Herrens lidande: ”Jesus förvandlade korsfästelsen till frälsning”

Vatican News

Påve Leo XIV ledde liturgin över vår Herre Jesu Kristi lidande och död i Peterskyrkan på långfredagseftermiddagen. Långfredagen är den enda dagen på året då ingen mässa firas.

Kyrkan firar i stället den högtidliga liturgin för Herrens lidande, som består av tre delar: ordets liturgi, som kulminerar i läsningen av passionsberättelsen enligt Johannes; tillbedjan av korset; och mottagandet av den heliga kommunionen.

Efter passionsläsningen höll fader Roberto Pasolini sin predikan.

Jesus lät sig ledas till den största kärleken

Fader Pasolini inledde med att påminna om att liturgin denna dag inbjuder oss att betrakta Herrens lidande, och varnade för att Kristi kors riskerar att förbli oförståeligt om vi ser det som en isolerad händelse.

Det är i själva verket höjdpunkten i en väg där Jesus lärde sig att lyssna till och ta emot Faderns röst och låta sig ledas till den största kärleken.

Han påminde också om att vi under stilla veckan har hört de så kallade ”Herrens tjänarsånger” ur profeten Jesaja, där en mystisk tjänare framträder som genom vilken Gud bringar frälsning.

I den första sången kallas tjänaren att ”öppna de blindas ögon” och föra fångar ut ur mörkret – utan våld och med stor mildhet.

Men detta uppdrag är inte lätt att omfamna.

Känslan av att allt arbete är förgäves

I den andra sången upplever tjänaren, efter sina ansträngningar, den bittra känslan att allt arbete varit förgäves.

”Detta är en kris som förr eller senare drabbar alla som följer Herren”, sade pater Pasolini – känslan av att inte komma någonstans trots trofasthet.

Men i verkligheten är det bara en illusion.

I den tredje sången möts tjänaren av fientlighet och våld från dem han vill hjälpa – men han fortsätter ändå sin väg utan att fly.

I den fjärde sången når våldet sin höjdpunkt: tjänaren blir så misshandlad att han blir oigenkännlig.

Och ändå lär han sig att inte besvara ont med ont.

Jesus bröt kedjan

Efter att ha reflekterat över dessa sånger betonade fader Pasolini att Jesus inte bara hörde dem – han levde dem fullt ut.

Med full tillit till Faderns vilja förvandlade han korsfästelsen till en frälsningshändelse.

Världen, sade han, känner ofta bara två vägar inför det onda: att ge efter eller att besvara det med mer ondska – något vi ser i krig, splittring och trasiga relationer.

Men Jesus bröt denna kedja, inte genom större makt, utan genom att ta emot lidandet.

Genom att gå korsets väg lärde han sig den svåraste lydnaden: att älska även fienden.

Att gå mot strömmen

Predikanten beklagade att vi lever i en värld där Guds röst inte längre vägleder mänskligheten som tidigare. Krig fortsätter, orättvisor ökar och de svagaste drabbas hårdast.

Det verkar som om en gemensam röst som kan leda världen saknas.

Och ändå finns det, sade han, en tyst mängd människor som lyssnar till en annan röst – vissa känner igen den som Guds vilja, andra som samvetets kallelse.

Det är vanliga människor som, ofta utan att veta det, följer samma väg som Herrens tjänare.

De gör inget extraordinärt, men lever varje dag för att tjäna andra.

Det är tack vare dem som det onda inte får sista ordet.

Världen behöver frälsning

Världen behöver fortfarande räddas från våld, orättvisor och splittring.

Men denna frälsning kommer inte från politiska eller militära beslut, utan genom dem som lever enligt Herrens väg.

Detta är vad Jesus gjorde: han tog Faderns vilja på allvar och levde den till slutet, ”med höga rop och tårar”.

Nu har denna ”korsets melodi” anförtrotts också åt oss.

Herren behöver oss

Vi kan ta emot detta uppdrag om vi accepterar att ingen situation är för svår, ingen människa förlorad och ingen fiende hindrar oss från att älska.

Genom att inte besvara ont med ont, genom tålamod och tro på det goda, kan vi bli redskap för Guds frälsning.

I en tid präglad av hat och våld – där till och med Guds namn används för att rättfärdiga krig – är de kristna kallade att närma sig korset utan rädsla.

Där, på ”tronen” som är korset, lär vi oss att härska genom att ge våra liv i tjänst för andra.

Och om vi håller fast vid vår tro, avslutade fader Pasolini, kommer våra liv att bli en sång – av både glädje och lidande – där den största kärlekens toner kan höras.