Påvens audiens: ”Kyrkans gudomlighet och mänsklighet är i harmoni”

Vatican News

I en serie katekeser om det Andra Vatikankonciliet går påve Leo XIV igenom konciliets 16 officiella dokument: fyra konstitutioner, nio dekret och tre deklarationer. Denna onsdag fortsatte han sin trosundervisning om konstitutionen Lumen Gentium, under den allmänna audiensen på Petersplatsen.

Påve Leo beskrev kyrkan som en komplex och ”mångskiftande verklighet” där det mänskliga och det gudomliga förenas. Den är inte bara en historisk institution med mänskliga brister, utan samtidigt Kristi mystiska kropp som gör Gud synlig i världen. Genom medlemmarnas svaghet och genom praktisk kärlek caritas fortsätter Kristus att verka och förverkliga evangeliet i historien.

Påvens katekes 4 mars 2026

Kära bröder och systrar, Idag fortsätter vi våra studier av konciliets konstitution Lumen gentium - en dogmatisk konstitution om kyrkan.

I det första kapitlet, som främst syftar till att besvara frågan om vad kyrkan är, beskrivs kyrkan som en ”mångskiftande verklighet” (nr 8). Nu frågar vi oss: vad består denna sammansatthet av? Vissa kanske svarar att kyrkan är mångskiftande i betydelsen att hon är ”komplicerad” och därför svår att förklara; andra kanske tänker att hennes mångskifandet härrör från det faktum att hon är en institution djupt rotad i två tusen år av historia, med egenskaper som skiljer sig från alla andra sociala eller religiösa grupper. På latin indikerar dock ordet ”complex” snarare den ordnade föreningen av olika aspekter eller dimensioner inom samma verklighet. Av denna anledning kan Lumen gentium bekräfta att kyrkan är en väl organiserad kropp, i vilken de mänskliga och gudomliga dimensionerna samexisterar utan åtskillnad och utan sammanblandning.

Två dimensioner

Den första dimensionen är omedelbart märkbar, i det att kyrkan är en gemenskap av män och kvinnor som delar glädjen och kampen i att vara kristna, med sina styrkor och svagheter, som förkunnar evangeliet och blir ett tecken på Kristi närvaro, som följer oss på vår livsvandring. Ändå är denna aspekt – som också är tydlig i dess institutionella organisation – inte tillräcklig för att beskriva kyrkans sanna natur, eftersom hon också har en gudomlig dimension. Den sistnämnda består inte i en idealisk perfektion eller en andlig överlägsenhet hos dess medlemmar, utan i det faktum att kyrkan är frambragt genom Guds plan för mänskligheten, förverkligad i Kristus.

Därför är kyrkan på samma gång en jordisk gemenskap och Kristi mystiska kropp, en synlig församling och ett andligt mysterium, en verklighet närvarande i historien och ett folk på vandring mot himlen (LG, 8; KKK, 771). De mänskliga och gudomliga dimensionerna integreras harmoniskt, utan att den ena överskuggar den andra; och därför lever kyrkan i denna paradox. Hon är en verklighet som är både mänsklig och gudomlig, som välkomnar den syndiga människan och leder henne till Gud.

Kristi kyrka förkroppsligad i historien

För att belysa detta ecklesiastiska tillstånd hänvisar Lumen gentium till Kristi liv. Faktum är att de som mötte Jesus längs Palestinas vägar upplevde hans mänsklighet, hans ögon, hans händer, ljudet av hans röst. De som bestämde sig för att följa honom rördes just av upplevelsen av hans välkomnande blick, beröringen av hans välsignande händer, hans ord av befrielse och helande. Samtidigt öppnade sig dock lärjungarna, genom att följa denne man, för ett möte med Gud. Sannerligen, Kristi kött, hans ansikte, hans gester och hans ord uppenbarar synligt den osynlige Guden.

I ljuset av Jesus kan vi nu återvända till kyrkan: när vi ser nära på henne upptäcker vi en mänsklig dimension bestående av verkliga människor, som ibland visar evangeliets skönhet och andra gånger kämpar och gör misstag som alla andra. Det är dock just genom hennes medlemmar och hennes begränsade jordiska aspekter som Kristi närvaro och hans frälsande handling uppenbaras. Som Benedictus XVI sade finns det ingen motsättning mellan evangeliet och institutionen; tvärtom tjänar kyrkans strukturer just till ”förverkligandet och konkretiseringen av evangeliet i vår tid” (Tal till schweiziska biskopar, 9 november 2006). En idealisk och ren kyrka, separerad från jorden, existerar inte; endast Kristi enda kyrka, förkroppsligad i historien.

Gud synlig genom vår svaghet

Detta utgör kyrkans helighet: det faktum att Kristus har sin boning i henne och fortsätter att ge sig själv genom sina medlemmars litenhet och bräcklighet. När vi begrundar detta ständiga mirakel som äger rum i henne, förstår vi ”Guds metod”: Han gör sig synlig genom de skapades svaghet och fortsätter att uppenbara sig och att verka. Av denna anledning uppmanar påven Franciskus oss alla, i Evangelii gaudium, att lära oss ”att ta av oss skorna inför den andres heliga mark (jfr 2 Mos 3:5)” (nr 169). Detta gör det möjligt för oss än idag att bygga upp kyrkan: inte bara genom att organisera dess synliga former, utan genom att forma det andliga bygge som är Kristi kropp, genom gemenskap och kärlek oss emellan.

Sannerligen, kärleken genererar ständigt den Uppståndnes närvaro. ”Om vi bara alla kunde låta våra tankar dröja vid den enda saken, kärleken! Det är det enda, förstår ni, som både överträffar allt, och utan vilket allt är värt ingenting, och som drar allt till sig, var det än befinner sig” (Predikan 354, 6, 6).