Skomarovskyj: Ukrainarna önskar inget hellre än fred

Svitlana Dukhovych – Vatikanstaten

Ett fredsbudskap som kommer i en långvarig konfliktsituation. Om denna krig inte fanns eller var långt borta från oss, tror jag att läsningen och uppfattningen av detta budskap skulle vara annorlunda. Men påven visar en väg att följa, nämligen en fullständig fred, baserad på förtroende och broderskap. Monsignore Vitalij Skomarovskyj, ordförande för Ukrainas latinska biskopskonferens, behandlar med Vatikanens medier innehållet i Leo XIV:s budskap för Världsdagen för fred den 1 januari. Han säger att trots de fasor som inte ens barn skonas från, bär påvens budskap på hopp om att det goda i slutändan alltid kommer att segra, och därför är det värt att kämpa för.

Ers excellens, vilka tankar väckte Leo XIV:s ord hos er?

Den första januari ber hela den katolska kyrkan för fred, och det är ingen slump att denna dag infaller i slutet av juloktaven, eftersom Jesus är Fridens furste och bringar fred där den inte råder. Först och främst vill jag säga att påven har skrivit detta budskap i en mycket svår tid, för, som han påminner om med hänvisning till sin företrädares ord, pågår idag en sorts tredje världskrig som utkämpas ”i bitar”: det finns många krig och konflikter i världen. Jag vill dock betona att påven Leo skriver som herde, präst och moralisk auktoritet. Det finns ju redan många röster: politikerna talar om fred på sitt eget sätt. Påven ville däremot inte att Guds röst skulle saknas i denna kör. När vi läser detta budskap får vi enligt min mening inte glömma att det inte är en politisk utan en pastoral text: det är orden från den som lyssnar till Guds röst och vill förmedla den, få den att nå fram till människorna. 

Påven talar till exempel om en avväpnad fred och preciserar att denna fred är den uppståndne Jesus frid. Det är en fred som är möjlig när vi alla tillsammans tar emot den Uppståndne. Den avväpnade freden uppstår där förtroende och kärlek mellan människor råder, och detta uttrycks tydligt. När allt detta saknas, bygger den så kallade politiska freden på militär balans och andra liknande logiker. Vi måste dock förstå att det är en bräcklig fred, som påven själv påminner om. I dagens värld råder nämligen – för att använda hans egna ord – irrationella relationer mellan folken. Vi ser och känner det: politikernas löften och ord har ofta inget värde, internationell rätt kränks och hela det internationella rättssystemet, som med så mycket möda byggts upp under årens lopp, äventyras av Rysslands aggression. Jag vet inte hur världen ska kunna åtgärda detta, eftersom det är ett fall som säkert kommer att få långsiktiga konsekvenser. Särskilt eftersom ingen med dagens vapen kan ge några verkliga garantier, eftersom vi ser att olika personer kan nå makten, ibland även personer som inte respekterar livet och är oansvariga.

Man måste också komma ihåg att vi som ukrainare läser detta budskap i en krigssituation, medan vi försvarar vårt hemland. Det är ett annat perspektiv än det vi skulle ha om detta krig till exempel inte fanns eller var långt borta från oss. Jag tror att läsningen och uppfattningen av detta budskap då skulle vara annorlunda. För det andra anger påven en riktning att följa. Även om kriget fortsätter och situationen är svår, uppmanar han oss att inte glömma vägen till verklig fred. För detta behövs människor som den helige Franciskus, som kan förkroppsliga Guds ord om fred – en fullständig fred, baserad på förtroende och broderskap mellan människor. Slutligen har jag noterat att påven i sitt budskap konstaterar att ord och tankar idag har blivit vapen, en ny verklighet, särskilt med de informationskrig vi bevittnar. Vi lever alltså i en mycket svår tid, men enligt min mening ger detta budskap också hopp: det goda kommer alltid att segra i slutändan, och därför är det värt att kämpa.

Är det möjligt att odla denna frid i hjärtat, den som kommer från den uppståndne Kristus, även mitt i kriget?

Absolut, för denna inre frid är en gåva från Gud, och Gud har inte övergivit ukrainarna. Det är naturligtvis inte lätt: vi genomgår mycket smärtsamma stunder, vi har lidit förluster, många är oroliga för sin egen och sina nära och käras säkerhet. Denna situation har pågått så länge att varje ukrainare har insett att det inte finns någon helt säker plats på vår jord. I själva verket finns det ingen sådan plats i hela världen, men i krigstid känner man ännu mer av innebörden av detta. Tyvärr har vi tvingats lära oss att leva med det. Men denna frid i själen beror inte på yttre omständigheter: den är en gåva från Gud utan vilken livet skulle vara mycket svårt. Den bygger på förtroendet för Gud, som tar hand om oss, och också på relationerna med andra. Vi försöker undvika att negativa känslor som hämndlystnad, bitterhet eller hat tar överhanden i våra hjärtan, och Gud stöder oss så att kärleken till våra nära och kära och till vårt fosterland förblir starkare.

I sitt budskap talar Leo XIV också om barnen och betonar att ”det är just tanken på våra söner och döttrar, på barnen och även på dem som är lika sårbara som de, som skär i hjärtat”. Jag tror att dessa ord gäller i lika hög grad för de ukrainska barnen.

Det är precis så, för barnen bär ingen skuld för det lidande de upplever, och ändå lider de oerhört mycket. Barn som förlorar sina föräldrar under kriget: dessa förluster präglar dem djupt och kommer att få konsekvenser även i framtiden. Tyvärr måste vi också erkänna att ondskan och synden finns i världen. Vi ser ju att trots de oskyldiga barnens lidande finns det hjärtan som är så förhärdade att de inte alls berörs av det som händer. Kanske är det därför som Guds moder uppmanar oss att be för syndarnas omvändelse, vars synd just består i detta förhärdade hjärta, som inte ens inför det stora lidandet i Ukraina upphör med kriget. Och ukrainarna, som vi redan har sagt många gånger, önskar inget hellre än att detta krig ska ta slut och att fred och lugn ska återvända.