Påve Leo XIV uppmuntrar påvliga hovets medlemmar i deras tjänst

Vatican News

En ovanlig söndagsaudiens ägde rum den 1 februari i det apostoliska palatset och då påve Leo tog emot de påvliga hovets herrar, kammarofficerare och de påvliga stolsbärarna, de så kallade sediari.

Påve Leo XIV tog tillfället i akt att uttrycka sin tacksamhet och uppskattning för deras dagliga tjänst, som samordnas av regenten för Prefekturen för det påvliga hushållet, monsignore Leonardo Sapienza, och vice-regenten, augustinepater Edward Daleng, och som utförs i en ”anda av trohet mot påven”.

Deras hängivenhet, konstaterade påven, följer och bistår dagligen hans apostoliska uppdrag, till gagn för alla dem som möter honom vid statsbesök, audienser samt vid andra högtidliga och mer informella tillfällen.

– Jag tror att ert arbete, sade påve, kan sammanfattas väl i tre verb som bevarar dess mening och värde: att förbereda, att välkomna och att hälsa. Kvaliteten på ett möte börjar nämligen med den omsorg som präglar förberedelserna, även i de allra minsta detaljerna.

Att förmedla vänlighet genom gester

Deras tjänst kräver uppmärksamhet och ödmjukhet, påpekade påven, och utförs i miljöer rika på ”historia och konst” vid Heliga stolen.

De som medverkar i alla påvliga möten, utöver att organisera dem, måste också visa uppmärksamma ”gester av välkomnande och hälsning som är ädla men inte tillgjorda, eleganta men inte affekterade, för att förmedla vänlighet till alla”.

Detta gör de, sade han, konsekvent och med kärlek, oavsett om det gäller furste eller pilgrim, patriark eller bedjande besökare.

Att vittna genom liv och tro

Det är en ”återhållsam skönhet” som ”kännetecknar det påvliga protokollet”, framhöll påve Leo, och som återspeglas i varje gest hos de påvliga hovets herrar, kammarofficerare och stolsbärare.

Leo XIV uppmanade dem att följa exemplet från dem som gått före dem och att vittna om dessa ”värden genom ett konsekvent liv”.

– Hedersuppdragets tjänst kräver visserligen en särskild professionell etik, men ännu mer en fast tro, sade påve Leo, och betonade att deras handlingar präglas av deras hängivenhet till Kristus, kyrkan och påven.

Avslutningsvis inbjöd påven dem ”att fortsätta utföra sina olika uppgifter med engagemang, var och en enligt sin roll”, och upprepade sin tacksamhet till dem alla.

Det påvliga hushållet

Det påvliga hushållet, Casa Pontificia, är den struktur som omger och bistår påven i hans dagliga liv, officiella uppdrag och ceremoniella funktioner. Hushållets organisation och verksamhet leds av Prefekturen för det påvliga hushållet, som är ett av tre kontor inom den romerska kurian och har sitt säte i det apostoliska palatset i Vatikanen.

Prefekturen inrättades av påve Paulus VI år 1967 genom den apostoliska konstitutionen Regimini Ecclesiae universae och fick sin närmare utformning genom motu proprion Pontificalis Domus år 1968. I dag regleras dess verksamhet av artiklarna 228–230 i den apostoliska konstitutionen Praedicate evangelium. Syftet med reformen var att förenkla och modernisera det påvliga hovet och tydligare anpassa det till Kyrkans pastorala uppdrag.

Prefekturens huvuduppgift är att upprätthålla ordningen inom det påvliga hushållet och att samordna tjänsterna hos både kaplanerna och medlemmarna av den påvliga familjen. Den ansvarar för planering och genomförande av påvliga ceremonier, med undantag för de strikt liturgiska delarna, som sköts av Påvens kontor för liturgiska firanden.

En särskilt viktig uppgift är att organisera påvens audienser – offentliga, privata och särskilda – samt att reglera tillträde till påven. Prefekturen planerar och samordnar också högtidliga mottagningar av statschefer, regeringschefer, ministrar, ambassadörer och andra framstående personer. I dessa sammanhang sker ett nära samarbete med Statssekretariatet för att säkerställa korrekt protokoll och diplomatiska hänsyn.

Prefekturen ansvarar dessutom för frågor som rör de andliga övningarna för påven, kardinalskollegiet och den romerska kurian, vilket understryker dess roll även i påvens andliga liv.

De påvliga hovtitlarna är ämbeten och hedersfunktioner knutna till det Påvliga hushållet. De har vuxit fram ur det historiska påvliga hovet och har genom århundradena haft både praktiska, ceremoniella och symboliska uppgifter. Efter reformerna under 1900-talet, särskilt genom påve Paulus VI, har många titlar förenklats, fått mer begränsade uppgifter eller blivit rent hedersamma. Trots detta bär hovtitlarna fortfarande på ett rikt historiskt arv och bidrar till kontinuitet i Kyrkans institutionella liv.