Påven

Påve Leo XIV till Roms unga: ”Vi är inte ensamma – vänskapen med Kristus kan förändra världen”

Med ett långt, personligt tal mötte påve Leo XIV på lördagen de unga i Roms stift. Mötet, som ägde rum kort efter avslutningen av Jubelåret, präglades av stark närvaro, dialog och ett tydligt pastoralt budskap: den kristna tron är ett konkret svar på ensamhet, rotlöshet och meningslöshet i vår tid.

Vatican News

Redan i inledningen slog påven an en varm och familjär ton.

– ”Carissimi giovani, benvenuti!” hälsade han, och riktade samtidigt en särskild tanke till dem som följde samlingen utomhus i kylan. ”Verkligen: välkomna allesammans!”

”Svaret är ni – för vi är inte ensamma”

Påven delade en personlig erfarenhet från samma dag: ett meddelande från en ung släkting som frågat hur han orkar bära alla världens problem och om han inte känner sig ensam.

– ”Svaret, till stor del, är ni! För vi är inte ensamma!” sade Leo XIV och möttes av stark respons från de samlade ungdomarna.

Här knöt han an till mötets huvudtema: gemenskapen som botemedel mot ensamhet, och tron som levande relation snarare än abstrakt idé.

– ”Om vi minns trons skönhet, glädjen i att vara unga och att söka tillsammans, då kan vi veta i vårt hjärta att vi aldrig är ensamma, eftersom Jesus är med oss.”

Minnet av de döda och bönen för de sörjande

I en allvarligare del av talet stannade påven upp inför den tragedi som nyligen drabbat Crans-Montana, där 40 unga människor mist livet. Han kallade sorgen ”stor och gemensam” och betonade kyrkans ansvar att minnas och bära dem som lider.

– ”Livet är så dyrbart. Vi får aldrig glömma de som lider,” sade han, och tillade att kyrkans enhet och förbön är avgörande när ord inte längre räcker.

– ”Just därför är vår bön och vår gemenskap så viktiga: låt oss alltid förbli förenade, som vänner och som bröder och systrar.”

Jubelårets arv: från pilgrimer till vittnen

Med tydlig koppling till Jubelåret som just avslutats påminde påven om de tusentals unga från hela världen som samlades i Rom i augusti.

– ”Människor av varje språk och kultur förenades i samma bön och bad enträget om fred mellan folken,” sade han. Nu, menade påven, är det de romerska ungdomarnas tur att bära detta arv vidare.

– ”Ni kallas inte bara att vara hoppets pilgrimer, utan dess vittnen.”

Ensamhetens ansikte i vår tid

Med skärpa analyserade Leo XIV den moderna ensamheten, som ofta döljer sig bakom ständig kommunikation och digital uppkoppling.

– ”Man kan vara isolerad även mitt bland många människor,” sade han. ”Ett liv av länkar utan relationer och av ‘likes’ utan kärlek gör oss besvikna, eftersom vi är skapade för sanningen.”

Han beskrev hur människans djupaste längtan inte kan stillas av konsumtion, bilder eller tillfälliga njutningar.

– ”Vi är inte bara det vi äter, dricker och andas. Vi bär Guds avbild inom oss – och Gud är relation, liv och kärlek.”

Kristus – solen som inte går ner

Med hjälp av både poesi och teologi fördjupade påven sitt budskap. Han citerade Salvatore Quasimodos välkända dikt om människans ensamhet, men gav den en kristen tolkning.

– ”Det ljus som tränger in i våra sår är inte ett ljus som slocknar. Det är rättfärdighetens sol – Kristus själv.”

Detta möte med Jesus, betonade han, är grunden för både personlig omvändelse och samhällsförvandling.

– ”Det är från mötet med Jesus som kraften kommer att förändra livet och förvandla samhället.”

Helighet: ett sunt och sant liv

När påven talade om framtiden vände han sig direkt till de unga och formulerade sin djupaste önskan för dem.

– ”Jag önskar er alla ett heligt liv.” Han förklarade att orden helig och sund har samma språkliga rot och betonade vikten av ett liv fritt från beroenden och destruktiva mönster.

– ”Om vi vill vara heliga måste vi börja med ett sunt liv och hjälpa varandra bort från det som förstör.”

Här betonade han vänskapens betydelse: – ”Sanna vänner är de som följer med, de som verkligen kan erbjuda ett sunt liv.”

Bön – den mest konkreta handlingen

På frågan om vad man konkret kan göra för att bryta tomhetens och likgiltighetens kedjor gav påven ett tydligt svar:

– ”Först och främst: be.” Han beskrev bönen som en fri handling och ett inre eldcentrum som tänds av Gud själv, särskilt genom eukaristin, evangeliet och psalmerna.

– ”För att tända liv i världen behövs ett brinnande hjärta.”