Juldagens mässa. Leo XIV: Freden finns och den är redan mitt ibland oss

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

Påven Leo XIV firande juldagens mässa i Peterskyrkan i närvaro av 6000 troende och utanför kyrkan, på Petersplatsen följde ytterligare 4000 mässan via storbildsskärmar. Medcelebranter vid altaret var kardinal Leonardo Sandri, kardinalskollegiets vice dekan och Marc Ouellet, tidigare prefekt för dikasteriet för biskopar och ordförande emeritus för den påvliga kommissionen för Latinamerika. 

I sin predikan betonade Leo XIV att Ordet som blev kött ropar ut Guds önskan att möta oss samt att missionens väg är den som går mot medmänniskan. Här följer påvens ord i sin helhet i svensk översättning.

Påven Leo XIV:s predikan vid Juldagens mässa 25 december 2025

Käraste systrar och bröder!

«Brist ut i jubel» (Jes 52:9), ropar fredens budbärare till dem som befinner sig bland ruinerna av en stad som måste byggas upp från grunden. Även om de är dammiga och sargade är hans steg är härliga – skriver profeten (jfr Jes 52:7) – för att de genom långa och ojämna vägar har fört med sig ett glädjande budskap, där nu allt återföds. Det är en ny dag! Även vi deltar i denna vändpunkt, som ingen ännu verkar tro på: freden finns och den är redan mitt ibland oss.

«Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger» (Joh 14:27). Så sade Jesus till sina lärjungar, efter att han tvättat deras fötter, fredens budbärare som från och med då skulle springa outtröttligt genom världen för att uppenbara för alla «rätten att bli Guds barn» (Joh 1:12). Så idag överraskas vi inte bara av den fred som redan är här, utan vi firar också hur vi har fått denna gåva. För i denna fråga lyser den gudomliga skillnaden som får oss att bryta ut i glädjesång. Så är julen över hela världen den ultimata högtiden för musik och sång.

Även prologen till det fjärde evangeliet är en lovsång och handlar om Guds Ord. ”Ordet” är ett ord som har verkan. Detta kännetecknar Guds Ord: det är aldrig verkningslöst. Vid närmare eftertanke har även många av våra ord verkan, och ibland en oönskad sådan. Ja, ord verkar. Men julens liturgi överraskar oss: Guds Ord uppenbarar sig och kan inte tala, det kommer till oss som ett nyfött barn som bara kan gråta och skrika. Det «blev människa» (Joh 1:14) och även om det växer upp och en dag lär sig sitt folks språk, är det nu bara hans enkla, sköra närvaro som talar. Människan, köttet, är den radikala nakenhet som i Betlehem och på Golgata även saknar ord - utan ord är många bröder och systrar som har berövats sin värdighet och blivit tystade. Det mänskliga köttet kräver omsorg, vädjar om välkomnande och erkännande, söker händer som kan visa ömhet och sinnen som är öppna för uppmärksamhet, längtar efter goda ord.

«Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn» (Joh 1:11). På detta paradoxala sätt finns freden redan bland oss: Guds gåva är engagerande, söker mottagande och väcker hängivenhet. Den förvånar oss eftersom den utsätter sig för att bli avvisad, den hänför oss för att den rycker oss ur vår likgiltighet. Det är en sann kraft att bli Guds barn: en kraft som förblir dold så länge vi är distanserade från barnens gråt och de äldres bräcklighet, från offrens maktlösa tystnad och från det uppgivna vemodet hos dem som gör ont utan att vilja det.

Som den älskade påven Franciskus skrev för att påminna oss om evangeliets glädje: «Ibland frestas vi att vara sådana kristna som håller Herrens sår på armlängds avstånd. Ändå vill Jesus att vi rör vid människans elände och rör vid andras lidande till kropp och själ. Han hoppas att vi skall sluta leta efter dessa personliga nischer, eller nischer i våra gemenskaper, som avskärmar oss från en malström av mänsklig olycka och i stället går in i andras verklighet som den ser ut i deras liv och får lära oss ömhetens styrka.» (Apostolisk uppmaning Evangelii gaudium, 270).

Kära bröder och systrar, eftersom Ordet blev kött, talar nu köttet och ropar ut Guds önskan att möta oss. Ordet har slagit upp sitt sköra tält bland oss. Hur kan vi undgå att tänka på tälten i Gaza i veckor under regn, vind och kyla, och på alla andra flyktingar och fördrivna människor på alla kontinenter, eller på de provisoriska skydd som tusentals hemlösa lever under i våra städer? Ömtåligt är köttet hos de försvarslösa folken, prövade av de många krig som pågår eller har avslutats och lämnat efter sig ruiner och öppna sår. Skört är sinnet och livet hos de unga som tvingas ta till vapen och som i stridens hetta inser det meningslösa i det som krävs av dem och lögnen i de pompösa talen från dem som skickar dem i döden.

När andras svaghet tränger in i våra hjärtan, när andras smärta krossar våra granithårda övertygelser: där börjar freden. Guds fred föds ur att ta emot ett skrik och höra en gråt. Den hörs bland ruiner som kräver ny solidaritet, föds ur drömmar och visioner som likt profetior vänder historiens gång. Ja, allt detta existerar, för Jesus är Logos, meningen ur vilken allt har tagit form. «Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till» (Joh 1:3). Detta mysterium utmanar oss från de krubbor vi har byggt, öppnar våra ögon för en värld där Ordet fortfarande genljuder, ”många gånger och på olika sätt” (jfr Heb 1:1), och ännu kallar oss till omvändelse.

Visst, evangeliet döljer inte mörkrets motstånd mot ljuset, det beskriver Guds Ords väg som en svårframkomlig väg, full av hinder. Fram till idag följer de sanna fredens budbärare Ordet på denna väg, som till slut når hjärtan: oroliga hjärtan, som ofta önskar just det som de kämpar emot. Julens budskap förnyar motivationen hos en missionerande kyrka och driver den framåt på den väg som Guds Ord har stakat ut. Vi tjänar inte ett högmodigt ord – sådana hörs redan överallt – utan en närvaro som väcker det goda, känner till dess verkan och inte hävdar ensamrätt på det.

Detta är missionens väg: en väg mot den andre. I Gud är varje ord ett riktat ord, en inbjudan till samtal, ett ord som aldrig är likt sig själv. Det är den förnyelse som Andra Vatikankonciliet har främjat och som vi endast får se blomstra om vi vandrar tillsammans med hela mänskligheten, utan att någonsin skilja oss från den. Det världsliga är motsatsen: att ha sig själv i centrum. Inkarnationens rörelse är en dynamik av samtal. Det kommer att bli fred när våra monologer avbryts och vi, befruktade av lyssnandet, faller på knä inför andras sårbara kött. Jungfru Maria är just i detta Kyrkans Moder, Evangelisationens Stjärna, Fredens Drottning. I henne förstår vi att ingenting föds ur kraftuppvisning och att allt återföds ur den tysta kraften i ett liv som välkomnas.