Påve Leo i Monaco: Kristus kallar kyrkan till gemenskap

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

Lördag förmiddag, den 28 mars, mötte påve Leo XIV Monacos troende i katedralen tillägnad den Obefläckade avlelsen i Monte Carlo för gemensam bön. I sin predikan betonade han att evangeliets ljus dämpar sekularismens drivkrafter, som riskerar att reducera människan till individualism och rikedomsproduktion. Tron måste förkunnas med nya medel.

Här följer påve Leo XIV:s ord i sin helhet i svensk översättning.

Kära bröder och systrar!

Hos Gud och inför Gud har vi en förespråkare: Jesus Kristus, den rättfärdige (jfr 1 Joh 2:1–2). Med dessa ord hjälper aposteln Johannes oss att förstå frälsningsmysteriet. I vår bräcklighet, tyngda av den syndabörda som präglar vår mänsklighet, oförmögna att med egna krafter omfamna livets och lyckans fullhet, har vi nåtts av Gud själv genom hans Son Jesus Kristus. Han – säger aposteln – har som ett försoningsoffer tagit på sig människans och världens ondska, burit den med oss och för oss, genomgått den och förvandlat den, och befriat oss för alltid.

Kristus är det dynamiska centrumet, han är hjärtat i vår tro, och det är utifrån denna centralitet som jag vill vända mig till er, samtidigt som jag hjärtligt hälsar Hans Höghet Prins Albert, Hans Excellens msgr. Dominique-Marie David, de närvarande prästerna och ordensfolket, och vill uttrycka min glädje över att vara här och få dela er kyrkliga vandring.

Den första aspekten gäller gåvan av gemenskap. Jesus Kristus, den rättfärdige, som inför Fadern förmedlar förbön för mänskligheten, försonar oss med Honom och med varandra. Han kommer inte för att fälla en fördömande dom, utan för att erbjuda alla sin barmhärtighet som renar, helar, förvandlar och gör oss till en del av Guds enda familj. Hans medkännande och barmhärtiga sätt gör honom till en ”förespråkare” av de fattiga och syndarna - inte för att stödja det onda, utan för att befria dem från förtryck och slaveri och göra dem till Guds barn och bröder och systrar till varandra. Det är ingen slump att Jesu handlingar inte begränsar sig till det fysiska eller andliga helandet av personen, utan också omfattar en viktig social och politisk dimension: den helade personen återintegreras, i all sin värdighet, i det mänskliga och religiösa samhället från vilket han eller hon ofta just på grund av sin sjukdom eller synd hade uteslutits.

Denna gemenskap är kyrkans främsta kännetecken; kyrkan är kallad att i världen spegla Guds kärlek, som inte gör skillnad på människor (jfr Apg 10:34). I detta avseende vill jag säga att er kyrka här i Furstendömet Monaco besitter en stor rikedom: att vara en plats, en verklighet där alla möts av välkomnande och gästfrihet, i den sociala och kulturella mångfald som är ett av era utmärkande drag. Furstendömet Monaco är just en liten stat som dock har en brokig befolkning bestående av monegaskiska, franska, italienska och många andra nationaliteter. En liten kosmopolitisk stat, där mångfalden av ursprung också förknippas med andra socioekonomiska skillnader. I kyrkan blir dessa skillnader aldrig en anledning till uppdelning i sociala klasser, utan tvärtom välkomnas alla som människor och Guds barn, och alla är mottagare av en nådegåva som uppmuntrar till gemenskap, broderskap och ömsesidig kärlek. Detta är den gåva som kommer från Kristus, vår förespråkare, hos Fadern. Vi har ju alla döpts i honom, och därför säger den helige Paulus: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal 3:28).

Det finns dock en andra aspekt som jag anser vara viktig att lyfta fram: evangeliets budskap till människans försvar. I sin önskan att alla ska ta emot det glada budskapet om Faderns kärlek, ställer sig Jesus som ”förespråkare”, framför allt till försvar för dem som ansågs övergivna av Gud och som bedöms vara glömda och utstötta, och blir röst och ansikte för den barmhärtige Guden som ”ger de förtryckta deras rätt.” (Ps 103:6).

Jag tänker då på en kyrka som är kallad att göra sig till ”förespråkare”, det vill säga att försvara människan: hela människan och alla människor. Det handlar om en väg av kritisk och profetisk urskiljning som syftar till att främja ”en helhetsutveckling av mänskligheten, som respekterar dess värdighet och autentiska identitet, liksom dess yttersta mål, som hänvisar till ett mysterium av full gemenskap med den treenige Guden och mellan oss” (Internationella teologiska kommissionen, Quo vadis, humanitas?, 22). 

Detta är den första tjänsten som evangeliet måste utföra: att upplysa människan och samhället så att de, i ljuset av Kristus och hans ord, upptäcker sin egen identitet, meningen med det mänskliga livet, värdet av relationer och social solidaritet, existensens yttersta mål och historiens öde.

I detta sammanhang vill jag uppmuntra er att med entusiasm och generositet ägna er åt evangelisering. Förkunna evangeliet om livet, hoppet och kärleken; för evangeliets ljus till alla, så att varje mans och kvinnas liv försvaras och främjas från befruktningen till det naturliga slutet. Erbjud ny vägledning som kan dämpa de sekularistiska strömningar som riskerar att reducera människan till individualism och grunda det sociala livet på produktionen av rikedom.

Det är viktigt att i förkunnelsen av evangeliet och de trosformer som är så djupt rotade i er identitet och ert samhälle, undvika risken att den reduceras till en vana, även om den är god. En levande tro är alltid profetisk, kapabel att väcka frågor och erbjuda utmaningar: försvarar vi verkligen människan? Skyddar vi människans värdighet genom att värna om livet i alla dess skeden? Är den rådande ekonomiska och sociala modellen verkligen rättvis och präglad av solidaritet? Är den genomsyrad av ansvarsetik, som hjälper oss att gå bortom ”logiken om utbyte av likvärdiga värden och vinst som ett mål i sig” (Benedictus XVI, encyklikan Caritas in veritate, 38), för att bygga ett mer rättvist samhälle?

Kära vänner, att hålla blicken fäst på Jesus Kristus, vår förespråkare hos Fadern, skapar en tro som är rotad i den personliga relationen med honom, en tro som blir vittnesbörd, kapabel att förvandla livet och förnya samhället. Denna tro behöver förkunnas med nya verktyg och språk, även digitala, och alla måste introduceras till den och utbildas i den med kontinuitet och kreativitet. Detta gäller särskilt dem som öppnar sig för mötet med Gud, katekumenerna och de som återvänder till tron, vilka jag uppmanar er att ägna särskild uppmärksamhet.

Må ert skyddshelgon, jungfrun och martyren Devota, inspirera er med sitt exempel, och må den heliga jungfrun Maria, den obefläckade, förmedla för er och alltid vägleda er på er väg.