Biskopen av Sion, Schweiz: Kyrkan står vid familjernas sida

Vatican News

Kyrkan i Sions stift i Schweiz står nära familjerna till offren vid branden på skidorten Crans-Montana som på Nyårsaftonen skördade över 40 unga liv och där hundratals skadades. I ett kondoleanstelegram på fredagen till biskopen Jean-Marie Lovey uttryckte påven Leo XIV sitt djupa deltagande i sorgen. En minnesmässa hölls i Montana på torsdagskvällen, eukaristisk tillbedjan hela fredagen och till i kväll, lördagen den 3 januari, planeras en minnesmässa som avslutas med rosenkransbönen.

Monsignore Lovey talar om situationen med Delphine Allaire vid Vatikanens media.

Monsignor Lovey, vilken stämning råder i stiftet efter denna tragedi?

Stämningen är tung och laddad. Det finns många känslor, missförstånd och frågor. På torsdagskvällen var jag i Montana för att fira mässan. Folk undrar: hur kunde detta hända? Vad har hänt? Det finns många förväntningar, krav på förklaringar, missförstånd om det som har hänt. Det är så fruktansvärt.

Hur lyckas ni vara närvarande mitt i denna sorg?

Jag tog omedelbart kontakt med kyrkoherden för att se vad som organiserades på det pastorala planet. Det handlar inte om att omedelbart bege sig fysiskt till platsen, man måste lämna utrymme åt polisen, de offentliga myndigheterna, hälso- och sjukvården, sjukhusen och familjerna. Men det första initiativet som genomfördes var mässan på torsdagskvällen klockan 18. Jag deltog i denna mässa i en fullsatt kyrka. Människor behöver samlas, träffas, dela känslor och kanske finna tröst i varandras närvaro. Efter gudstjänsten, i närvaro av pastorn i den reformerta kyrkan i Montana, ordföranden för den schweiziska synoden och synodrådet för kyrkan i Valais, planerade vi en andra gudstjänst som kommer att hållas på söndag i Montana, i ortens andra kyrka, i närvaro av den reformerta församlingen. Samtidigt garanterar församlingarna i Montana idag och imorgon även tillgång till kyrkorna, så att de som vill komma och skriva i en kondoleansbok, be en stund, lägga blommor eller tända ett ljus, eller träffa någon som lyssnar, kan göra det. På torsdagskvällen, efter mässan, begav sig generalvikarien till ortens centrum där framför allt ungdomar hade samlats för att där också uttrycka sin sorg, sina frågor och sin oro genom att i en gripande tystnad lägga ner en blomma eller tända ett ljus.

Ser ni ett behov av tröst hos de troende?

Ja, för ensamheten är för tung att bära och för tung att leva med i sådana här fall. Kristendomens specifika uppdrag är just gemenskap, att vara med dem som är ensamma, att trösta dem som är ensamma. Att vara närvarande, det är själva Guds väsen. Gud definieras som den som är med. Och här finns en mycket stark längtan, även om den inte alltid uttrycks tydligt. Men det finns en verklig längtan hos de mest direkt drabbade, hos de sargade familjerna. Det finns en mycket stark längtan efter att få bekräftelse på sitt lidande. Att dela ett ord, ett ögonblick, en gest, en blick, en tystnad.

För dem som inte känner till denna ort, hur ser den andliga och religiösa bilden av Crans-Montana ut?

Det är en sport- och semesterort som under högsäsong, som nu, bebos av en mycket mångfaldig befolkning. Här finns folk från alla länder. Många italienska turister besöker Montana. Många italienska familjer berörs verkligen djupt. Det finns personer som kommer från längre bort, från olika länder. Jag har flera gånger firat mässa i Montana och det är många som deltar i liturgiska firanden. Sammanhanget med semestern gör det också möjligt för personer som kanske inte har för vana att regelbundet utöva sin tro i vardagen att återfinna en tid för bön, en tid för tystnad, en tid för att närma sig Guds ord. Även den protestantiska gemenskapen är väl representerad på denna högplatå. Det finns något mycket universellt i det som händer och upplevs i Montana. Det är en vacker bild av kyrkan.

Vad kan man säga om den hjälp och solidaritet som finns i regionen, men också om den som kommer utifrån?

Det är något absolut nödvändigt. Politiska beslutsfattare, polischefer och sjukhuschefer vittnar om denna magnifika solidaritet och den kompetens och ansvarskänsla som människor visar i sitt engagemang. Solidariteten visar sig inte bara inom kantonen Valais eller Schweiz: den syns också utifrån. Ett antal svårt skadade har evakuerats till olika sjukhus i Schweiz, grannlandet Frankrike och Italien. Det är verkligen något underbart som händer. Det är tröstande, för allt detta sker spontant och professionellt.

Vad skulle ni vilja säga till de familjer som drabbats av sorg?

I början av detta nya år skulle jag vilja förmedla ett budskap om hopp som ligger till grund för den kristna missionen och det kristna budskapet, bortom denna tragedi. Och Gud vet hur fruktansvärd den är. Bortom dessa mörka och svarta moln, bortom branden i denna bar och det som den innebär för familjernas liv, skulle jag vilja säga att det finns hopp om ljus. Det kristna budskapet, julens budskap, budskapet från Guds uppenbarelse som vi firar på Trettondedagen, om två dagar, är just detta: över mörkrets land och över dem som levde i skuggan av lidande och smärta lyser ett ljus. Gud kan beröra hjärtat hos dem som drabbats. Han har gjort det genom sin Son. Han har gjort det genom sin natur: att anpassa sig till de minsta, de fattigaste och dem som lider. Jag önskar att familjerna ska kunna tro att ljuset är möjligt.