UNRWA-chefen om Gaza och priset för att blunda

Francesca Merlo – Vatikanstaten

”Vi diskuterade vad UNRWA gör, men också vad som skulle hända om vi hindras från att göra det.” Philippe Lazzarini, generalkommissarie för FN:s hjälp- och arbetsorganisation för palestinska flyktingar (UNRWA), togs emot i audiens av påve Leo XIV på måndagsmorgonen.

Efteråt talade han med Vatican News om mötet, liksom om den humanitära krisen i Palestina och det moraliska ansvar som vilar på en värld som frestas att se bort.

Mötet med påve Leo

Under audiensen med påve Leo, förklarar Lazzarini, kretsade samtalet kring den snabbt försämrade situationen i Gaza, på Västbanken och i östra Jerusalem, samt de bredare regionala konsekvenserna av en konflikt som inte visar några tecken på att närma sig en lösning. I centrum för samtalet stod UNRWA:s roll på marken.

”Vi talade om vad det skulle innebära om myndigheten plötsligt hindrades från att verka i Gaza eller på Västbanken, i avsaknad av ett fungerande alternativ”, säger Lazzarini, och förklarar att ett sådant alternativ endast skulle kunna bestå av ”kapabla och bemyndigade” palestinska institutioner.

”Tillfälligt” – och effekten av det tillfälliga

UNRWA skapades för över sjuttio år sedan som en tillfällig åtgärd, en humanitär bro som endast var avsedd att bestå tills en politisk lösning kunde nås. Att organisationen fortfarande existerar, säger Lazzarini, är inte ett tecken på institutionellt misslyckande, utan på politisk frånvaro.

”Det fanns en föreställning bland medlemsstaterna om att det bara skulle ta några få år att lösa konflikten”, förklarar han. ”Om UNRWA fortfarande finns kvar i dag som en tillfällig men bestående organisation, är det därför att det internationella samfundet under mer än sju decennier inte har förmått att hitta en varaktig politisk lösning på det palestinska folkets situation och på Israel–Palestina-konflikten.”

Med tiden har organisationens mandat utvecklats. ”Under de senaste decennierna”, förklarar Lazzarini, ”har UNRWA i huvudsak varit en organisation för mänsklig utveckling, som tillhandahåller det som en stat normalt skulle erbjuda sina invånare: utbildning och primär hälsovård.”

Stolthet över ett system som fungerar

UNRWA har, förklarar han, försökt skapa en känsla av normalitet, även där rättigheter och möjligheter är begränsade. ”Beroende på var palestinska flyktingar bor kan de ha hindrats från att försörja sig”, noterar han och hänvisar till långvariga begränsningar i Libanon och blockaden av Gaza.

Detta har ökat beroendet, särskilt i takt med att den humanitära krisen har fördjupats, säger Lazzarini, och detta beroende påverkar människors värdighet. Samtidigt tillägger han att många palestinska flyktingar är djupt stolta över det utbildningssystem som UNRWA har byggt upp.

Utbildningen, insisterar Lazzarini, har förblivit orörbar. ”Mark har tagits ifrån dem. Hus har tagits ifrån dem. Men utbildning har aldrig, någonsin tagits ifrån dem”, betonar han. ”Den har alltid varit en källa till stolthet och hopp om en bättre framtid.”

Att undervisa i ”normalitet”

Detta hopp prövas nu mer än någonsin, och han medger att det är en överväldigande utmaning att lära ut normalitet och hopp till generationer som växer upp under bombningar, fördrivning och förlust.

Barnen i Gaza har, säger Lazzarini, gått igenom nästan två år av daglig, omfattande förstörelse. ”Alla har förlorat anhöriga. Många har själva skadats. De har förlorat vänner.” Det handlar om barn som under årtionden har undervisats om ”vikten av de mänskliga rättigheternas universalitet” – bara för att bevittna hur dessa rättigheter ”grovt åsidosätts när det gäller dem själva”.

”Jag måste säga att det är oerhört svårt”, säger han. Och ändå fortsätter han: ”kan vi inte ge upp”. ”Just nu har vi hundratusentals flickor och pojkar som lever bland ruiner, djupt traumatiserade, och som behöver återvända till en skolmiljö.”

Att vänta på återuppbyggnad, varnar han, vore katastrofalt. ”Vi måste hitta sätt att återuppta undervisningen nu”, förklarar han, ”annars kommer vi att få en förlorad generation”, och konsekvenserna skulle sträcka sig långt bortom Gaza. ”Om vi förlorar denna generation”, säger Lazzarini, ”sår vi fröna till mer extremism i framtiden.”

Finansiering av UNRWA

Denna brådska står dock i skarp kontrast till beslut som fattats av vissa givarländer. Vissa uttrycker djup oro för civila liv samtidigt som de fryser eller villkorar sitt stöd till UNRWA. ”Hur förenar man sitt åtagande att lindra mänskligt lidande”, frågar Lazzarini, ”med att vägra kanalisera medel genom en organisation som UNRWA – som har den största närvaron i Gaza och är den främsta leverantören av utbildning och folkhälsa?”

Humanitärt bistånd, betonar han, handlar inte enbart om mat. ”Man behöver skydd. Man behöver vaccin. Man behöver tillgång till rent vatten. Man behöver tillgång till grundläggande utbildning. Många av dessa tillhandahålls endast av UNRWA.”

”Det råder inget tvivel”, tillägger Lazzarini, ”om att det finns en motsägelse mellan att säga sig stödja en humanitär insats och samtidigt vägra stödja ett brett spektrum av avgörande verksamheter.”

Sanningen bakom ”vapenvilan”

Vapenvilan har minskat det dagliga våldet, men Lazzarini varnar för att likställa lugn med en lösning på konflikten. ”Konflikten pågår fortfarande varje dag”, säger han. ”Det sker dagliga överträdelser. Restriktionerna kvarstår.” Hungern kan ha lindrats något, men bristen består. Utöver mat, säger han, ”behöver denna befolkning nästan allt”.

I detta sammanhang menar Lazzarini att journalister har ett särskilt ansvar. ”Gaza och Palestina har varit föremål för ett narrativt krig”, säger han. ”Det har förekommit mycket desinformation. Journalisternas roll är att fortsätta uppmärksamma situationen – kritiskt, noggrant och uthålligt.”

Mer än två år in i kriget har inga internationella journalister tillåtits resa in i Gaza. ”Detta måste förändras”, säger Lazzarini. ”Lokala journalister har betalat ett mycket högt pris och de behöver stöd av internationella journalister.”

Kyrkans stöd

Mot bakgrund av denna känsla av övergivenhet får kyrkans stöd till de lidande palestinierna en särskild betydelse. ”Det är ett budskap om solidaritet till palestinierna, som redan känner att det internationella samfundet har vänt dem ryggen”, säger Lazzarini.

”Det är också ett budskap om hopp”, tillägger han, ”för minoriteter i hela regionen.”

För UNRWA är detta stöd även praktiskt. ”Vi måste värna vårt handlingsutrymme”, avslutar Lazzarini. ”Vi måste säkerställa att vi betraktas som en del av lösningen – en tillgång i uppbyggnaden av framtida palestinska institutioner. Om vi inte gör det ser jag inte var hoppet ska komma ifrån.”