Påve Leo: Blommor kan blomma även i fängelser

Vatican News

På tredje söndagen i advent, även kallad Gaudete-söndagen, firade påve Leo XIV den heliga mässan i Peterskyrkan. I sin predikan reflekterade han över ordet Gaudete. Han förklarade att denna söndags ”glädje” påminner oss om att det finns en ”ljus dimension i väntan: förtröstan på att något vackert, något glädjefyllt, kommer att ske”.

Den 14 december markerade också Hoppets jubelår för fängelseintagna och alla som arbetar i fängelser. Påve Leo påminde om att den 26 december förra året öppnade hans företrädare, påve Franciskus, den heliga porten inne i Roms Rebibbia-fängelse och uppmanade de närvarande att ”slå upp era hjärtans port”.

Vid det tillfället uppmanade påve Franciskus också alla att vara generösa ”arbetare för rättvisa och kärlek i de miljöer där vi lever”.

Det finns fortfarande hopp

När Hoppets jubelår nu närmar sig sitt slut betonade påve Leo att, trots de ansträngningar som har gjorts, ”återstår mycket att göra i fängelsevärlden”. Han erkände att fängelser är krävande miljöer och att ”även de bästa intentioner kan möta många hinder”.

Just därför, menade han, måste vi undvika att tröttna eller bli modlösa. Tvärtom, betonade påven, måste vi hålla ut. ”Många har fortfarande svårt att förstå att man efter varje fall måste kunna resa sig igen. Ingen människa definieras av vad hon har gjort, och rättvisa är alltid en process av gottgörelse och försoning.”

Om vi skapar och bevarar trygga rum där lyhördhet, omsorg om andras behov, respekt, barmhärtighet och förlåtelse kan blomstra – även i de svåraste tider – då ”slår vackra blommor ut, och även innanför fängelsemurarna mognar unika handlingar, projekt och möten i sin mänsklighet”.

Detta är avgörande för dem som lever utan sin frihet, betonade påven, men också viktigt för dem som företräder rättvisan gentemot de intagna. Detta jubelår ”är en kallelse till omvändelse och just därför en källa till hopp och glädje”.

Sätt medkänslan i centrum

För att uppnå detta är det nödvändigt att först vända blicken mot Jesus, hans mänsklighet och hans rike, som påminner oss om att mirakel kan ske genom Guds extraordinära ingripanden. Men, framhöll påve Leo, ”oftare anförtros de åt oss – åt vår medkänsla, vår uppmärksamhet, vår vishet och våra gemenskapers och institutioners ansvar”.

Han påpekade att vi alla är kallade att främja ett samhälle grundat på nya värderingar i alla sammanhang – och i dag särskilt i fängelser – med ett starkt fokus på medkänsla.

Av denna anledning framhöll påven hur Franciskus ville att detta heliga år skulle erbjuda ”former av amnesti eller strafflindring för att hjälpa människor att återfå tilliten till sig själva och till samhället”.

Vi är aldrig ensamma

Dagens evangelium berörde jubelårets bibliska ursprung – ett nådens år då alla fick möjlighet att börja om. Texten reflekterade över Johannes Döparen, som uppmanade människor till omvändelse och dop. Han var rak och tydlig, men också barmhärtig och förstående.

Påve Leo erkände den svåra uppgift som Gud anförtrott både de intagna och de som ansvarar för fängelserna. Han pekade på de många problem de måste hantera: ”överbefolkning, det fortfarande otillräckliga engagemanget för stabila utbildningsprogram för rehabilitering samt arbetsmöjligheter”.

På ett djupare plan finns också utmaningar som att bearbeta tyngden i det förflutna, läka sår, hantera besvikelser, ha tålamod med sig själv i denna process och motstå frestelsen att ge upp. Även om dessa svårigheter kan kännas överväldigande ger Gud uppmuntran genom Skriften. Han upprepar ”att ingen ska gå förlorad” och att alla ”ska bli räddade”.

”Detta är vad vår Gud vill, detta är hans rike, och detta är målet för hans verk i världen”, betonade påven.

När julen närmar sig inbjöd påve Leo alla att arbeta mot denna dröm och påminde om att även i de största svårigheterna ”är vi inte ensamma: Herren är nära, han vandrar med oss, och med honom vid vår sida kommer alltid något vackert och glädjefyllt att ske”.