Påvens audiens: ”Kyrkan är en profetia om den enhet och fred som Gud kallar oss till”

Vatican News

I en serie katekeser om det Andra Vatikankonciliet går påve Leo XIV igenom konciliets 16 officiella dokument: fyra konstitutioner, nio dekret och tre deklarationer. Denna onsdag fortsatte han sin trosundervisning om konstitutionen Lumen Gentium, under den allmänna audiensen på Petersplatsen.

Denna morgon belyste han Kyrkan som Guds folk, förenade i fred trots olika nationaliteter, språk och kulturer – ”ett tecken placerat mitt i mänskligheten, en påminnelse och en profetia om den enhet och fred som Gud Fadern kallar alla sina barn till”.

Nedan hela påve Leo XIV:s katekes:

Kära bröder och systrar, god morgon och välkomna!

När vi fortsätter vår reflektion över den dogmatiska konstitutionen Lumen gentium (LG) ska vi i dag titta på det andra kapitlet, som är tillägnat Guds folk.

Gud, som skapade världen och mänskligheten och som vill frälsa varje människa, utför sitt frälsningsverk i historien genom att välja ett folk och bo mitt ibland dem. Därför kallar han Abraham och lovar honom ättlingar lika talrika som stjärnorna på himlen och sanden på havets strand (jfr Genesis 22:17–18). Efter att ha befriat dem från slaveriet, sluter Gud ett förbund med Abrahams barn, följer dem, tar hand om dem och samlar dem varje gång de går vilse.

Detta folks identitet formas av Guds handlande och av tron på honom. De är kallade att vara ett ljus för andra folk, som ett fyrtorn som ska dra alla folk, hela mänskligheten, till sig (jfr Book of Isaiah 2:1–5).

Kyrkomötet bekräftar att:

”Allt detta blev en förberedelse till och som en förebild för det nya och fullkomliga förbund, som skulle slutas i Kristus, samt för den fullkomligare uppenbarelse som skulle ges genom Guds eget Ord som blev människa” (LG 9).

Det är verkligen Jesus Christ som, genom att ge sin kropp och sitt blod, förenar detta folk i sig själv och på ett slutgiltigt sätt. Det är nu ett folk som består av medlemmar från varje nation; som förenas genom tron på honom, genom att hålla fast vid honom, genom att leva samma liv som han och genom att besjälas av den Uppståndnes Ande.

Detta är Kyrkan: Guds folk som får sitt liv från Kristi kropp och som själva är Kristi kropp. Det är inte ett folk som alla andra, utan Guds folk, sammankallat av honom och bestående av kvinnor och män från alla jordens folk. Dess enande princip är inte språk, kultur eller etnicitet, utan tron på Kristus. Kyrkan är därför – enligt ett vackert uttryck från kyrkomötet – församlingen av ”alla dem som i tro ser på Jesus” (LG 9).

Det är ett messianskt folk, just därför att det har Kristus, Messias, som sitt huvud. De som tillhör det skryter inte med förtjänster eller titlar, utan endast med gåvan att i Kristus och genom honom vara Guds döttrar och söner. Över varje uppgift eller funktion är det därför viktigaste i Kyrkan att vara inympad i Kristus, att vara Guds barn genom nåden.

Detta är också den enda hederstitel vi bör söka som kristna. Vi är i Kyrkan för att ständigt ta emot liv från Fadern och för att leva som hans barn och som bröder och systrar sinsemellan. Följaktligen är den lag som ger liv åt relationerna i Kyrkan kärleken, sådan som vi tar emot och upplever den i Jesus; och hennes mål är Guds rike, mot vilket hon vandrar tillsammans med hela mänskligheten.

Förenad i Kristus, varje människas Herre och Frälsare, kan Kyrkan aldrig sluta sig inom sig själv, utan är öppen för alla och till för alla. Om de som tror på Kristus tillhör henne, påminner kyrkomötet om att:

”Till denna nya Gudsfolkets kallas alla människor. Därför måste detta folk, medan det förblir ett och ett enda, breda ut sig över hela världen och igenom alla sekler, för att Guds vilja ska förverkliga; han skapade ju i begynnelsen den mänskliga naturen som en och densamma och beslöt att slutligen samla sina barn ur förskingringen till enheten” (LG 13).

Även de som ännu inte har tagit emot evangeliet är därför på något sätt orienterad mot Guds folk, och Kyrkan, som samarbetar i Kristi uppdrag, med kallelsen att sprida evangeliet överallt och till alla (jfr LG 17), så att varje människa kan komma i kontakt med Kristus.

Detta innebär att det i Kyrkan finns, och måste finnas, plats för alla, och att varje kristen är kallad att förkunna evangeliet och vittna i varje miljö där han eller hon lever och arbetar. På så sätt visar detta folk sin katolicitet: det tar emot rikedomarna och resurserna från olika kulturer och erbjuder dem samtidigt evangeliets nyhet för att rena dem och lyfta dem (jfr LG 13).

I detta sammanhang är Kyrkan en, men omfattar alla. En stor teolog beskrev den så här:

”Den unika frälsningens ark måste välkomna all mänsklig mångfald i sitt stora skepp. Den enda festhallen delar ut en föda som hämtas ur hela skapelsen. Kristi sömlösa klädnad är också – och det är densamma – Josefs mångfärgade mantel.”

Det är ett stort tecken på hopp – särskilt i vår tid, som präglas av så många konflikter och krig – att veta att Kyrkan är ett folk där kvinnor och män från olika nationaliteter, språk och kulturer lever tillsammans i tro. Det är ett tecken placerat mitt i mänskligheten, en påminnelse och en profetia om den enhet och fred som Gud Fadern kallar alla sina barn till.