Västbanken blöder, Faltas: Lyssna till påvens appeller - stoppa våldet

Pater Ibrahim Faltas*

I det Heliga landet intensifieras återigen det våld som aldrig har lämnat detta land – ett våld som sprider sig till nya hämndaktioner, som förlänger listorna över döda och förstörelse, som begränsar utsikterna till fred och som stänger in sinnen och hjärtan bakom taggtrådsstängsel. Västbanken brinner, blöder, skriker ut sin smärta och sitt lidande. Liksom Gaza är Västbanken ett område som har förlorat sin dimension och sina utrymmen, som inte längre går att känna igen, ett land som har delats upp fysiskt och socialt, kränkt av djupa sår, förolämpat i sin historiska identitet. Varje hörn av detta land utsätts dagligen för våld och förstörelse; varje invånare i detta land utsätts för brister, begränsningar, lidande och förödmjukelser som ökar för varje dag.

Man dör i ett inofficiellt krig, ett krig som inte har förklarats men som är kontinuerligt, konstant och utbrett. Man kan inte längre räkna antalet bränder som drabbat bostäder och mark; det är inte längre möjligt att ta sig från en stad till en annan, inte ens mellan städer som ligger mycket nära varandra, för akuta sjukvårdsbehov, för att arbeta, för att hjälpa släktingar eller för att försvara de små familjeegendomarna, som olagligt ockuperats och tagits över av arroganta och våldsamma bosättare. Jag får många förfrågningar om hjälp med behov som har blivit allvarliga, farliga och svåra att lösa. De många gränskontrollerna – över tusen – och de flyttbara vägspärrarna är numera en del av ett landskap som en gång präglade palestiniernas historia och liv: arbetet på fälten, de vidsträckta olivlundarna, betesmarkerna för djuren, de små och stora städerna fulla av ljud, färger och liv. 

Under årens lopp har bosättningarna omringat varje by, varje tecken och varje symbol på gemenskap. De omger det palestinska livet, men de omfamnar det inte – de kväver det. De kväver hoppet hos de unga som inte ens kan föreställa sig sin egen framtid, de förstör förväntningarna hos dem som har arbetat hårt för att bygga upp det förflutna och nutiden, de krossar leenden och drömmar hos barn som ser sitt land bränt, begränsat och färglöst.

Föräldrar som inte kan ta med sig barn som behöver regelbunden vård till sjukhuset, barn som inte kan ta sig till sina äldre och sjuka föräldrar, familjefäder som stoppas vid vägspärrar som hindrar dem från att ta sig till arbetet – det är situationer som har pågått i månader, i åratal på Västbanken. Folket är desperat och skräckslaget över de otaliga räderna av bosättare som, ostraffat, sprider rädsla och skräck bland fattiga människor som inte kan finna tillflykt och skydd ens i sina egna hem.

Påvens kraftfulla uppmaningar att stoppa våldet måste uppmärksammas av dem som orsakar det och av dem som inte ingriper för att bryta denna ändlösa våldsspiral. De val som har utlysts och som kommer att äga rum under de kommande månaderna i Israel och Palestina måste leda till en ny balans och verklig rättvisa för de två folken. Hoppet om att historiens gång kan ändra riktning överger inte dem som har tro och förlitar sig på Herren.

*Kyrkoherde för Heliga landets kustos och chef för dess skolor