Påven till spanska präster: ”Var heliga och forma er efter Kristus”

Vatican News

”För att vara de präster som Kyrkan behöver i dag lämnar jag er med samma råd som er helige landsman, den helige Johannes av Ávila: ’Var helt och hållet Hans.’ Var heliga!”

Påve Leo uttryckte dessa ord i ett brev till prästerna i Madrids ärkestift med anledning av prästernas samling Convivium, som äger rum den 9–10 februari i den spanska huvudstaden.

I brevet, undertecknat den 28 januari 2026, på minnesdagen av kyrkoläraren den helige Thomas av Aquino, erkänner påven de utmaningar som präster står inför. Han menar att det mitt i oro och sekularisering finns ett ännu större behov av att gestalta helighet och att hjälpa andra att fylla sina hjärtans djupaste längtan med Herrens närvaro och kärlek.

Kallade till ärlig reflektion över utmaningar och möjligheter

Påven inleder med att konstatera att den tid Kyrkan nu lever i inbjuder präster att stanna upp tillsammans för en lugn och ärlig reflektion – ”inte så mycket för att fastna i omedelbara diagnoser eller i hanteringen av brådskande frågor, utan för att lära oss att på djupet läsa den tid vi är kallade att leva i, och i trons ljus urskilja både de utmaningar och de möjligheter som Herren öppnar för oss”.

På denna väg, säger han, blir det allt viktigare att fostra vår blick och öva oss i urskiljning, så att vi tydligare kan uppfatta vad Gud redan gör – ofta på ett stilla och diskret sätt – i vår mitt och i våra gemenskaper.

Denna tolkning av nuet, betonar påven, kan inte bortse från den kulturella och sociala kontext där tron i dag levs och uttrycks. ”I många sammanhang”, säger han, ”ser vi långt framskridna sekulariseringsprocesser, en växande polarisering i det offentliga samtalet och en tendens att reducera människans komplexitet genom ideologier eller ofullständiga och otillräckliga kategorier.”

Tron riskerar att instrumentaliseras eller göras irrelevant

”I detta sammanhang”, fortsätter påven, ”riskerar tron att instrumentaliseras, banaliseras eller förvisas till irrelevans, medan former av samlevnad som helt bortser från varje hänvisning till transcendens slår rot.”

Därtill kommer, noterar han, ”en djupgående kulturell förändring som inte kan ignoreras”, nämligen ”det gradvisa försvinnandet av gemensamma referensramar”.

Han påminner om att det kristna budskapet under lång tid fann en jordmån som till stor del redan var beredd, eftersom det moraliska språket, de stora frågorna om livets mening och vissa grundläggande begrepp åtminstone delvis delades. Med sorg konstaterar han att ”detta gemensamma underlag har försvagats avsevärt”.

Som följd är många av de grundläggande idéerna som i århundraden hjälpte människor att förstå och föra vidare det kristna budskapet inte längre självklara – och i många fall inte ens begripliga.

”I dag”, säger han, ”möter evangeliet inte bara likgiltighet, utan en annan kulturell horisont, där orden inte längre betyder samma sak och där den första förkunnelsen inte kan tas för given.”

En ny rastlöshet, som bara Kristus kan fylla

Ändå säger påve Leo att han är ”övertygad om att en ny rastlöshet i dag håller på att öppna sig i många människors hjärtan, särskilt hos de unga”, inte minst därför att ”absolutiseringen av välbefinnande inte har gett den förväntade lyckan; en frihet frikopplad från sanningen har inte skapat den utlovade fullbordan; och materiella framsteg i sig har inte förmått tillfredsställa människohjärtats djupa längtan”.

Allt detta, medger han, bidrar till en växande känsla av trötthet och tomhet – tecken på att endast Gud kan fylla dessa tomrum.

Män formade efter Kristus

Med betoning på att Herren redan är verksam och går före oss med sin nåd påminner påven prästerna om att de som Kyrkan behöver i dag ”sannerligen inte är män som definieras av en mångfald av uppgifter eller av resultatens press”, utan snarare ”män formade efter Kristus, som kan bära sitt ämbete genom en levande relation med Honom, närd av eukaristin och uttryckt i en pastoral kärlek präglad av den uppriktiga självutgivelsen”.

Påven förtydligar att detta ”inte handlar om att uppfinna nya modeller eller omdefiniera den identitet vi har mottagit”.

I stället, förklarar han, handlar det om att ”på nytt, med förnyad intensitet, framlägga prästämbetet i dess mest autentiska kärna – att vara alter Christus – och att låta Honom forma våra liv, ena våra hjärtan och ge gestalt åt ett ämbete som levs ur intimitet med Gud, trogen hängivenhet till Kyrkan och konkret tjänst åt det folk som anförtrotts vår omsorg”.

En prästs hela liv, tillägger han, är kallat att peka mot Gud och att ledsaga andra mot Mysteriet, utan att tillägna sig Hans plats.

Genom att återigen betona att Kyrkan är till för alla understryker påven på nytt vikten av prästlig gemenskap.

”Ingen ska känna sig utlämnad eller ensam i utövandet av sitt ämbete”, sa han och uppmanar prästerna att ”tillsammans stå emot den individualism som utarmar hjärtat och försvagar missionen”.

Påve Leo avslutar med att uppmuntra de spanska prästerna i deras tjänst och manar dem att tillbe Kristus, att vara män av djup bön och att lära sitt folk att göra detsamma.