Påven om Dei Verbum: ”I Jesus är Gud och människorna vänner”

Vatican News

Nedan följer hela påve Leo XIV:s katekes: 

Kära bröder och systrar,

Vi har inlett katekescykeln om Andra Vatikankonciliets dokument. I dag börjar vi fördjupa oss i den dogmatiska konstitutionen Dei Verbum om den gudomliga uppenbarelsen. Det är ett av de vackraste och viktigaste dokumenten från konciliet, och som introduktion kan det vara till hjälp att påminna om Jesu ord: ”Jag kallar er inte längre tjänare, ty tjänaren vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att allt vad jag har hört av min Fader har jag låtit er veta” (Joh 15:15).

Jesus öppnar för vänskapsrelation

Detta är en grundläggande punkt i den kristna tron, som Dei Verbum påminner oss om: Jesus Kristus förvandlar radikalt människans relation till Gud. Från och med nu är det en vänskapsrelation. Därför är kärleken det enda villkoret för det nya förbundet.

Den helige Augustinus betonar, när han kommenterar detta avsnitt ur Johannesevangeliet, nådens perspektiv, som ensam kan göra oss till Guds vänner i hans Son (Kommentar till Johannesevangeliet, Homilia 86). Ett gammalt talesätt lyder: “Amicitia aut pares invenit, aut facit” – ”Vänskapen finner jämlikar eller gör dem till sådana.” Vi är inte jämlika Gud, men Gud själv gör oss lika honom i sin Son.

Uppnå likhet med Sonen

Därför kan vi, som vi ser genom hela Skriften, i förbundet urskilja ett första moment av avstånd, eftersom förbundet mellan Gud och människan alltid förblir asymmetriskt: Gud är Gud och vi är skapade varelser. Men genom Sonens ankomst i mänskligt kött öppnas förbundet till sitt yttersta mål: i Jesus gör Gud oss till sina barn och kallar oss att vara lika honom i vår ännu bräckliga mänsklighet. Vår likhet med Gud uppnås alltså inte genom överträdelse och synd, såsom ormen föreslår för Eva (jfr 1 Mos 3:5), utan i relationen med Sonen som blivit människa.

Nytt och evigt förbund

Herrens Jesu ord som vi har påmint om – ”jag har kallat er vänner” – återfinns just i konstitutionen Dei Verbum, som säger:

”Genom denna uppenbarelse talar den osynlige Guden (jfr Kol 1:15; 1 Tim 1:17) i sin stora kärlek till människorna såsom till vänner (jfr 2 Mos 33:11; Joh 15:14–15) och umgås med dem (jfr Bar 3:38) för att inbjuda dem till och ta emot dem i gemenskap med sig” (nr 2).

Redan i Första Moseboken umgicks Gud med de första människorna och förde samtal med dem (jfr Dei Verbum, 3). Och när denna dialog bryts genom synden, upphör inte Skaparen att söka mötet med sina skapelser och att gång på gång upprätta ett förbund med dem. I den kristna uppenbarelsen, då Gud söker oss genom att bli kött i sin Son, återupprättas den dialog som hade avbrutits på ett definitivt sätt: förbundet är nytt och evigt, inget kan skilja oss från hans kärlek.

Gud talar till oss

Guds uppenbarelse har alltså vänskapens karaktär och, liksom i mänsklig vänskap, tål den inte tystnad utan närs av utbytet av sanna ord.

Konstitutionen Dei Verbum påminner oss också om detta: Gud talar till oss. Det är viktigt att förstå skillnaden mellan ord och tomt prat. Det senare stannar vid ytan och skapar ingen gemenskap mellan människor, medan ordet i äkta relationer inte bara tjänar till att utbyta information och nyheter, utan till att uppenbara vilka vi är. Ordet har en uppenbarande dimension som skapar relation med den andre. Så, när Gud talar till oss, uppenbarar han sig själv som den bundsförvant som inbjuder oss till vänskap.

Tala och lyssna

I detta perspektiv är den första hållning vi behöver  att odla lyssnandet, så att det gudomliga Ordet kan tränga in i våra sinnen och våra hjärtan. Samtidigt är vi kallade att tala med Gud, inte för att meddela honom något som han redan vet, utan för att uppenbara oss själva för oss själva.

Härav följer behovet av bön, där vi är kallade att leva och vårda vänskapen med Herren. Detta sker i första hand i den liturgiska och gemensamma bönen, där det inte är vi som avgör vad vi vill höra av Guds ord, utan där det är han själv som talar till oss genom Kyrkan. Det fullbordas i den personliga bönen, som äger rum i hjärtats och tankens inre. I den kristnes dag och vecka får det inte saknas tid som ägnas åt bön, meditation och eftertanke. Endast när vi talar med Gud kan vi också tala om honom.

Vår erfarenhet säger oss att vänskaper kan ta slut genom en dramatisk brytning, men också genom en rad dagliga försummelser som gradvis urholkar relationen tills den går förlorad. Om Jesus kallar oss sina vänner, låt oss då inte lämna denna kallelse ohörd. Låt oss ta emot det, ta hand om denna relation, så kommer vi att upptäcka att just vänskapen med Gud är vår frälsning.