Påve Leo XIV:s mässa på julnatten: "Räcker denna kärlek för att förändra vår historia?"
Hela påve Leo XIV:s predikan:
Kära bröder och systrar, i årtusenden har folken i alla delar av världen betraktat himlen, och gett namn och former, åt stumma stjärnor. I sin fantasi läste man framtidens händelser i dem och sökte, bland himlakropparna, den sanning som saknades här nere, bland husen. Men trevande i mörkret förblev man ändå förvirrad av sina egna orakel. Denna natt har dock «det folk som vandrar i mörkret sett ett stort ljus, över dem som bodde i mörkrets land strålade ljuset fram.» (Jes 9:1).
För en stjärna överraskar världen, en gnista som just tänts och flammar av liv: «I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias Herren» (Luk 2:11). Han, utan vilken vi aldrig skulle ha funnits, träder in i tiden och rummet, där vi är. Han lever med oss, Han, som offrar sitt liv för oss och upplyser vår natt med frälsning. Det finns inget mörker som denna stjärna inte kan lysa upp, ty i dess ljus ser hela mänskligheten det nya och eviga livets gryning.
Detta är Jesu födelse, Emmanuel. I Sonen som blivit människa ger Gud oss inte något, utan sig själv,« för att friköpa oss från alla synder och göra oss rena » (Tit 2:14). Han föds i natten, Han som frälser oss ur natten: man behöver inte längre söka spåret av den gryende dagen långt borta i rymdens vidder, utan genom att sänka huvudet, mot stallet bredvid.
Det tydliga tecken som den mörka världen tar emot är nämligen «ett barn, lindat och lagt i en krubba» (Luk 2:12). För att finna Frälsaren behöver man inte blicka uppåt, utan sänkta blicken och begrunda: Guds allmakt strålar i ett nyfött barns maktlöshet; det eviga Ordets vältalighet ljuder i ett spädbarns första skrik; Andens helighet lyser i den lilla kropp som just tvättats och lindats. Behovet av omsorg och värme, som Faderns Son, delar, med alla sina bröder och systrar i historien, är gudomligt. Det gudomliga ljus som strålar från detta Barn hjälper oss att se människan i varje liv som föds.
För att upplysa vår blindhet ville Herren uppenbara sig som människa för människorna, hans sanna avbild, enligt en kärleksfull plan som började med världens skapelse. Så länge villfarelsens natt fördunklar denna försynens sanning finns det «inte heller plats för de andra, för barnen, för de fattiga, för främlingarna» (Benedictus XVI, predikan under julnatten, 24 december 2012). Dessa påve Benedictus XVI:s ord, som är så aktuella, påminner oss om att det inte finns plats för Gud på jorden om det inte finns plats för människorna. Om man inte tar emot den ena, tar man inte heller emot den andra. Men där det finns plats för människan, där finns också plats för Gud: då kan ett stall bli heligare än ett tempel, och Jungfru Marias moderliv vara det nya förbundets ark.
Kära vänner, låt oss beundra julens vishet. I Jesusbarnet ger Gud världen ett nytt liv: sitt eget liv, till alla. Det är inte en idé som löser varje problem, utan en kärlekshistoria som vi blir delaktig i. Som svar på folkens längtan, sänder Han ett spädbarn, som tecken på hopp. Inför de fattigas smärta sänder Han ett försvarslöst barn, som kraft att resa sig. Inför våld och förtryck tänder Han ett milt ljus som upplyser alla denna världens barn med frälsning. Som den helige Augustinus noterade: «Det mänskliga högmodet hade tryckt ned dig så djupt att endast den gudomliga ödmjukheten kunde resa dig» (Predikan om Herrens födelse 188, III, 3). Ja, medan en förvrängd ekonomi leder till att människor behandlas som handelsvaror, gör Gud sig lik oss och uppenbarar så varje persons oändliga värdighet. Medan människan vill bli Gud för att härska över sin nästa, blir Gud människa för att befria oss från allt slaveri. Räcker denna kärlek för att förändra vår historia?
Svaret kommer när vi, likt herdarna, vaknar ur dödens natt till det spirande livets ljus och betraktar Jesusbarnet. Ovanför stallet i Betlehem, där Maria och Josef, fyllda av förundran, vakar över det nyfödda barnet, blir den stjärnklara himlen «en stor himmelsk härskara» (Luk 2:13). Det är en avväpnad och avväpnande härskara, eftersom de prisar Gud, vars uppenbarelse på jorden är fred (jfr v. 14). I Kristi hjärta vibrerar nämligen det band som, i kärlek, förenar himmel och jord, Skaparen och skapelsen.
Därför sade påve Franciskus för exakt ett år sedan att Jesu födelse återuppväcker i oss «gåvan och uppdraget att sprida hoppet där det har gått förlorat», eftersom «glädjen blomstrar med honom - med honom förändras livet, och med Honom sviker inte hoppet» (predikan under julnatten, 24 december 2024). Med dessa ord inleddes det heliga året. Nu när jubelåret närmar sig sitt fullbordande är julen en tid för tacksamhet och mission. Tacksamhet för den gåva vi tagit emot, mission i uppdraget att vittna om den för världen. Som psalmisten sjunger: « ropa ut hans seger dag efter dag! Förkunna hans ära bland folken, bland alla människor hans under!» (Ps 96:2–3).
Systrar och bröder, begrundandet av Ordet som blivit kött väcker i hela Kyrkan ett nytt och sant ord: låt oss därför förkunna julens glädje, som är trons, kärlekens och hoppets fest. Det är trons fest, eftersom Gud blir människa, född av Jungfru Maria. Det är kärlekens fest, eftersom den återlösande Sonens gåva förverkligas i broderlig omsorg. Det är hoppets fest, eftersom Jesusbarnet tänder hoppet i oss och gör oss till fredens budbärare. Med dessa dygder i hjärtat, kan vi, utan att frukta natten, gå mot den nya dagens gryning.
