenting för er själva, så att han som helt och hållet offrat sig själv åt er också helt och fullt kan ta emot er.”
Jesus, du valde att avstå från den gudomliga härligheten för att ikläda dig ” vår mänsklighet och svaghet” (S:t Franciskus). Och nu slits dina kläder av dig, i ett grymt försök att förödmjuka dig och beröva dig även din mänskliga värdighet.
Detta upprepas ständigt även i vår tid. När auktoritära regimer tvingar fångar att vara halvnakna i kala celler eller på innergårdar. När de som torterar inte nöjer sig med att slita av kläder, utan också river sönder hud och kött. När de som tillåter visiteringar inte respekterar människans värdighet. När våldtäktsmän och förövare behandlar sina offer som objekt. När nöjesindustrin använder nakenhet för att locka åskådare. När medierna blottar människor inför allmänheten. Och när vår nyfikenhet inte respekterar andras integritet och privatliv.
Påminn oss, Herre, om att varje gång vi inte respekterar andras värdighet, förmörkas vår egen; och varje gång vi beter oss omänskligt mot någon, blir vi själva mindre mänskliga.
Vi ber tillsammans:
℟. Klä oss, Jesus.
Med din oändliga ödmjukhet:
℟. Klä oss, Jesus.
Med respekt för varje människa:
℟. Klä oss, Jesus.
Med medlidandets känsla:
℟. Klä oss, Jesus.
Med en förnyad känsla för blygsamhet:
℟. Klä oss, Jesus.
Med kraften att försvara varje människas värdighet:
℟. Klä oss, Jesus.
Pater noster
Sancta Mater, istud agas, Crucifixi fige plagas cordi meo valide.
Stabat Mater: Dina kval må mig förtära! Honom älska, honom ära, o Maria, lär du mig.
Elfte stationen - Jesus spikas fast på korset
℣. Adoramus te, Christe, et benedicimus tibi.
℟. Quia per sanctam crucem tuam redemisti mundum.
“Han bar själv sitt kors ut till den plats som kallas Skallen, på hebreiska Golgota. Där korsfäste de honom tillsammans med två andra, en på var sida med Jesus i mitten.” (Joh 19:17-18)
Ur Franciskus av Assisis skrifter (Cant 23–26: FF 263)
Lovad vare du, min Herre,
för dem som förlåter för din kärleks skull
och uthärdar sjukdom och lidande.
Saliga de som uthärdar i frid,
för av dig, den Högste, ska de bli krönta.
Jesus, fastspikad på korset som en förbrytare, men med en titel som avslöjar din kunglighet, visar du oss vad sann makt är. Inte den som tror sig ha rätt att bestämma över andras liv och död, utan den som verkligen kan besegra döden genom att offra sitt liv – och vara livgivande genom att acceptera döden.
Du visar att den sanna makten inte är den som använder styrka och våld för att härska, utan den som kan bära hela mänsklighetens ondska – vår, min – och övervinna den med kärlekens kraft, som visar sig i förlåtelsen.
Du är kung och du regerar från korset: du använder inte arméernas skenbara styrka, utan kärlekens skenbara svaghet, som låter sig spikas fast. Du är kung och ditt kors blir den axel kring vilken historien och hela universum kretsar, för att inte falla in i oförmågan att älska.
Du, korsfäste kung, påminn oss om att om vi vill dela din kunglighet måste även vi lära oss att förlåta, av kärlek till dig, och bära livets svårigheter i frid, för det som segrar är inte kärleken till makt, utan kärlekens kraft.
Vi ber tillsammans:
℟. Lär oss att älska.
När vi drabbas av orättvisor:
℟. Lär oss att älska.
När vi vill hämnas:
℟. Lär oss att älska.
När vi frestas av våld:
℟. Lär oss att älska.
När vi tycker att det är omöjligt att förlåta:
℟. Lär oss att älska.
När vi känner oss korsfästa:
℟. Lär oss att älska.
Pater noster
Tui Nati vulnerati, tam dignati pro me pati, poenas mecum divide.
Stabat Mater: Helga moder, lär mig känna Jesu kval, att de må bränna djupt sig in i uti min själ.
Tolfte stationen - Jesus dör på korset
℣. Adoramus te, Christe, et benedicimus tibi.
℟. Quia per sanctam crucem tuam redemisti mundum.
“Jesus visste att nu var allt fullbordat, och för att skriftordet skulle uppfyllas sade han: »Jag är törstig.« 29Där stod ett kärl som var fyllt med surt vin. De satte därför en svamp som doppats i det sura vinet på en isopstjälk och förde den till hans mun. 30När Jesus hade fått det sura vinet sade han: »Det är fullbordat.« Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande.” (Joh 19: 28-30)
Ur Franciskus av Assisis skrifter (2 Lfed 11–13: FF 184)
”Och detta var hans Faders vilja: att hans välsignade och älskade Son, som han har gett oss och som föddes för vår skull, skulle offra sig själv genom sitt eget blod som offer och offergåva på korsets altare – inte för sin egen skull, eftersom allt har skapats genom honom, utan för att sona våra synder och lämna oss ett exempel, så att vi kan följa i hans spår.”
”Det är fullbordat.” Det betyder inte att allt är slut, utan att det som var anledningen till att du, Jesus, blev en av oss nu har nått sitt mål: du har fullgjort den uppgift som Fadern gav dig, och nu kan du återvända till honom och leda oss dit.
Från och med nu vet vi att när vi dras till dig och lyfter vår blick mot dig, står vi inför honom som försonar oss, som utplånar vår ”skuld” och för oss in i helgedomen som är Guds eget liv. Vi står inför honom som, genom att uppfylla inkarnationens syfte, gör det möjligt att förverkliga den djupaste meningen med våra liv: att vara Guds barn, att vara Guds mästerverk.
Hjälp oss, Herre, att ta emot den helige Andes gåva, som du utgöt över oss redan i din dödstund på korset, och låt oss tillsammans med dig få gå från denna värld till Fadern.
Vi ber tillsammans:
℟. Ge oss din Ande, Herre.
Så att vi blir nya skapelser och lever i Gud:
℟. Ge oss din Ande, Herre.
Så att vi får erfara att vår skuld är utplånad:
℟. Ge oss din Ande, Herre.
Så att vi kan be: ”Abba, Fader”:
℟. Ge oss din Ande, Herre.
Så att vi tar emot varje människa som en bror och syster:
℟. Ge oss din Ande, Herre.
Så att vi upptäcker livets yttersta mening:
℟. Ge oss din Ande, Herre.
Pater noster
Vidit suum dulcem Natum, moriendo desolatum, dum emisit spiritum.
Stabat Mater: Han i smärta har sig vridit, han för mig har döden lidit. Låt mig i hans kval få del.
Trettonde stationen - Jesus lyfts ner från korset
℣. Adoramus te, Christe, et benedicimus tibi.
℟. Quia per sanctam crucem tuam redemisti mundum.
“Josef från Arimataia, som var lärjunge till Jesus fast i hemlighet, av rädsla för judarna, bad efteråt Pilatus att få ta ner Jesu kropp. Pilatus tillät det, och Josef gick och tog ner kroppen. Nikodemos kom också dit, han som första gången hade sökt upp Jesus på natten, och han hade med sig en blandning av myrra och aloe, omkring trettio kilo. (Joh 19:38-39)
Ur Franciskus av Assisis skrifter (Cant 27–31: FF 263)
Lovad vare du, min Herre,
för vår syster den lekamliga Döden,
vilken ingen levande förmår undfly.
Ve dem som dör i dödssynd.
Saliga de som möter döden
inneslutna i din allraheligaste vilja.
Jesus har just dött, och hans död börjar redan bära sina första frukter. Josef från Arimataia och Nikodemos, som var Jesu lärjungar i hemlighet av rädsla för att visa sig öppet, finner nu modet att gå till Pilatus för att be om hans kropp. De utför agerar med mänsklig barmhärtighet: att ta ner en dömd från korset och begrava honom med värdighet och respekt.
Det borde inte finnas kroppar som inte återlämnas eller begravs. Mödrar, släktingar och vänner till de dömda borde aldrig tvingas förödmjuka sig inför makten för att få tillbaka kvarlevorna av sina nära. Även en död kropp behåller människans värdighet och får inte skändas, gömmas undan, förstöras, hållas kvar eller nekas en värdig begravning. Inte bara kroppen hos en rättskaffens människa, utan till och med kroppen hos en brottsling förtjänar respekt.
Jesus, du blev orättvist gripen, torterad, dömd och dödad, men din kropp blev återlämnad och hedrad; låt vår tid, som har förlorat respekten för de levande, åtminstone bevara respekten för de döda.
Vi ber tillsammans:
℟. Lär oss medkänsla.
För att känna fångarnas lidande:
℟. Lär oss medkänsla.
För att visa solidaritet med politiska fångar:
℟. Lär oss medkänsla.
För att förstå gisslans familjer:
℟. Lär oss medkänsla.
För att sörja de döda under rasmassorna:
℟. Lär oss medkänsla.
För att visa respekt för alla avlidna:
℟. Lär oss medkänsla.
Pater noster
Fac me tecum pie flere, Crucifixo condolere, donec ego vixero.
Stabat Mater: Moder, låt med dig mig gråta, ty att Gud må mig förlåta, syndens straff din Son nu bär.
Fjortonde stationen Jesus läggs i graven
℣. Adoramus te, Christe, et benedicimus tibi.
℟. Quia per sanctam crucem tuam redemisti mundum.
”De tog Jesu kropp och lindade den med linnebindlar tillsammans med kryddorna så som judarna brukar göra vid en gravläggning. Intill platsen där Jesus hade blivit korsfäst fanns en trädgård och i trädgården en ny grav där ännu ingen hade blivit lagd. Där lade de Jesus, eftersom det var den judiska förberedelsedagen och graven låg nära.” (Joh 19:40-42)
Ur Franciskus av Assisis skrifter (2 Lfed 61–62: FF 202)
”Må varje skapelse i himlen, på jorden, i havet och i djupen frambära lov, ära, heder och välsignelse åt honom som led så mycket för oss, som har gett oss så många goda gåvor och kommer att ge oss ännu i framtiden. Ty han är vår styrka och vår kraft; han som ensam är god, ensam den Högste, ensam allsmäktig, underbar och härlig; han ensam är helig, värdig lov och välsignad i evigheters evighet. Amen.”
Allt började i en trädgård, Eden, som de första människorna fick som gåva och ansvar, och från vilken de fördrevs eftersom de inte litade på Gud. Allt börjar på nytt i en trädgård, där Jesus blev begravd och där han uppstod: en plats där den gamla skapelsen, svag och dödlig, förvandlas till en ny skapelse som får del av Guds eget liv.
Denna plats är porten genom vilken Jesus steg ner till dödsriket och ingången till paradiset – inte längre jordiskt och tillfälligt, utan himmelskt och evigt. Det är platsen för den sista vördnassfulla gesten och de sista tårarna som fälldes över den döde Kristus. Det är också platsen för det första mötet med den Uppståndne, som nu lever för alltid – igenkännbar först när han kallar oss vid namn eller öppnar våra ögon, och omöjlig att hålla kvar.
Det är platsen där Maria från Magdala får uppdraget att förkunna att döden är besegrad, eftersom Jesus från Nasaret har uppstått: han är Herren, den Levande som aldrig mer kan dö.
Sedan dess blir också vi – genom dopet – begravda tillsammans med Jesus i denna trädgård, med det säkra hoppet att han som uppväckte Kristus från de döda också ska ge liv åt våra dödliga kroppar genom sin Ande som bor i oss.
Vi tackar dig, Herre, för att du har gett en fast grund för vårt hopp om evigt liv.
Vi ber tillsammans:
℟. Kom, Herre Jesus.
För att vandra med oss i trädgården:
℟. Kom, Herre Jesus.
För att torka våra tårar:
℟. Kom, Herre Jesus.
För att ge oss ett säkert hopp:
℟. Kom, Herre Jesus.
För att rulla bort stenen som tynger våra hjärtan:
℟. Kom, Herre Jesus.
För att låta oss ana paradiset:
℟. Kom, Herre Jesus.
Pater noster
Quando corpus morietur, fac ut animæ donetur, Paradisi gloria.
Amen.
Stabat Mater: Låt vid korset mig få dröja. Ödmjukt där jag knä vill böja vid din sida, moder kär. Amen
Vid slutet av denna korsvandring gör vi till vår, den bön med vilken den helige Franciskus inbjuder oss att leva våra liv som en väg i en allt djupare delaktighet i kärleksrelationen som förenar Fadern, Sonen och den helige Ande.
Allsmäktige, evige, rättvise och barmhärtige Gud,
ge oss arma människor nåden att för din kärleks skull
göra det som vi vet att du vill
och alltid vilja det som behagar dig,
så att vi, inombords renade,
inombords upplysta
och brinnande av den helige Andes eld,
kan följa i din älskade Son spår,
vår Herre Jesus Kristus,
och genom din nåd allena nå fram till dig, o Högste,
du som i den fullkomliga Treenigheten
och den enkla Enheten lever och råder och blir förhärligad,
Gud allsmäktig i evigheters evighet.
Amen.
Vi avslutar med den gamla bibliska välsignelsen (jfr 4 Mos 6:24–26), med vilken den helige Franciskus brukade välsigna bröderna och folket, så ofta att den har kommit att kallas “hans” välsignelse (jfr BfL: FF 262).
Välsignelse
Herren vare med er.
℟. Och med din ande.
Herren välsigne och bevare er.
℟. Amen.
Herren låte sitt ansikte lysa över er och vare er nådig.
℟. Amen
Herren vände sitt ansikte till er och give er frid
℟. Amen
Välsigne er Gud allsmäktig,
Fadern ✠ och Sonen ✠ och den Helige Ande ✠.
℟. Amen.
CRUX FIDELIS
