Leo XIV: Erkänna varandra som syskon - motgift mot all extremism

Leo XIV

Tio ord. Tio ord är inte så många, men de kan inleda en diskussion om det kristna livets rikedom. Inledningsvis skulle jag därför vilja välja ut tre av dessa tio ord som utgångspunkt för en tänkt dialog med dem som läser dessa sidor: Kristus, gemenskap, fred. Dessa ord kan till en början verka osammanhängande och utan samband med varandra. Men så är inte fallet. De kan flätas samman i ett samband som jag skulle vilja fördjupa här med er kära läsare, så att vi tillsammans kan förstå dess nyhet och betydelse.

Först och främst, Kristus centrala roll. Varje döpt person har fått gåvan att möta honom. Har nåtts av hans ljus och nåd. Tro är just detta: inte en titanisk ansträngning för att nå en övernaturlig Gud, utan att ta emot Jesus i vårt liv och upptäcka att Guds ansikte inte är långt från vårt hjärta. Herren är varken ett magiskt väsen eller ett oförståeligt mysterium, utan han har kommit nära oss i Jesus, den Människa som föddes i Betlehem, dog i Jerusalem, uppstod och lever idag. Än idag! Och kristendomens mysterium är att denna Gud vill förena sig med oss, komma nära oss, bli vår vän. Så att vi blir Honom. 

Sankt Augustinus skriver: ”Förstår ni, bröder? Inser ni vilken nåd Gud har skänkt oss? Förvånas, gläd er: vi har blivit Kristus! Om Kristus är huvudet och vi lemmarna, är hela människan Han och vi” (1) reds övers. Den kristna tron är deltagande i det gudomliga livet genom upplevelsen av Jesu mänsklighet. I honom är Gud inte längre ett begrepp eller en gåta, utan en person som står oss nära. Augustinus upplevde allt detta i sin omvändelse och kände själv kraften i vänskapen med Kristus, som radikalt förändrade hans liv: ”Var fanns jag när jag sökte dig? Du var där framför mig, men jag hade fjärmat mig från mig själv och kunde inte finna mig själv. Än mindre kunde jag finna dig” (2) reds övers.

Kristus är dessutom gemenskapens princip. Hela hans existens präglades av denna vilja att vara en bro: en bro mellan mänskligheten och Fadern, mellan de människor han mötte och mellan honom och dem som befann sig i marginalen. Kyrkan är denna gemenskap med Kristus som fortsätter i historien. Och det är en gemenskap som lever mångfalden i enhet.

Augustinus utgår från en bild, den av en trädgård, för att illustrera skönheten i en gemenskap av troende som gör sin mångfald till en pluralitet som strävar efter enhet och som inte faller i förvirringens oordning: ”Den trädgården, bröder, tillhör Herren, den innehåller inte bara martyrernas rosor, utan också jungfrurnas liljor, makarnas murgröna och änkornas violer. Med ett ord, mina kära: må inte en människa i något livsskede tvivla på sin kallelse. Kristus dog för alla. I sanning är det skrivet om honom: Han 'vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen' (1 Tim 2:4) (3) reds övers. Denna mångfald blir gemenskap i den ende Kristus. Jesus förenar oss bortom våra personligheter, vår kulturella och geografiska bakgrund, vårt språk och vår historia. Den enhet som han skapar mellan sina vänner är på ett mystiskt sätt fruktbar och talar till alla: ”Kyrkan består av alla som är i samförstånd med sina bröder och systrar och som älskar sin nästa” (4) reds övers.

Kristna kan och måste vittna om denna enighet, detta broderskap och denna närhet i dagens värld som präglas av så många krig. Detta beror inte bara på våra krafter, utan är en gåva från det Högsta, en gåva från den Gud som med sin Ande har lovat oss att alltid vara vid vår sida, levande bredvid oss: ”Den som älskar Kyrkan har den helige Anden” (5) reds övers. Kyrkan, hem för olika folk, kan bli ett tecken på att vi inte är dömda att leva i ständig konflikt och kan förkroppsliga drömmen om en försonad, fredlig och enig mänsklighet. Det är en dröm som har en grund: Jesus, hans bön till Fadern om enighet bland sina. Och om Jesus bad Fadern, så måste vi än mer be honom att ge oss gåvan av en fredlig värld. Och slutligen, från Kristus och gemenskapen, freden. Den är inte frukten av övergrepp eller våld, den är inte besläktad med hat eller hämnd.

Det är Kristus som, med sina sår från sitt lidande, möter sina lärjungar och säger: ”Frid vare med er”. Helgonen har vittnat om att kärleken besegrar kriget, att endast godhet kan avväpna förräderi och att icke-våld kan utplåna förtryck. Vi måste se vår värld i ögonen: vi kan inte längre tolerera strukturella orättvisor som gör att de som har mest får ännu mer och omvänt, att de som har minst blir allt fattigare. Hat och våld riskerar, som en lutande yta, att svämma över tills eländet breder ut sig bland folken: just önskan om gemenskap och att erkänna varandra som bröder, är motgiftet mot all extremism.

Fader Christian de Chergé, prior i klostret Tibhirine, saligförklarad tillsammans med arton andra martyrer i Algeriet, fick efter att ha upplevt ett möte ansikte mot ansikte med terrorister, av Kristus - i gemenskap med honom och alla Guds barn - gåvan att skriva ord som fortfarande talar till oss idag, eftersom de kommer från Gud. När han undrade vilken bön han kunde rikta till Herren efter en så svår prövning, skrev han om dem som med våld invaderat klostret: ”Har jag rätt att be ’avväpna honom’, om jag inte börjar be ’avväpna mig’ och ’avväpna oss’, som gemenskap? Det är min dagliga bön”. I samma Nordafrikanska land, för omkring 1 600 år sedan, påpekade Augustinus: ”Lever vi väl, blir tiderna goda. Vi är tiderna” (6) reds övers.

Vi kan själva prägla vår tid genom vårt vittnesbörd och genom att be till den helige Anden att göra oss till män och kvinnor som sprider fred, som tar emot Kristi nåd och sprider doften av hans kärlek och barmhärtighet i världen. ”Vi är tiderna”: låt oss inte överväldigas av förtvivlan inför det våld vi bevittnar utan låt oss varje dag be Gud Fadern om den helige Andens kraft för att låta fredens levande låga lysa i historiens mörker.

Vatikanstaten, 16 oktober 2025

NOTER

1 Augustinus, Kommentar till Johannesevangeliet, 21,8

2 Id., Bekännelser, V, 2, 2

3 Id., Tal, 304, 3

4 Ibid., 359, 9

5 Id., Kommentar till Johannesevangeliet, 32, 8,8

6 Id., Tal, 80, 8